En skam för svensk press

På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.

Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.

Aftonbladet är en skam för svensk press.

Att "tro på bortträngda minnen" - eller att "sympatisera med kommunismen"

Dan Josefsson fortsätter med sina märkliga utgjutelser i sitt husorgan, Dagens Nyheter.

I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."

Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.

Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).

Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen",  men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.

Vad menar jag med agnostisk?

När jag säger att jag är agnostisk till Quickfallet (i motsats till debatten om bortträngda minnen, där jag har en mycket klar åsikt) menar jag detta.

Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)

Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .

Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".

En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra.  I praktiken innebar det ingen skillnad.

Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.

Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.

Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.

Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.

Dan Josefssons nedgång... och fall?

Dan Josefssson, som för bara något halvår sedan närmast sågs som en medborgare höjd över alla misstankar och all kritik, får idag se sina luftslott gradvis dekonstruerade.  Hela byggnaden ser ut att falla sönder. Se exempelvis Claes Borgströms inlägg i självaste DN idag.

2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.

Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.

"What goes around comes around".

Yrsa Stenius om Josefssons "recension"

Nu tvingas även Aftonbladet att  ta in kritiska synpunkter på sitt monumentalt ensidiga stöd till Dan Josefsson. Här ett mycket bra inlägg av Yrsa Stenius.

Senator McCarthys  storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.

Zaremba får svar på tal

Maciej Zarembas extremt vinklade artiklar i DN får svar på tal i ett tankeväckande inlägg av Lina Hjort i ETC.

Hennes inlägg kan läsas här.

Gör det!

Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?

SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!

Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet.

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre.

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Bojkotta förövartidningen DN!

Efter den här monumentalt ensidiga drapan från Maziej Zaremba är det stört omöjligt att komma ifrån tanken att DN är en tidning som har som medvetet syfte att försvara förövare.

Så här är det alltid numera i DN. De som vill förneka övergrepp mot barn - som skakvåld, bortträngda minnen av övergrepp, organiserade övergrepp, barns rädsla för fäder och deras berättelser om övergrepp (PAS-debatten!) - har alltid tolkningsföreträdet. De som har något annat att säga om dessa frågor får nästan aldrig komma fram.

Det skulle vara intressant att veta hur stor andelen förövare är bland de som har någon form av makt över DN:s publiceringar. Det är ju en en typ av frågor som man inte ställer i den offentliga debatten - och det är faktiskt synd. För de stora medias förövarförsvar hänger inte i luften. Någonstans har det en materiell bas. .

I vilket fall som helst bör ingen prenumerera på DN. För de som är det minsta intresserade av att försvara barns intressen, liksom för alla anständiga människor i övrigt, borde det vara lika otänkbart att prenumerera på DN som det för de allra flesta under andra världskriget var att prenumerera på den nazistiska Dagsposten.
-------------------------
TILLÄGG
Och tro nu för all del inte att Zaremba är ny i gamet, som plötsligt stöter på några fall som han tycker är upprörande. Redan 2007 lierade han sig med Lambertz och Axberger i att det finns mängder av fall av oskyldigt dömda. Här tillrättavisas han för detta av Madeleine Leijonhufvud. Och 2013 kopplade han på ett bisarrt sätt skolans förfall till tron på "förträngda minnen"

Han tillhör gänget, så att säga. Sedan länge.

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Ny backlash i Storbritannien?

Den senaste tiden har brittiska media publicerat det ena avslöjandet efter det andra om hur sexuella övergrepp av högt uppsatta personer tystats ned.

Man har undrat sig när motreaktionen ska komma. Förnekarna har verkat närmast lamslagna, men erfarenheten säger ju att de är de i princip aldrig. De bara bidar sin tid.

Och nu visar det sig att inga mindre än BBC - som ju tillhör dem som själva fått sitt rykte skamfilat, efter bland annat affären med Jimmy Savile! - arbetar på ett program med den olycksbådande målsättningen att, som det heter, "debunk claims of a Westminster pedophile network”.

Förra gången vi hade en stor backhlash i Storbritannien inleddes den på allvar när den av regeringen utsedde "experten" JS LaFontaine presenterat sin så kallade rapport om rituella övergrepp 1994. Den var i grunden närmast substanslös, men den fick en förödande psykologisk effekt på debatten. Nu hade "regeringens expert" "slagit fast" etc etc.

Eftersom det nu är själva regeringen som står i blåsväder hjälper det kanske denna gång inte med en av denna regering utsedd "expert".

Men är det verkligen så mycket bättre att låta det statliga BBC (som, vilket alla torde inse, de facto får sina ramar satta av den regeringsinstitution som är under debatt) "vederlägga" de otäcka rapporterna?

Det ska bli både intressant och nervöst att se effekterna av vad de brittiska motsvarigheterna till Evin Rubar, Hannes Råstam, Stefan Lisinski och Dan Josefsson kommer att tota ihop.

DN - en drake på förövarnas sida

När jag var barn prenumererade familjen på Svenska Dagbladet. Jag var väldigt missnöjd med det, jag tyckte att den var reaktionär och obehaglig. Skulle hellre sett att vi prenumererade på DN, eller kanske ännu hellre Stockholms-Tidningen.

Nu lades Stockholms-Tidningen ned i februari 1966, så det återstod DN.  Och i april 1969 (när jag var 14)  lyckades det mig till sist att med mycket tjat åtminstone för en period få SvD ersatt med DN.

Därför ter det sig ju lite konstigt att jag nu prenumererar på SvD. Det har nog mer än en orsak, men den viktigaste är definitivt denna.

Under de senaste åren har DN systematiskt varit den av de största tidningarna som mest intensivt drivit veritabla kampanjer för att sexuella övergrepp mot barn nästan inte finns. Eller mer exakt: för att barns och vunnas vittnesmål, och medicinska diagnoser som säger att övergrepp har skett, mycket ofta är falska.

DN får här hård konkurrens av Aftonbladet, det är sant. Men dels är DN nog snäppet värre, dels kan man ju ändå inte prenumerera på en kvällstidning,

Nu finns det i praktiken bara två allmänna nyhetstidningar i Stockholm, som kommer på morgonen, dagligen. Det är ju DN och SvD.

SvD är ingen direkt bra tidning. Men om man prenumererar på den slipper man börja ;morgonen med att till och från läsa artiklar som lägger ut texten om att bortträngda minnen inte finns. att barn som säger sig vara rädd för pappa lider av "Parental Alienation Syndrome" pga att de har hjärntvättats av mamman, eller att de som anklagas för att använt skakvåld mot barn nog är oskyldiga nästan allihop.

Ja, faktum är att DN bedriver en kampanj i dessa frågor. Det började den göra redan 1994 och då var det mest Lilian Öhrström, som höll i pennan*. Sedan mattades kampanjen av en smula efter augusti 1996, då Marc Dutroux avslöjades.

Men 2004 kom den igång igen, med en större intensitet än någonsin. Och från och med det året har det ofta varit Stefan Lisinski som hållit i pennan.

Vad DN gör är alltså att bedriva en kampanj. De publicerar i stort sett aldrig artiklar med en motsatt tendens, De har inga stora intervjuer med forskare som anser att bortträngning existerar, eller psykologer som får lägga ut texten om hur PAS är en pseudodiagnos, eller läkare som står fast vid de medicinskt allmänt accepterade diagnostiska kriterierna för skakvåld.

Om man jämför skriver nog SvD mindre om just dessa ämnen. Men när man skriver om dem är man oftast ganska neutrala. Man driver inte en kampanj i någondera riktningen.

En sak till. När Christer van der Kwast kom ut med sin bok om Quick-fallet. intervjuade SvD - Christer van der Kwast. DN, AB och Expressen intervjuade Jan Guillou, Dan Josefsson och Leif GW Persson som utan att ha läst boken förklarade att det var en dålig bok som aldrig borde ha getts ut.

Nej, som sagt, SvD är ingen bra tidning. Men när man läser den är risken något mindre att få en hjärtattack än när man läser DN.

----------------------------------------------------------------
*Förlåt, det finns ju inga pennor längre, suttit vid tangentbordet ska det väl stå.

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!