Jag vet att många förtvivlade mammor har försökt intressera program som Uppdrag Granskning att ta upp fall där barn tvingas leva med fäder de är livrädda för. Fäder som de berättar gör dem illa. Fäder som de berättar utsätter dem för övergrepp.
Men de "undersökande journalisterna" har inte varit intresserade.
Men andra saker är de intresserade av. Att pappor säger sig vara oskyldigt anklagade - se där ett ämne som man kan ta upp. Gång på gång.
Nej, jag har inte sett onsdagens program på SVT och jag är inte säker på att jag kommer att se det. Jag litar inte på detta programs vilja att ge en saklig bild. Och även om de nu skulle göra det, vilket jag inte tror, så kvarstår det faktum att de är totalt ointresserade att ta upp fall där allt tyder på att fadern är en förövare - men ändå har vårdnaden.
I detta samhälle saknas empati för barn. Det gäller i högsta grad i domstolar, och bland macho-journalister. Det finns ingen anledning att lita på att det juridiska systemet tillvaratar barns intressen.
Däremot är de ofta mycket intresserade av att försvara fäders intressen. Och vad är då en "fader"? Jo, en fader är en person som en gång har deltagit i en sexualakt som har lett till att ett barn har fötts nio månader senare. Denna sexualakt behöver endast ha tagit några minuter.
Men dessa minuter ger sedan "fadern" ifråga den potentiella rätten att kontrollera det barn som blivit resultatet av denna akt ända till dess barnet blir myndigt. Det är perverst.
Faderskap och moderskap kan inte jämställas. Moderskap innebär alltid en form av relation. Modern har burit barnet i sig i nio månader. Det skapar för det mesta ett automatiskt och intensivt band.
En ettrig papparättsnisse skrev för ett tag sedan i en kommentar som jag raderade att jag var emot fäders rätt. Det är sant. I grunden anser jag inte att några minuters avlande i sig bör leda till några rättigheter alls. "Faderskap" bör avskaffas som juridisk kategori.
Naturligtvis bör en man som lever tillsammans med en kvinna delta i vårdnaden om de barn som hon har fött. Men det finns i sig inga anledningar till att han mot barnets och kvinnans vilja får några "rättigheter" efter att relationen har avbrutits.
I matrllinjära samhällen hade "fäder" inte någon sådan rätt. Etnografiska studier visar att sådana samhällen oftast var mer harmoniska än patrilinjära. Och att i synnerhet barnen hade en starkare ställning.
Vi bör studera barnens ställning hos exempelvis trobriander, irokeser, hopi-indianer och andra matrilinjära samhällen. Och lära oss något av detta.
Fadersrättens införande var enligt Friedrich Engels kvinnokönets världshistoriska nederlag. Jag skulle vilja tillägga att det också var ett nederlag för barnen.
Om vi ska få ett mänskligt samhälle för barn, kvinnor och män måste fadersrätten avskaffas. Och med den de perversa principer som ger åratal av makt över barns väl och ve till någon bara för att han under några sekunders sädesuttömning har "avlat" detta barn.
Thursday, September 5, 2013
Wednesday, September 4, 2013
Uppdrag Granskning skadar barn
Alldeles oavsett vad som är sant eller falskt i det program som Uppdrag Granskning sänder ikväll är det en sak som är säker.
Resultatet av att det sänds kommer att leda till att förövare får blodad tand, och att domstolar i högre grad än nu kommer att känna sig pressade till att ge misstänkta förövare vårdnad om barn.
Det är en sak som borde stå klar. Det är ingen mänsklig rättighet att få ha vårdnad om barn. Och sexualbrott mot barn kan nästan aldrig "bevisas". Det bör inte behöva "bevisas" att en misstänkt fader är skyldig till incest för att han inte ska få vårdnad.
Barnens säkerhet bör få väga tyngre än fädernas rättssäkerhet. Även om en domstol så gör bedömningen att det endast är, för att ta ett extremfall, 30 procents risk att anklagelserna är sanna bör den misstänkte inte få någon vårdnad.
Domstolar dömer i brottsfall utifrån principen om "bortom rimligt tvivel". Det kan inte vara kriterierna när det gäller vårdnadstvister.
Det är värre att ett barn tvingas att umgås med en förövare än att en icke-förövare förlorar vårdnaden. Varför inser så få människor detta självklara faktum?
Resultatet av att det sänds kommer att leda till att förövare får blodad tand, och att domstolar i högre grad än nu kommer att känna sig pressade till att ge misstänkta förövare vårdnad om barn.
Det är en sak som borde stå klar. Det är ingen mänsklig rättighet att få ha vårdnad om barn. Och sexualbrott mot barn kan nästan aldrig "bevisas". Det bör inte behöva "bevisas" att en misstänkt fader är skyldig till incest för att han inte ska få vårdnad.
Barnens säkerhet bör få väga tyngre än fädernas rättssäkerhet. Även om en domstol så gör bedömningen att det endast är, för att ta ett extremfall, 30 procents risk att anklagelserna är sanna bör den misstänkte inte få någon vårdnad.
Domstolar dömer i brottsfall utifrån principen om "bortom rimligt tvivel". Det kan inte vara kriterierna när det gäller vårdnadstvister.
Det är värre att ett barn tvingas att umgås med en förövare än att en icke-förövare förlorar vårdnaden. Varför inser så få människor detta självklara faktum?
Tuesday, August 13, 2013
Återigen om Jan Guillou och bortträngda minnen
Monica Antonsson har kommenterat Jan Guillous senaste krönika om Quick-fallet. Där han bland annat förutsägbart nog talar om "den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om 'bortträngda minnen', det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen".
Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.
Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...
På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.
Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal.
Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.
På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.
Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?
Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.
Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.
Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...
PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....
Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.
Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...
På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.
Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal.
Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.
På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.
Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?
Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.
Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.
Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...
PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....
Monday, August 5, 2013
"Skrämd till tystnad – brev från en vingklippt filmare"
Under denna rubrik berättar filmaren Thor-Björn Bergman hur han hotas till tystnad. Han har under flera år gjort en mycket stor nytta genom många välgjorda filmer om utsatta barn.
Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.
Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.
Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.
De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.
Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.
Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .
Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.
Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.
Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.
De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.
Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.
Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .
Sunday, August 4, 2013
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
Thursday, August 1, 2013
Nej, Thomas Quick hade inga "falska minnen"
Thomas Quick/ Sture Bergwall har lämnat två versioner om hur hans erkännanden kom till. Före 2008 hävdade han att han fått upp minnen som han ansåg var riktiga. Efter 2008 har han lika bestämt hävdat att han ljög, medvetet. För att ställa sig in och få fördelar på rättspsyk.
Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.
Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".
Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".
Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."
Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....
Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.
Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.
Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.
Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".
Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".
Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."
Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....
Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.
Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.
Sunday, July 28, 2013
Möss minns traumatiska övergrepp
I DN kan man finna en märklig artikel om hur forskare lyckats "plantera falska minnen" hos möss. I artikeln förmodas också att detta skulle kunna ge värdefulla paralleller till hur falska minnen uppkommer hos människor.
Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.
DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".
Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?
Enligt DN-artikeln, så här:
""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.
När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".
Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!
Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....
Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.
Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)
Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.
Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.
Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....
Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.
DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".
Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?
Enligt DN-artikeln, så här:
""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.
När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".
Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!
Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....
Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.
Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)
Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.
Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.
Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....
Wednesday, June 19, 2013
Dispatch International än djupare ner i träsket
Läser om Dispatch Internationals senaste lågvattenmärke på Anna-Karin Granbergs blogg.
Det är snaskigt så att man baxnar. Men det förvånar inte.
Denna högerextrema tidskrift kombinerar nu invandrarfientlighet och islamofobi (av en så extrem typ att även en hel del sverigedemokrater torde bli ordentligt nervösa) med Ingrid Carlqvists tidigare huvudtema - ett så extremt förnekande av övergrepp mot barn att det objektivt sett innebär att ställa sig på förövarnas sida.
Här tar hon hjälp av Patrik Nyberg, som redan för ett antal år sedan, som medarbetare i den högerextrema tidskriften Contra, aktivt drev samma typ av övergreppsförnekande linje.
Han har förresten fått för sig att han är någon sorts "expert" på "bortträngda minnen" och påstår sig alltid veta att teorin om att minnen kan trängas bort är allmänt vederlagd. I själva verket tyder inget på att han vet ett skvatt om den vetenskapliga debatten om frågan.
Nu misstänker jag att Dispatch International riskerar att skjuta sig själv i foten. Alla extrema islamofober och invandrarfiender är inte övergreppsförnekare, och alla övergreppsförnekare är inte extrema islamofober och invandrarfiender.
Att kombinera två typer av ultrareaktionära ståndpunkter på två helt olika nivåer bidrar nog ytterligare till att en redan marginaliserad rännstenstidning blir än mer marginaliserad.
De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.
Denna högerextrema tidskrift kombinerar nu invandrarfientlighet och islamofobi (av en så extrem typ att även en hel del sverigedemokrater torde bli ordentligt nervösa) med Ingrid Carlqvists tidigare huvudtema - ett så extremt förnekande av övergrepp mot barn att det objektivt sett innebär att ställa sig på förövarnas sida.
Här tar hon hjälp av Patrik Nyberg, som redan för ett antal år sedan, som medarbetare i den högerextrema tidskriften Contra, aktivt drev samma typ av övergreppsförnekande linje.
Han har förresten fått för sig att han är någon sorts "expert" på "bortträngda minnen" och påstår sig alltid veta att teorin om att minnen kan trängas bort är allmänt vederlagd. I själva verket tyder inget på att han vet ett skvatt om den vetenskapliga debatten om frågan.
Nu misstänker jag att Dispatch International riskerar att skjuta sig själv i foten. Alla extrema islamofober och invandrarfiender är inte övergreppsförnekare, och alla övergreppsförnekare är inte extrema islamofober och invandrarfiender.
Att kombinera två typer av ultrareaktionära ståndpunkter på två helt olika nivåer bidrar nog ytterligare till att en redan marginaliserad rännstenstidning blir än mer marginaliserad.
De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.
Sunday, May 26, 2013
"Vilka är PAS-förespråkarna?"
Nu har tredje delen av My Vingrens artikelserie "Papparättsrörelsen för dummies" kommit.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
Saturday, April 27, 2013
Papparättsrörelsen för dummies
Ovanstående är samlingsnamnet på en mycket bra kritisk artikelserie om begreppet "PAS" som My Vingren skrivit på sajten Genusfolket.se. Del ett har underrubriken Vad är PAS?, och del två PAS i praktiken.
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
Monday, April 22, 2013
Endast sanningen...
... gynnar proletariatet, lär Lenin ha sagt. Samma sak kan sägas om de som kämpar mot övergrepp mot barn.
Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.
Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.
Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.
Något att inte bara tänka på.
Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.
Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.
Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.
Något att inte bara tänka på.
Monday, April 8, 2013
Vinklad journalistik gör barnen rättslösa
/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försökt hjälpa de här barnen. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försökt hjälpa de här barnen. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Tuesday, February 12, 2013
Anna Wahlgren och "idealfamiljen"
/Från min huvudblogg 8/1 2012/
Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.
Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.
Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.
Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...
Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.
Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.
Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.
Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...
Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.
Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.
Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.
Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.
Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.
Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...
Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.
Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.
Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.
Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...
Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.
Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.
Monday, February 11, 2013
Liza Marklund gånger sju
/Alltid lika aktuell.../
19/5 2009
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet.
Erik Rodenborg
Tilägg 14/12 2009. Fadern gav i somras till sist upp kampen om vårdnaden.
19/5 2009
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet.
Erik Rodenborg
Tilägg 14/12 2009. Fadern gav i somras till sist upp kampen om vårdnaden.
Tuesday, January 1, 2013
Att publicera dömda förövare
/Från min huvudblogg 16/10 2008/
Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.
Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.
Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?
Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.
Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.
Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.
Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.
Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.
Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.
Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.
Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?
Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.
Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.
Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.
Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.
Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.
Subscribe to:
Posts (Atom)