Ett klarläggande

Missförstå inte mitt tidigare inlägg.

Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.

Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.

Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.

Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.

Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.

Dan Josefsson

Dan Josefsson har skrivit en bok om Quickfallet. Det vet de flesta om.

Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg  för att traumatiska minnen kan trängas bort.  Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.

Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.

Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.

Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa  fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.

Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda.  De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.

En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.

Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.

Eller också inser han det. I så fall….

Och för den som nu tror på...

... Dan Josefsson och Patrik Nyberg i deras unisona förnekande av bortträngda minnen har jag ett lästips. Det finns mycket mer, men ni kan ju börja med detta.

Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.

Bortträngda minnen

Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.

Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.

Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.

Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.

Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.

Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.

När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt.  Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.

Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.

Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.

Dan "McCarthy" Josefsson

I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....

Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.

Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.

Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...

Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.

Att försvara Freuds förräderi

I ett debattinlägg på psykoanalytiska föreningens webbsida tar psykoanalytikern Karin Rodhe upp frågan om Margit Norell och bortträngda minnen.

Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så  historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.

Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"

Erkänna sitt misstag? Modig?

Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...

Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.

Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.

Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda,  och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.

Det är ju inte nödvändigtvis  så att alla, eller ens de flesta, av de  som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå  detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.

För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.

En agenda som stinker

Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.

Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.

Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på  gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.

Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt,  att dessa herrar också haft en helt annan agenda -  förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.

Den fruktansvärda sanningen

Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.

De som är okunniga SKULLE kunna vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.

Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.

Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.

Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.

I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext.  Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.

Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling.  Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.

Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?

Moderskap, faderskap och papparätt

 /Från min huvudblogg 17/9 2013./

Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg

Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.

Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".

Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel

På ett  sätt kan detta ytligt  låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa -  att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.

Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism  om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor  i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.

Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.

Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".

Men att tala om systemfel är till syvende och sist  ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor.  När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna  i högan sky!

Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan  barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.

På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.

För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.

Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.

Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi" .

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver:  "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land.  Att publicera bilder på dem är  skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga -  en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?

Sekter som vill få folk att tro att bortträngda minnen INTE finns

Den bild som i dessa dagar försåtligt byggs upp  i media är att det inte bara är "ovetenskapligt" att "tro" på att minnen kan trängas bort, utan att det dessutom torde innebära att man ingår i något kusligt sektliknande nätverk. Som endast kan avslöjas genom någon sorts amoralisk Evin Rubar -liknande journalistik.

Men en fråga är i så fall intressant. Varför försöker inte de stora media infiltrera de i sanning sektliknande nätverk som (bland annat) arbetar för att man ska tro att minnen inte kan trängas bort? Om de gjorde det skulle de tveklöst kunna hitta något mycket mer kusligt än personer som är känslomässigt beroende av en terapeut.

Men åt dessa håll tittar inte media. Om dessa görs aldrig några avslöjande reportage. I dessa vågar ingen wallraffa (fast Stieg Larsson gjorde faktiskt ett försök i slutet av 90-talet, men ingen vågade publicera hans material). Om man vore "paranoid" skulle man ju rentav kunna börja tro att dessa nätverk håller media i någon sorts kusligt grepp. Om man är aningen mindre paranoid kan man nöja sig med att konstatera att dessa nätverk utgör ett uttryck för samma makthierarkier som även media verkar i.

För min åsikt är att om man verkligen effektivt infiltrerade en del av dessa nätverk, skulle det efter ett tag med nödvändighet bli en inledning till ... ett antal  brottsutredningar. Av en typ som milt sagt skulle skaka om många.

Den typen av omskakande reportage vill media i det samhälle vi lever i här och nu inte ha. Att leta efter "sanningen" kan vara bra, om man bara letar åt rätt håll. De håll som inte utmanar den maktstruktur där män med makt kommer högst upp - och barnen kommer allra längst ner.
-------------------------------------------
Se också exempelvis...
"Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift".

Svammel i DN

På DN.se idag skriver den notoriske sagoberättaren Stefan Lisinski att "flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det."

Det  är en lögn. En troligen helt medveten lögn. Med ett mycket bestämt syfte.

Kolla gärna artikeln, den är lätt att hitta. Jag har ingen lust att länka till den själv.  Och jag är glad att jag inte prenumererar på DN.

I övrigt innehåller artikeln (och boken den bygger på) en konspirationsteori som skulle kunna göra vaken.se grön av avund.

Det är så här det ser ut nu. Och det är så här det kommer att se ut så länge  vi har ett barnfientligt samhälle med en maktstruktur och en könsmaktsordning som ser ut som den gör.Jag hoppas närmast desperat att denna börjar monteras ner redan under mi livstid...

Vad gäller frågan om traumatiska minnen kan trängas bort hänvisar jag till argument, litteraturtips och länkar i de artiklar som jag har skrivit här.

Något Uppdrag Granskning inte berättade om

/Från min huvudblogg 14/9 2013./

Se de länkar som finns hos NoBoyToy om det fall som Uppdrag Granskning tog upp.

Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.