Och läs gärna Josefssons senaste artikel i DN/Debatt.
Det visar sig alltså alltså att allt jag har skrivit om hans dolda aganda visat sig stämma. Josefsson är och förblir en dussinförnekare som spelar på samma planhalva som Max Scharnberg, Patrik Nyberg. Ingrid Carlqvist, Pelle Svensson ....
Surprise, surprise...
Thursday, March 20, 2014
Wednesday, March 19, 2014
Barndomsångest
När jag var barn hade jag nästan jämt ångest. Den varade dag och natt.
Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.
Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).
Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.
Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten, jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.
Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*
I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.
Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,
Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en - och man minns det HELA tiden.
Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har hänt, måste det ju det vara något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.
Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.
Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.
Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).
Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.
Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten, jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.
Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*
I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.
Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,
Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en - och man minns det HELA tiden.
Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har hänt, måste det ju det vara något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.
Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.
Tuesday, March 11, 2014
Kristina Hultman, SVT och bortträngda minnen
Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.
Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .
Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot existensen av bortträngning som försvarsmekanism.
Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".
På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.
Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.
På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.
På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.
Det hela är sorgligt.
Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .
Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot existensen av bortträngning som försvarsmekanism.
Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".
På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.
Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.
På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.
På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.
Det hela är sorgligt.
Wednesday, March 5, 2014
Falska minnen eller lögner?
I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.
Han spekulerar alltså i att Jimmie Åkesson har falska minnen. Bakgrunden är att Åkesson lämnat uppgifter om stora etniska konflikter i skolåren som inte verkar stämma.
Om det är så, är väl ändå den rimligaste förklaringen att Åkesson ljuger av politiska skäl, och inte att - han har falska minnen? Att man får systematiska falska minnen av hotfulla invandrargäng i skoltiden om det inte funnits sådana, och av etniska konflikter som inte existerat, verkar milt sagt lite.... osannolikt.
Vi får hålla i minnet att Åkesson är en slipad reaktionär politiker, med en invandrarfientlig agenda. Man behöver inte spekulera i "falska minnen" om han beskriver imaginära barndomsupplevelser med en invandrarfientlig udd. I den hysteri runt "falska minnen" som vi har idag verkar det ibland som om ordet "lögn" håller på att försvinna från ordlistan.
Det ger en nästan surrealistisk upplevelse.
Tuesday, March 4, 2014
Tills motsatsen är bevisad
När jag var barn fick jag av en nära släkting alltid höra att man alltid skulle tro människor om gott - tills motsatsen är bevisad. Jag följde aldrig detta råd. Det föreföll mig som en inställning som skulle kunna leda till den mest livsfarliga godtrogenhet.
Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café går rakt på en så att ens kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.
Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.
Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning. Ingen nämnd och ingen glömd.
Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan, men den är lika aktuell idag.
Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.
Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.
Jag tror detta.
Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.
Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.
Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.
Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.
Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.
Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.
Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café går rakt på en så att ens kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.
Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.
Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning. Ingen nämnd och ingen glömd.
Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan, men den är lika aktuell idag.
Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.
Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.
Jag tror detta.
Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.
Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.
Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.
Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.
Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.
Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.
Tuesday, February 18, 2014
Christianssons falska "objektivitet"
Sven Å Christiansson fortsätter att försvara sig genom att ge kritikerna inte bara lillfingret, utan nästan hela handen. Senast när han tillsammans med Göran Lambertz i en DN-artikel försöker ge bilden av att det skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus att traumatiska upplevelser nästan alltid stannar kvar i minnet, och att minnen som försvinner och sedan återkallas är något oerhört sällsynt.
Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.
Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMTovanligt.
Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.
På lång sikt gör Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.
Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.
Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMTovanligt.
Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.
På lång sikt gör Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.
Monday, February 17, 2014
Dylan Farrow igen
Här kan man finna många värdefulla fakta, och analyser, som stöder (Woody Allens adoptivdotter) Dylan Farrows berättelse. Både i själva artikeln och i än högre grad i många bifogade länkar.
An Open Letter From Dylan Farrow
Woody Allens adoptivdotter har skrivit ett tankeväckande öppet brev om det hon fick utstå under sin barndom. Det är på många sätt ett angeläget brev.
Det kan läsas här. Gör det gärna.
Det kan läsas här. Gör det gärna.
Wednesday, January 22, 2014
Dan Josefsson - folkbildare eller förvillare?
Vetenskap och folkbildning (VoF) - Sveriges mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker - har som bekant gett Dan Josefsson priset "Årets folkbildare". Man drar sig till minnes att samma förening 1996 gav samma pris till - Lilian Öhrström.
Om VoF hade varit riktiga skeptiker skulle de tvärtom ha oroats över att en person nästan oemotsagd kan driva en kampanj som så grovt förvränger den vetenskapliga debatten om existensen av bortträngda och återkallade minnen.
Och vad gäller "folkbildningen" skulle de ha oroats över att denna är så låg att en stor del av befolkningen så okritiskt och automatiskt anammat den förvrängda bild som Josefsson ger. Det tyder inte endast på en dålig folkbildning - det tyder också på att läroplanens målsättning att fostra eleverna till kritiskt tänkande har misslyckats kapitalt.
Effekterna av Josefssons kampanj är inte folkbildande -den är förvillande. I en riktig skeptikerorgansation skulle han därför ha varit en god kandidat till den andra av VoF:s "utmärkelser" - Årets förvillare.
Men - som sagt - VoF är ju inte en riktig skeptikerorganisation.
Om VoF hade varit riktiga skeptiker skulle de tvärtom ha oroats över att en person nästan oemotsagd kan driva en kampanj som så grovt förvränger den vetenskapliga debatten om existensen av bortträngda och återkallade minnen.
Och vad gäller "folkbildningen" skulle de ha oroats över att denna är så låg att en stor del av befolkningen så okritiskt och automatiskt anammat den förvrängda bild som Josefsson ger. Det tyder inte endast på en dålig folkbildning - det tyder också på att läroplanens målsättning att fostra eleverna till kritiskt tänkande har misslyckats kapitalt.
Effekterna av Josefssons kampanj är inte folkbildande -den är förvillande. I en riktig skeptikerorgansation skulle han därför ha varit en god kandidat till den andra av VoF:s "utmärkelser" - Årets förvillare.
Men - som sagt - VoF är ju inte en riktig skeptikerorganisation.
Tuesday, January 7, 2014
Magnus Kihlbom och "falska minnen"
I Magnus Kihlboms tidigare nämnda artikel om bortträngda minnen kan vi dessutom läsa detta milt sagt tveksamma avsnitt.
"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."
Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).
Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*
För övrrigt refererar jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.
"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."
Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).
Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*
För övrrigt refererar jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.
Friday, January 3, 2014
"Freud and the seduction theory"
Här kan ni ta del av en viktig text av Jeffrey Masson om hur Sigmund Freud kom att överge insikten om att sexuella övergrepp i barndomen var orsaken till psykiska problem.
Denna text kom ut strax efter publiceringen av Massons bok, "The Assault on Truth", svensk översättning "Sveket mot sanningen", 1984.
Den finns att få tag i på flera bibliotek, tyvärr numera oftast förvarade i magasin. Anledningen till detta är att Massons bok i den numera vanligtvis vedertagna forskningshistoriken anses obsolet. Massons grundsyn, som skakade om debatten när den kom, har nu ofta ersatts med en "teori" som med hjälp av formallogiska sofisterier hävdar att Freuds patienter inte mindes något alls, utan att Freud konstruerade upp berättelser om övergrepp alldeles på egen hand.
Denna grundsyn strider på det mest löjliga sätt mot det mest elementära sunda förnuft. Freud skulle alltså genom ett rent bedrägeri kommit fram till samma insikter som på senare tid bevisats gång på gång.
I denna revisionistiska historieskrivning har för övrigt den inte helt obekante Max Scharnberg spelat en viktig roll, genom sina två nonsensvolymer från 1993, "The Non-Authentic Nature of Freuds Observations". Jag recenserade dessa i Spegeln 2/94 - lyckligt ovetande om att centrala delar av detta hopkok bara 15 år senare skulle bli en del av en allmänt spridd forskningshistorisk grundsyn.
Det är som om en lärobok om kalla kriget skulle basera sig på - Joseph McCarthys "teorier" !
Detta säger en del sorgliga saker om det intellektuella klimatet idag.
Denna text kom ut strax efter publiceringen av Massons bok, "The Assault on Truth", svensk översättning "Sveket mot sanningen", 1984.
Den finns att få tag i på flera bibliotek, tyvärr numera oftast förvarade i magasin. Anledningen till detta är att Massons bok i den numera vanligtvis vedertagna forskningshistoriken anses obsolet. Massons grundsyn, som skakade om debatten när den kom, har nu ofta ersatts med en "teori" som med hjälp av formallogiska sofisterier hävdar att Freuds patienter inte mindes något alls, utan att Freud konstruerade upp berättelser om övergrepp alldeles på egen hand.
Denna grundsyn strider på det mest löjliga sätt mot det mest elementära sunda förnuft. Freud skulle alltså genom ett rent bedrägeri kommit fram till samma insikter som på senare tid bevisats gång på gång.
I denna revisionistiska historieskrivning har för övrigt den inte helt obekante Max Scharnberg spelat en viktig roll, genom sina två nonsensvolymer från 1993, "The Non-Authentic Nature of Freuds Observations". Jag recenserade dessa i Spegeln 2/94 - lyckligt ovetande om att centrala delar av detta hopkok bara 15 år senare skulle bli en del av en allmänt spridd forskningshistorisk grundsyn.
Det är som om en lärobok om kalla kriget skulle basera sig på - Joseph McCarthys "teorier" !
Detta säger en del sorgliga saker om det intellektuella klimatet idag.
Mellanposition om bortträngda minnen
I ett debattinlägg i DN kan vi läsa ett inlägg av psykoanalytikern Magnus Kihlbom som intar någon form av mellanposition i synen på bortträngda minnen. Det är välkommet, efter att media så lång tid har dominerats av Dan Josefssons dumheter, men det innehåller en hel del tveksamt.
För att just nu endast ta ett exempel. På ett ställe, där Kihlbom med uppenbart instämmande refererar till vad "American Psychological Association"(APA) sägs ha sagt, kan vi läsa att: "de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman". Underförstått är bortträngning något ganska så ovanligt.
Hur kan någon uttala sig så? Det förutsätter att man känner till alla trauman och sexuella övergrepp i barndomen som existerat. och hur många procent som kommer ihåg respektive inte kommer ihåg dessa.
Den enda som skulle kunna sitta inne med några sådana kunskaper vore en allvetande Gud, och även om jag inte är någon expert på frågan betvivlar jag att hen verkligen har inkarnerat hos någon av medlemmarna i APA - eller hos Magnus Kihlbom!
Thursday, December 26, 2013
Sven Å Christianson och McCarthyismens logik
Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.
Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.
Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.
För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.
På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"
Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...
Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.
Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.
För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.
På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"
Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...
Wednesday, December 25, 2013
Att tränga bort obehagliga saker
Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.
Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.
Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep, på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.
Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.
Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.
Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.
Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.
När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.
Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm. Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.
Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.
Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården. Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen Ångesten var stor.
Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?". Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.
Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.
Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.
Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,
Tuesday, December 10, 2013
Dan Josefsson och återkallade minnen
Medan Dan Josefsson behandlar de få "forskare" han får tag i från debattens ena extremkant som den berusade behandlar lyktstolparna - inte för att få upplysning av utan för att luta sig emot, verkar de som vet bättre vara tysta. Eller också tar inte de media jag tagit del av in dem.
Hur som helst de som vill se hur Josefsson förvränger har inte precis någon brist på litteratur.
Här vill jag gärna länka till artikeln Recovered Memories av Heidi Sivers, Jonathan Schooler och Jennifer Freyd, forskare vid universiteten i Stanford, Pittsburgh och Oregon. Den som blir illa berörd av förövarfösvararfrontens selektiva urval av "forskare" bör inte nöja sig med detta, utan aktivt ta reda på hur forskningsläget verkligen ser ut.
Nu hoppas jag att jag kan slita mig från nätet ett bra tag. Och minska risken för att få ett nervöst sammanbrott.
Subscribe to:
Posts (Atom)