I en egendomlig artikel i DN har den oefterhärmlige Maciej Zaremba fört fram den fnoskiga "teorin" att den svenska skolans förfall (och den så kallade ”reformpedagogiken”) på något sätt kan kopplas ihop med att människor trott att minnen kan trängas bort. Intressant. Kommer han nästa gång att hitta en parallell mellan den globala uppvärmningen och tron på bortträngda minnen?
Att Zaremba inte själv "tror" på bortträngda minnen framgår förstås av artikeln, där han talar om "de numera utskåpade teorierna om 'förträngda minnen'". Men hör ljuger Zaremba. Förmodligen medvetet. För utanför svenska media är inte dessa "teorier" så "utskeppade". Det pågår en livlig debatt i fackkretsar, och i denna har mycket starka belägg för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaks lagts fram. Om man vill kalla det "bortträngning" eller inte är mest en smaksak. Men fenomenet existerar. Bevisligen.
I själva verket är angreppen på bortträngda minnen en del i en större helhet. Dit hör också de PAS-teorier som avfärdar de barn som berättar om övergrepp, som rena offer för manipulationer från den ena föräldern, nästan alltid mamman. Dit hör det faktum att beviskraven för sexualbrott mot barn har höjts så kraftigt att professor emeritus Madeleine Leijonhufvud tvingats dra slutsatsen att sådana brott i praktiken har avkriminaliserats. Och dit hör det faktum att det pågår en ettrig kampanj för att få alla de som på starka grunder misstänkts för övergrepp mot sina barn, men där bevisen inte räckte till en fällande dom, att nästan automatiskt få vårdnaden om samma barn.
Zarembas bisarra betraktelse kan alltså inte helt och hållet avfärdas som en egenartad hemmafilosofs fantasterier. Den ingår i ett större sammanhang.
Vilket sammanhang detta är tycks även Zarembas tanke ha snuddat vid då han, nästan som en besvärjelse, skriver: "I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden."
Det är en (omedvetet) insiktsfull formulering.
Om det förövarförsvararprojekt jag ovan beskrivit (och som Zaremba objektivt sett är en del av) går igenom kommer alla som berättar om återkallade minnen av grova övergrepp, rutinmässigt att avfärdas som mytomaner - eller (om de händelsevis skulle ha gått i terapi) som offer för terapeuter. Många kommer av detta att bli drivna till förtvivlan, psykos - och självmord.
De barn som är fyllda av skräck för förövare kommer inte endast att avfärdas - de kommer dessutom att automatiskt skickas direkt tillbaka till de som de är livrädda för.
Personer som med 90 procents säkerhet begått övergrepp mot barn kommer att få kontroll över de som de misstänks ha förgripit sig på - om det finns skuggan av "rimligt tvivel" i en oempatisk hovrätt.
Och, ja, så här är det ofta redan nu. Men om den kampanj vi ser idag segrar kommer det i framtiden alltid att vara så.
Och detta mörker breder ut sig inom ramarna för ett samhälle där det sociala skyddsnätet rustas ner, där välfärden vittrar sönder - och där all psykoterapi (utom KBT, förstås) är ett fult ord - medan psykofarmaka av alla dess sorter nästan är sakrosanta.
En sådan utveckling kan ges många namn. Men Zaremba är det mest adekvata ordet på spåret. Det handlar om ondska. En iskall, empatilös ondska.
En gång trodde jag på en bättre värld, och att den skulle komma under min livstid. Det gör jag nog inte längre. Den framtid som verkar öppna sig är svartare än den svartaste natt. Ett tröstlöst och iskallt mörker.
Jag är rädd för att den värld jag slutligen ska dö i, när den dagen kommer, förvandlats till en ren mardröm, där förövarförsvararnas skräckmaskineri slutligen har krossat allt hopp.
Tuesday, December 10, 2013
Thursday, December 5, 2013
Dan Josefsson "förbättrar" Quicks story
Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.
Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."
Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.
Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...
Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.
Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."
Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.
Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...
Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.
Dan Josefssons favorit"expert"...
....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.
Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
Dan Josefssons suspekta källor
/Från min huvudblogg 3/12 2013/
En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .
Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".
En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .
Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".
Bockfoten sticker fram, del 1
/Från min huvudblogg 3/12 2013/
För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".
Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)
Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.
För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.
Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.
För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".
Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)
Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.
För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.
Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.
Aftonbladets skamliga roll
/Från min huvudblogg 2/12 2013/
Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).
Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.
Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).
Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;
Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.
Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.
Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).
Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.
Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).
Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;
Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.
Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.
Sunday, December 1, 2013
Ett klarläggande
Missförstå inte mitt tidigare inlägg.
Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.
Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.
Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.
Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.
Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.
Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.
Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.
Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.
Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.
Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.
Saturday, November 30, 2013
Dan Josefsson
Dan Josefsson har skrivit en bok om Quickfallet. Det vet de flesta om.
Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg för att traumatiska minnen kan trängas bort. Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.
Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.
Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.
Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.
Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda. De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.
En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.
Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.
Eller också inser han det. I så fall….
Wednesday, November 27, 2013
Och för den som nu tror på...
... Dan Josefsson och Patrik Nyberg i deras unisona förnekande av bortträngda minnen har jag ett lästips. Det finns mycket mer, men ni kan ju börja med detta.
Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.
Tuesday, November 19, 2013
Bortträngda minnen
Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.
Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.
Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.
Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.
Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.
Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.
När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt. Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.
Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.
Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.
Sunday, November 17, 2013
Dan "McCarthy" Josefsson
I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....
Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.
Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.
Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...
Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.
Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.
Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.
Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...
Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.
Friday, November 8, 2013
Att försvara Freuds förräderi
I ett debattinlägg på psykoanalytiska föreningens webbsida tar psykoanalytikern Karin Rodhe upp frågan om Margit Norell och bortträngda minnen.
Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.
Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"
Erkänna sitt misstag? Modig?
Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...
Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.
Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.
Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda, och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.
Det är ju inte nödvändigtvis så att alla, eller ens de flesta, av de som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.
För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.
Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.
Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"
Erkänna sitt misstag? Modig?
Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...
Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.
Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.
Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda, och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.
Det är ju inte nödvändigtvis så att alla, eller ens de flesta, av de som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.
För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.
Thursday, November 7, 2013
En agenda som stinker
Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.
Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.
Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.
Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt, att dessa herrar också haft en helt annan agenda - förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.
Wednesday, November 6, 2013
Den fruktansvärda sanningen
Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.
De som är okunniga SKULLE kunna vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.
Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.
Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.
Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.
I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext. Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.
Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling. Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.
Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?
Saturday, November 2, 2013
Moderskap, faderskap och papparätt
/Från min huvudblogg 17/9 2013./
Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg
Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.
Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".
Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel
På ett sätt kan detta ytligt låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa - att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.
Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.
Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".
Men att tala om systemfel är till syvende och sist ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor. När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna i högan sky!
Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.
På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.
För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.
Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.
Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg
Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.
Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".
Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel
På ett sätt kan detta ytligt låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa - att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.
Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.
Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".
Men att tala om systemfel är till syvende och sist ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor. När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna i högan sky!
Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.
På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.
För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.
Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.
Subscribe to:
Posts (Atom)