En av följderna av kampanjen runt Hannes Råstams bok om Thomas Quick är förstärkandet av den felaktiga föreställningen att det saknas belägg för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och senare återkallas. Denna mycket spridda föreställning kan faktiskt ses som en modern folksägen, med ungefär lika stort verklighetsunderlag som den om "silverpilen". Men som betydligt fler tror på.
Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.
Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.
Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.
Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.
Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.
Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.
Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?
Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.
Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.
Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Han började forska, hittade efter ett tag andra som utsatts och fick till sist Farmer fälld.
Många akademiska skeptiker vägrade att acceptera detta. De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.
Men man kom istället med många egendomliga utläggningar för att detta ändå inte var bortträngning, trots allt. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer denne knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...
Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.
Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....
Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press
Friday, August 24, 2012
Wednesday, August 22, 2012
"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"
/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd.//
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Saturday, August 18, 2012
2000-talet – förövarnas århundrade?
/Tidigare publicerad i min huvudblogg den 31 december 2009./
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.
Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.
Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.
Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.
Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.
Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.
Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.
Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.
Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.
Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.
På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.
Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.
Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.
Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.
Erik Rodenborg
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.
Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.
Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.
Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.
Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.
Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.
Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.
Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.
Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.
Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.
På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.
Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.
Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.
Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.
Erik Rodenborg
Monday, August 6, 2012
Råstams bok och bortträngda minnen
Jag har ingen välgrundad åsikt om Thomas Quick-fallet, men däremot anser jag mig ha en mycket välgrundad åsikt om de som, nu senast i anknytning till Hannes Råstams nyutkomna bok, försöker utnyttja detta till en veritabel kampanj mot människor som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.
Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.
Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.
Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.
Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.
Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.
Friday, July 13, 2012
Ingrid Carlqvist vid vägs ände
Man tror inte sina ögon när man ser detta tal av Ingrid Carlqvist. Hon höll det tydligen vid någon form av invandrarfientligt forum vid Europaparlamentet.
Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.
Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."
Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.
Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".
Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?
Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.
Då var den inte vatten värd. IC noterar att även den svenske professorn Christian Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."
Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige. Och det är invandrarnas fel!
IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.
Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.
Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.
Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.
Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."
Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.
Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".
Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?
Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.
Då var den inte vatten värd. IC noterar att även den svenske professorn Christian Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."
Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige. Och det är invandrarnas fel!
IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.
Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.
Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.
Tuesday, July 10, 2012
Trasdockor berättar om sexuella överrgepp
/Från Socialisten nr 65, oktober 2003. Inlagd med författarens tillstånd.//
Sverige har länge presenterats som ett land där kvinnor och barn har det bra. Och visst har här antagits vettiga lagar och den offentliga sektorn har byggts ut. Men det finns ett svart hål mitt i den ljusa bilden. Också i Sverige pågår dagligen våld och övergrepp. Det sker i allmänhet inom hemmets fyra väggar och det döljs och förnekas.
Att göra den verkligheten synlig var syftet med den Trasdocke-turné som inleddes med en stor manifestation i Kungsträdgården, Stockholm, den 31 augusti. Arrangörer var bland annat Riksorganisationen Kvinnojourer i Sverige, Astub (anhöriga till sexuellt utsatta barn), och RSCI (Riksorganisationen Stödcentrum mot incest).
Medan kända artister som Sven Wollter och Nanne Grönwall underhöll från stora scenen pågick seminarer i tälten intill. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, talade om barns rättslöshet vid sexuella övergrepp. Statistiken är skrämmande. Av 20 utredningar som startas efter att en anmälan om sexuella övergrepp kommit in till polisen läggs 19 ner. Ofta förhörs inte ens den misstänkte förövaren! Polisen gör bedömningen att bevismaterialet inte kommer att hålla i domstolen och fallen går aldrig till åtal. Barn har mycket svårt att berätta om det som hänt. Men om de faktiskt berättar så väger deras vittnesmål allt för lätt i den juridiska processen.
Gudrun Nordborg från Brottsoffermyndigheten i Umeå talade om kvinnomisshandel. 16 000 anmälningar om kvinnomisshandel kommer in per år i Sverige. Elva procent av alla kvinnor som lever i förhållanden har erfarenhet av våld i relationen. Kvinnovåld förekommer i alla samhällsskikt, men faktiskt är det enligt Gudrun Nordborg vanligare i miljöer där man har högre utbildning.
Barnen drabbas förstås också av detta våld, även om de inte själva skulle bli slagna. Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet och fem procent gör det ofta. En dansk undersökning visar att om mamman blir misshandlad har barnen varit i samma rum i 85 procent av fallen. I 13 procent av fallen hör och ser barnen det från ett angränsande rum. Detta är fruktansvärda upplevelser, och barnen känner sig ansvariga och skyldiga. Men i svensk lagstiftning innebär det inget brott mot barnen att utsätta deras mor för grovt våld (det är det på Nya Zealand). Tvärtom, om kvinnan dör så kan vårdnaden för barnen tillfalla mannen. Om paret separerar så kan mannen få förbud att besöka den kvinna han misshandlat, men barnen däremot åläggs i allmänhet umgängesplikt. Mödrar som vill skydda sina barn från en far som är våldsam eller misstänks utnyttja barnen sexuellt kan idag helt mista vårdnaden. Mödrarna anklagas då för "umgängessabotage".
Även om misshandel och sexuella övergrepp sker i det fördolda så är det idag få som tvivlar på att det existerar. När man kommer in på rituella övergrepp däremot kan man vara säker på att bli misstrodd. Om det talade Erik Rodenborg.
Rituella övergrepp jämställs med Loch Ness-odjuret och liknande fantasifoster, menade Erik. Ändå finns många fall beskrivna sen lång tid tillbaka. Den bästa boken att börja med om man vill läsa något är Torey Haydens "Spökflickan". Vad är då rituella övergrepp? Övergreppen genomförs av en organiserad grupp som en symbolhandling som ingår i en religion eller ideologi, ofta satanism. Riterna har sadistisk karaktär. Det finns beskrivningar av tortyr, djuroffer och till och med människooffer och kannibalism. Barnen ges droger och utsätts för hypnos för att inte minnas.
Men när människor faktiskt kommit ihåg och berättat om sina upplevelser har de mötts av skepsis och förnekelse. Mot deras berättelser har en organiserad grupp av förnekare lanserat teorin om "inplanterade minnen". De menar att det är psykologer som genom intensiv indoktrinering fått sina klienter att fantisera fram dessa minnesbilder. Vad som skulle driva psykologer att konspirera ihop något sådant kan man ju fråga sig.
Men det finns inte bara enskilda människors minnen att utgå från. Vid den privata förskolan McMartins i USA fanns starka misstankar om rituella övergrepp i stor skala. 180 barn hade skador och barnen talade om att de befunnit sig i tunnlar. Men detta undersöktes inte av polisen. Senare när förskolan gått i konkurs 1990 anlitade föräldrar den erkände arkeologen Gary Stickel för att göra utgrävningar under den utpekade byggnaden. Han hittade tunnlarna! Men då var rättegången över och tidningarna rapporterade ingenting om detta. (Se Erik Rodenborgs hemsida)
Hur kan man då som socialist förklara sådana omänskliga gärningar? På det individuella planet kan man säkert hitta en psykologisk bakgrund till de enskilda förövarnas handlingar. Men själva inramningen utgörs ändå av det klassamhälle vi lever i. Dess grundbult är att vissa människor lever på att utnyttja andra människor. Kvinnor är utsatta för ett särskilt förtryck. Våld är inbyggt i systemet.
Arbetarrörelsen är den enda kraft som kan avskaffa klassamhället, men vi måste agera redan innan vi kommit så långt. Det minsta man kan begära är att arbetarrörelsen tar strid för att barn som utnyttjats sexuellt ska bli trodda, att de genast erbjuds hjälp och att deras ord väger tungt vid vårdnadstvister.
Kerstin Alfredsson
|
Wednesday, July 4, 2012
Backlash mot överlevare
/Om Rsci:s 20-årsjubileum november 2001. Från Socialisten nr 57, mars 2002. Inlagt med författarens tillstånd./
- Jag önskar att vi orkade vara en kamporganisation också, och inte bara en stödorganisation. Men vi klarar bara av att hjälpa de kvinnor som kommer till oss. Det säger Åsa Alidasdotter som sitter i styrelsen för Riksorganisationen stödcentrum mot incest (Rsci). Rsci är en organisation för självhjälp där bara kvinnor som själva varit utsatta för sexuella övergrepp kan bli medlemmar. Skälet är att det inte ska uppstå en situation av "vi och dom" i organisationen, men det innebär också vissa problem:
- De flesta av oss är så trasiga att vi inte orkar tala i egen sak. Många går hem och skär sig i stället, säger Åsa.
- Ett krav som vi försökt lyfta fram är åtminstone att all terapi ska in under högkostnadsskyddet. Det är absurt att man ska betala 800 kronor i timmen för att hela en skada från en våldtäkt i barndomen!
- Backlashen började med att "False Memory Syndrome Foundation" bildades i USA, säger Åsa. I Sverige fick den en uppföljare i "Familjer mot falska incestminnen" som bildades av bland annat två läkare. De i sin tur har kontakter i Socialstyrelsen.
- Inom psykiatrin skulle man kunna göra sexuella övergrepp till en gigantisk fråga. Eva Axelsson (norsk terapeut som skrivit boken "Resan tillbaka") har visat i en undersökning att varannan kvinna på psykiska institutioner varit utsatt. Men även de förtiger detta.
På frågan "varför" räknade Diesen upp en rad förklaringar: Barn kan inte hävda sig i juridiska sammanhang, polisen har för dålig kompetens att hantera barns vittnesmål, åklagarna är fega - de vill inte ta minsta risk att gå på ett bakslag, kraven på bevisning har ökat och psykologer anlitas knappt längre av domstolarna.
Diesen menade också att mycket skulle kunna göras för att förbättra läget om mer tid, utbildning och resurser satsas.
Svarta hål i jaget
Frågan om minnen av övergrepp verkligen kan trängas bort
och sedan komma tillbaka till exempel under terapi togs upp av Kerstin
Rathsman. Hon hade själv innan hon började forska i ämnet
trott att man borde minnas en upplevd händelse hela tiden. Nu hade
hon tänkt om.
Hon menade att under ett övergrepp delas jaget upp i ett aktivt "I" som "försvinner", "går därifrån" "svimmar" och ett passivt "me", alltså kroppen, där minnen kan lagras.
Händelserna skapar svarta hål i jaget, identiteten, enligt henne. Minnesluckor blir följden.
(Samma sak åskådliggörs för övrigt tydligt i boken "Barn som inte berättar" av Svedin och Back)
De som helt förnekar förekomsten av rituella övergrepp hävdar ofta att offren fått falska minnen inplanterade av terapeuter som bara vill tjäna pengar. Men Erik gjorde en historisk återblick från 1400-talet och framåt där olika sällskap både motiverat rituella offer och förklarat hur flickor ska styckas i nio delar.
I USA och England finns fällande domar för rituella övergrepp, men även i flera fall där de misstänkta gått fria talar mycket för deras skuld.
Alla som vill veta mer om dessa frågor kan gå in på Rsci:s hemsida www.rsci.nu. Där kan man också läsa artiklar ur tidskriften Spegeln.
- Jag önskar att vi orkade vara en kamporganisation också, och inte bara en stödorganisation. Men vi klarar bara av att hjälpa de kvinnor som kommer till oss. Det säger Åsa Alidasdotter som sitter i styrelsen för Riksorganisationen stödcentrum mot incest (Rsci). Rsci är en organisation för självhjälp där bara kvinnor som själva varit utsatta för sexuella övergrepp kan bli medlemmar. Skälet är att det inte ska uppstå en situation av "vi och dom" i organisationen, men det innebär också vissa problem:
- De flesta av oss är så trasiga att vi inte orkar tala i egen sak. Många går hem och skär sig i stället, säger Åsa.
800 Kr i timmen för terapi
Lite krasst kan man säga att eftersom våra medlemmar inte blir skjutna på öppen gata så uppmärksammas de inte heller. Självmord ses som något privat.- Ett krav som vi försökt lyfta fram är åtminstone att all terapi ska in under högkostnadsskyddet. Det är absurt att man ska betala 800 kronor i timmen för att hela en skada från en våldtäkt i barndomen!
Inte en rad i tidningar
I november 2001 firade Rsci 20-årsjubileum och ordnade fyra dagars "öppet hus" i Stockholm med en lång serie föredrag, omskakande personliga skildringar och utställningar. Bland talarna fanns Kerstin Rathsman, sociolog och författare till boken "Incest - att bo i en stulen kropp" och Christian Diesen, professor i processrätt. Jag gick dit en eftermiddag och upptäckte att lokalen var så fullsatt att jag fick stanna i tamburen. Till och med i trappan ner till föreläsningsrummet satt det folk. Helt klart var det brännande ämnen som behandlades och här fanns ett starkt och hoppingivande engagemang. Ändå skrevs det inte en rad i någon större tidning om alla de erfarenheter och alla fakta som lades fram på seminarierna.Minskade anslag
- Det har varit en tillbakagång för våra frågor under slutet av 90-talet, säger Åsa. Det märks bland annat på att våra anslag minskat från 1,8 miljoner kronor till en miljon kronor idag. Det är Socialstyrelsen som skurit ner. De tycks inte se sammanhangen - att när vi träffar varandra så läker vi. Skam, skuld och isolering släpper när man inser att det inte är en själv det är fel på.- Backlashen började med att "False Memory Syndrome Foundation" bildades i USA, säger Åsa. I Sverige fick den en uppföljare i "Familjer mot falska incestminnen" som bildades av bland annat två läkare. De i sin tur har kontakter i Socialstyrelsen.
- Inom psykiatrin skulle man kunna göra sexuella övergrepp till en gigantisk fråga. Eva Axelsson (norsk terapeut som skrivit boken "Resan tillbaka") har visat i en undersökning att varannan kvinna på psykiska institutioner varit utsatt. Men även de förtiger detta.
19 av 20 utredningar läggs ned
Bakslag var just det ord som Christian Diesen också använde när han pratade om barns rättstrygghet. En studie av polisdistrikt i Stockholm visar att 19 av 20 utredningar om sexuella övergrepp på barn idag läggs ner. Och det så snabbt som möjligt. 30% av barnen hörs aldrig. Den misstänkte hörs ofta inte heller. Inte ens ett erkännande leder alltid till lagförning. "Vissa åklagare tar aldrig upp åtal" konstaterade Diesen.På frågan "varför" räknade Diesen upp en rad förklaringar: Barn kan inte hävda sig i juridiska sammanhang, polisen har för dålig kompetens att hantera barns vittnesmål, åklagarna är fega - de vill inte ta minsta risk att gå på ett bakslag, kraven på bevisning har ökat och psykologer anlitas knappt längre av domstolarna.
Diesen menade också att mycket skulle kunna göras för att förbättra läget om mer tid, utbildning och resurser satsas.
Svarta hål i jaget
Frågan om minnen av övergrepp verkligen kan trängas bort
och sedan komma tillbaka till exempel under terapi togs upp av Kerstin
Rathsman. Hon hade själv innan hon började forska i ämnet
trott att man borde minnas en upplevd händelse hela tiden. Nu hade
hon tänkt om.
Hon menade att under ett övergrepp delas jaget upp i ett aktivt "I" som "försvinner", "går därifrån" "svimmar" och ett passivt "me", alltså kroppen, där minnen kan lagras.
Händelserna skapar svarta hål i jaget, identiteten, enligt henne. Minnesluckor blir följden.
(Samma sak åskådliggörs för övrigt tydligt i boken "Barn som inte berättar" av Svedin och Back)
Rituella övergrepp
De som har allra svårast att bli trodda - och alltså få hjälp - är de som utsatts för rituella, sadistiska övergrepp i ett gruppsammanhang. Om det talade Erik Rodenborg.De som helt förnekar förekomsten av rituella övergrepp hävdar ofta att offren fått falska minnen inplanterade av terapeuter som bara vill tjäna pengar. Men Erik gjorde en historisk återblick från 1400-talet och framåt där olika sällskap både motiverat rituella offer och förklarat hur flickor ska styckas i nio delar.
I USA och England finns fällande domar för rituella övergrepp, men även i flera fall där de misstänkta gått fria talar mycket för deras skuld.
Alla som vill veta mer om dessa frågor kan gå in på Rsci:s hemsida www.rsci.nu. Där kan man också läsa artiklar ur tidskriften Spegeln.
Sunday, July 1, 2012
SBN - ett angivarnätverk
Aftonbladet och "Saknade Barns Nätverk" tävlas om att bedriva klappjakt på mammor som försöker skydda sina barn.
Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.
Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.
Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.
Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.
Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.
Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."
Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...
Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".
Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.
Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.
Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.
Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.
Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.
Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."
Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...
Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".
Friday, June 22, 2012
Till frågan om Aisha
Det finns en fråga där det uppstått en form av bisarr "enhetsfront" mellan hårdföra islamistiska fundamentalister och anti-muslimska agitatorer. Det är frågan om Aishas ålder vid ingåendet av äktenskapet med Muhammad.
Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.
De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.
Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.
Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.
Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.
Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.
Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .
Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.
Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.
Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.
Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.
Och det är väl ändå det viktigaste.
Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.
De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.
Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.
Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.
Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.
Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.
Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .
Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.
Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.
Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.
Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.
Och det är väl ändå det viktigaste.
Wednesday, June 20, 2012
Sexuella övergrepp förnekas
/Denna text skrev jag alltså 2002. Om jag hade skrivit den idag skulle jag ha utvecklat kritiken mot de som förnekar existensen av bortträngda minnen. Som den står här är den aningen ofullständig. Att jag inledde med en kommentar om just "Döden är en man" berodde på att den boken var aktuell just när jag skrev denna artikel. Artikeln skrevs nämligen just efter att det andra av Lars Borgnäs program om da Costa-fallet hade sänts. Några av länkarna är nu obsoleta. Vid något tillfälle ska jag uppdatera dem./
Från Socialisten nr 57, mars 2002
Från Socialisten nr 57, mars 2002
När Per Lindebergs bok om mordet på Catrine da Costa,"Döden är en man", kom ut 1999 startade en intensiv debatt som varit till denna dag. Det kan te sig märkligt. Hur kommer det sig att en bok om ett styckmord får ta upp plats på kultur- och debattsidor i flera år?
Svaret är bland annat att det finns ett underliggande tema i Lindebergs bok. Det är att förneka och förlöjliga vad barn säger om sexuella och andra övergrepp. Lindeberg behandlar med förakt ett barns berättelse om hur det blivit sexuellt utnyttjat och vittne till styckningen. Genomgående kallas denna berättelse för "Barnets Berättelse" med stora bokstäver: Hur kan någon vara så dum att hon tror på ett litet barns berättelse? Det är Lindebergs outtalade men tydliga fråga.
Inte första boken
Nu var inte Lindebergs bok den första i Sverige som utvecklade detta tema. Redan 1996 kom Lilian Öhrström ut med sin bok "Sex, lögner och terapi", där hon mer utförligt lade ut texten om hur otillförlitliga barns (och vuxna överlevares) vittnesmål var.
I denna bok beskyllde Öhrström terapeuter, socialarbetare och förhörsledare för att inplantera falska minen av övergrepp. Hennes trumfkort blev några unga kvinnor och flickor som tagit tillbaka anklagelser mot sina fäder. Att barn oftast är i underläge och kan ta tillbaka även riktiga anklagelser föll henne aldrig in (jämför vittnen som tar tillbaka anklagelser mot Hells Angels!). "Sex lögner och terapi" talar om sexualbrottsanklagelser som "vår tids häxprocesser" och målar upp en bild av hur "incesthysterin" spred sig från USA. För Öhrström är barn mycket lättpåverkade: några ord från en psykolog eller förhörsledare är nog för att barn i harmoniska familjer ska börja tro sig vara utsatta för sexuella och sadistiska övergrepp och till och med satanistiska ritualer. Men även vuxna är lättpåverkade. Enligt Öhrström har vi många exempel på att vuxna fått falska minnen av fruktansvärda övergrepp efter några psykologsamtal.
Backlash
Förläggaren till Lindebergs "Döden är en man" Tomas Fisher har i ett debattinlägg för Lindeberg i Aftonbladet 9/2 1999 öppet hyllat Lilian Öhrströms bok och upprörs över hur elaka vissa recensenter varit mot Öhrströms bok. Denna artikel visar ganska bra hur båda dessa böcker måste ses som ett uttryck för samma backlash.
När Öhrströms bok kom, fick den, trots att den i realiteten var en sakligt sett svag anekdotisk samling av "fallbeskrivningar" ett stort utrymme i massmedia. Att hennes berättelser mest var någon sorts kortnoveller, baserade på intervjuer med de anklagade eller flickor som tagit tillbaka sina anklagelser, utan antydan till en seriös diskussion om trovärdigheten hos dessa källor, bekymrade inte de som skrev entusiastiska artiklar om boken.
Oidipusteori
Att avfärda barns berättelser om övergrepp har djupa rötter i vår kultur. Under årtusenden har barn avfärdats som fantasifulla, lögnaktiga och otillförlitliga. När barn berättat om övergrepp har de sällan blivit trodda, om inte de anklagade har varit helt socialt utslagna "fula gubbar".
Och inte heller vuxna som minns övergrepp i barndomen har tagits på allvar. När Sigmund Freud i slutet av 1800-talet stötte på många kvinnliga patienter som berättade om sexuella övergrepp i barndomen trodde han dem till en början. Men det sociala trycket från misstrogna kollegor blev snart för starkt - han slutade snart att tro dem och utvecklade istället den bisarra teorin att barn innerst inne vill ha sex med sina föräldrar och att minnen av övergrepp är önskefantasier, "oidipusteorin". Denna teori fick stort inflytande inom psykologin och bidrog till att barn ej blivit trodda. (Se Jeffrey Masson, "Sveket mot sanningen", 1984)
Under 1960-talet började läkare i USA alltmer uppmärksamma barnmisshandel. "Battered Child Syndrome" blev ett begrepp inom medicinen. Och under 70-talet började radikaliserade kvinnor ställa frågor om manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det nya klimatet ledde till att barn lättare blev trodda när de berättade om övergrepp och många vuxna började berätta om minnen från barndomen. Men backlashen mot denna utveckling lät inte vänta på sig.
I USA bildades bland annat en rad organisationer för anklagade förövare som VOCAL (Victims of Child Abuse Laws) och False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som hävdade att de utsatts för en "häxjakt". Till FMSF knöts också en grupp akademiker som stödde organisationen. Dessa organisationer fick stor uppmärksamhet och beskrevs i media som organisationer för oskyldigt anklagade. Och det är sant att alla som påstod sig vara oskyldiga var välkomna i dessa organisationer. En nära till hands liggande invändning är att även skyldiga har intresse av att gå med i en sådan organisation. FMSF:s grundare Pamela Freyd bemöter den invändningen med att hävda att FMSF:s medlemmar är "gråhåriga, väl klädda, hälsosamma och leende" och att det alltså inte finns någon risk att de skulle vara pedofiler…. (Se http://www.aic.gov.au/conferences/paedophilia/cossins.pdf)
Många i denna rörelse hävdade, med ett visst stöd från biologistiska och behavioristiska psykologer och forskare, att traumatiska minnen inte alls kan trängas bort. Om någon tror sig få upp ett minne som varit bortträngt är detta alltid falskt. Denna åsikt har fått ett stort genomslag i media och i det allmänna medvetandet. Många tror idag att bortträngning av traumatiska minnen är något som inte har bevisats.
Detta är inte sant.
Bortträngda minnen
I USA fick denna åsikt ett grundskott när barn som utsatts inom den barnpornografiska industrien började höras. Många av dem hade helt trängt bort minnena av övergrepp. En sådan dokumentation finns även i Sverige. Det gäller bland annat offren för den så kallade Örebropedofilen i Sverige 1999.
När Rädda Barnen 1996 gav ut Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", blev den i stort sett inte uppmärksammad alls. Detta trots att den i motsats till Öhrströms bok inte bestod av anekdotiska kortnoveller utan baserade sig på en vetenskaplig undersökning av barn som utnyttjats i barnpornografihärvorna i Norrköping och Huddinge.
Dessa barn hade bevisligen utsatts för övergrepp. Därför är det intressant att ta del av vad de hade berättat och vad de mindes. Den första frågan är lättast att svara på. Inget av barnen hade berättat något. Det var först när polisen hörde barnen och konfronterade dem med bilderna som de började säga något.
För det andra mindes bara en del av barnen vad som hade hänt. En del mindes delar av övergreppen och andra mindes praktiskt taget ingenting, inte ens när de fick se bilderna. Andra mindes övergreppen efter att de fått se bilderna. Några av barnen hade, när de sett artiklar i massmedia om övergrepp, fått upp flashbacks om det de utsatts för - som senare bekräftades när härvorna avslöjades.
Det finns alltså ingen tvekan. Minnen kan trängas bort, och bortträngda minnen kan återkallas. Den desinformation som pågått på många håll, även av högt uppsatta läkare, psykologer och forskare, är falsk.
Förespråkar övergrepp
Det avslöjades också ganska snart att flera ledande personer i rörelsen för förnekare i själva verket var aktiva förespråkare för de övergrepp de påstod inte fanns. En av akademikerna i FMSF:s ledning, Ralph Underwager, hade 1991 intervjuats av den holländska pedofiltidningen "Paidika" och menade där att pedofiler djärvt borde hävda att de utför Guds vilja! (intervjun återfinns på http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html) Två andra ledande backlashförfattare, Paul och Shirley Eberle, avslöjades som utgivare och medarbetare i den barnpornografiska tidningen "Finger". Där hade de bland annat bidragit med noveller som "I was a sexpot at five" och "Little Lolitas". (Se exempelvis http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Eberle.html)
Ytterligare ett exempel är författarparet Debbie Nathan och Michael Snedeker, som 1995 väckte stor uppmärksamhet med sin bok "Satan´s Silence", som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn inte existerar. Den fick många entusiastiska recensioner, trots att det i boken framkom att författarna, precis som Underwager, kombinerade en argumentering för att övergrepp inte fanns med en argumentering för att sexuella övergrepp mot barn egentligen kunde vara något bra. På sidan 232 anklagar författarna vad de nedlåtande kallar för "barnbeskyddarna" för "den politiskt korrekta teorin att sex mellan generationerna aldrig kan vara en positiv upplevelse för den yngre parten, trots att vetenskapliga data säger något annat". Vilka vetenskapliga data detta skulle vara framgår dock aldrig.(Se i övrigt min artikel på http://www-hotel.uu.se/teol/hemsidor/finyar/nyhetsblad/1997-6/satanism.htm)
Även i Sverige
I Sverige kom debattörer som Lilian Öhrström, Lennart Hane, Max Scharnberg och Pelle Svensson i mitten av 90-talet att driva samma linje. Det bildades även en organisation "Familjer mot falska incestminnen" - med False Memory Syndrome Foundation som förebild. (En överblick på debatten finns i Jenny Westerstrands avhandling "Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1996, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod", framlagd vid Uppsala Universitet 1997).
Precis som i USA tyder mycket på att denna rörelse har en liknande dold dagordning. Både Öhrström och Scharnberg, liksom vittnespsykologen Astrid Holgersson, som ihärdigt försvarat obducenten och allmänläkaren, har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", även efter att Underwager avslöjades som öppen pedofilförsvarare. I synnerhet Scharnberg tillhör denna tidskrifts mer frekventa medarbetare.
Pelle Svensson
Ett annat exempel är Pelle Svensson som dels förklarat att anklagelser om övergrepp är kvinno- och barnlögner, dels hyllat Hans Scheike, som 1988 dömdes för grova sadistiska övergrepp på barn, och beskrivit hans pedofila sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar"! Han har också hävdat att om "det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare och antalet skilsmässor och självmord skulle minska (se hans förord till Britta Sylvans "Jordbävning" 1991). Lennart Hane för sin del har medverkat i tidningen Salt (nr.4-00) och där bland annat hävdat att det är fördummande att prata med barn och att barnpsykologer och förhörsledare som talar med barn "är otroligt dumma i huvudet".
Färre åtal
Backlashen mot utsatta barn och mot de vuxna överlevarna från sexuella övergrepp i barndomen har haft förödande effekter. Som Christian Diesen visat i en undersökning går allt färre sexualbrott mot barn till åtal. Mycket som tidigare skulle gå till åtal tas nu inte upp. Han visar på exempel där det finns medicinsk bevisning som inte går till åtal. Han visar på andra fall där åtalet läggs ned utan att barnet hörs eller utan att den misstänkte förhörs. Det finns också åklagare som rutinmässigt lagt ner alla anmälningar de fått om sexuella övergrepp mot barn (DN 11/7 2001). Diesen visar också att domstolarna nu i regel undviker att använda sig av psykologer som expertvittnen (DN 12/7 2001). Den hets mot psykologer som Öhrström med flera drev under flera år fick uppenbar effekt på domstolarnas praxis!
Klassperspektiv
Det finns ofta ett annat tema i backlashen. Många som godtar att sexuella och sadistiska övergrepp ibland förekommer i de lägre samhällsklasserna blir mycket mer tveksamma när det gäller högre samhällsskikt. Det märks också i Lindebergs bok, som ofta verkar ha ett rått överklassperspektiv på tillvaron. Han döper sin bok till "Döden är en man" och vill därmed säga att "feministerna" utpekar våld och mord som något specifikt manligt. Han lägger ner stor möda på att bevisa att de två läkarna är oskyldiga till styckmordet, men när han kommer mot slutet av boken tvekar han inte att utpeka en polsk (manlig) slaktare som skyldig till mordet. Uppenbarligen är även för Lindeberg döden en man.
Men det är skillnad på män och män. Lindeberg, Jan Guillou, Leif GW Persson och de andra som kommit till läkarnas förvar har haft anmärkningsvärt lätt att anklaga män som befinner sig lägre i den sociala hierarkin för styckmordet. Lindebergs anhängare inom Solnapolisen genomförde exempelvis, påhejade av Guillou och Persson, en klappjakt på några män i socialgrupp tre i Solna som hade oturen att stämma in på Perssons "gärningsmannaprofil". Utan skymten av belägg för att de skulle ha någon koppling till mordet togs de in på hårdhänta förhör. Den ene av dem fick sin lägenhet undersökt i flera månader.
Sista vittnet ej kontrollerat
Samtidigt vägrade polisen att ens titta på det faktum att det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet, en välbärgad arkitekt som också brukade gå till prostituerade, och anklagats för sadistiska böjelser, också hade en direkt koppling till "obducenten". Han var vän med en polis som i sin tur både kände och bodde granne med obducenten. Normalt sett är det polisrutin att kolla upp det sista vittnet till den mördade. Därför är det anmärkningsvärt att polisen här valde att blunda.
Vid två uppmärksammade fall i Umeå respektive Södertälje 1993 och 1994 togs två incesträttegångar om därför att de utsatta kvinnorna senare berättade att fadern inte var ensam om övergreppen utan att de också utsatts i för kollektiva rituella övergrepp av personer från högre samhällskikt. Detta räckte alltså för att de skulle anses ha förbrukat sin trovärdighet. Detta är ett mönster som går igenom internationellt. Det gäller i synnerhet i Dutrouxaffären i Belgien där de starka belägg som finns för att Dutroux skulle varit en del av pedofila nätverk, som förgrenade sig högt upp i överklassen, både ignorerats av polisen och i hög grad tystas ner av pressen (se artikel av Per-Erik Wentus i Internationalen 39/01).
Unttyttjande av socialt underlägsen
Övergrepp mot kvinnor och barn är ett ofta dolt förtryck, som är ett uttryck för både kvinnoförtryck och klassamhälle. I vårt samhälle ligger som en underliggande mer eller mindre dold agenda rätten att även sexuellt utnyttja dem som befinner sig i ett socialt underläge. Författare som Lindeberg och Öhrström utgör en del av den backlash mot de utsatta, som vill vrida klockan tillbaka och tysta ned denna obehagliga sanning. Men vi lever inte i slutet av 1800-talet när Freud tvingades ta tillbaka sina upptäckter. Vi lever i en period då hela det förtyckande samhälle som baseras på klass- och könsförtryck närmar sig sitt slut. Därför finns det gott hopp om att backlashen denna gång kommer att slås tillbaka.
Erik Rodenborg
Svaret är bland annat att det finns ett underliggande tema i Lindebergs bok. Det är att förneka och förlöjliga vad barn säger om sexuella och andra övergrepp. Lindeberg behandlar med förakt ett barns berättelse om hur det blivit sexuellt utnyttjat och vittne till styckningen. Genomgående kallas denna berättelse för "Barnets Berättelse" med stora bokstäver: Hur kan någon vara så dum att hon tror på ett litet barns berättelse? Det är Lindebergs outtalade men tydliga fråga.
Inte första boken
Nu var inte Lindebergs bok den första i Sverige som utvecklade detta tema. Redan 1996 kom Lilian Öhrström ut med sin bok "Sex, lögner och terapi", där hon mer utförligt lade ut texten om hur otillförlitliga barns (och vuxna överlevares) vittnesmål var.
I denna bok beskyllde Öhrström terapeuter, socialarbetare och förhörsledare för att inplantera falska minen av övergrepp. Hennes trumfkort blev några unga kvinnor och flickor som tagit tillbaka anklagelser mot sina fäder. Att barn oftast är i underläge och kan ta tillbaka även riktiga anklagelser föll henne aldrig in (jämför vittnen som tar tillbaka anklagelser mot Hells Angels!). "Sex lögner och terapi" talar om sexualbrottsanklagelser som "vår tids häxprocesser" och målar upp en bild av hur "incesthysterin" spred sig från USA. För Öhrström är barn mycket lättpåverkade: några ord från en psykolog eller förhörsledare är nog för att barn i harmoniska familjer ska börja tro sig vara utsatta för sexuella och sadistiska övergrepp och till och med satanistiska ritualer. Men även vuxna är lättpåverkade. Enligt Öhrström har vi många exempel på att vuxna fått falska minnen av fruktansvärda övergrepp efter några psykologsamtal.
Backlash
Förläggaren till Lindebergs "Döden är en man" Tomas Fisher har i ett debattinlägg för Lindeberg i Aftonbladet 9/2 1999 öppet hyllat Lilian Öhrströms bok och upprörs över hur elaka vissa recensenter varit mot Öhrströms bok. Denna artikel visar ganska bra hur båda dessa böcker måste ses som ett uttryck för samma backlash.
När Öhrströms bok kom, fick den, trots att den i realiteten var en sakligt sett svag anekdotisk samling av "fallbeskrivningar" ett stort utrymme i massmedia. Att hennes berättelser mest var någon sorts kortnoveller, baserade på intervjuer med de anklagade eller flickor som tagit tillbaka sina anklagelser, utan antydan till en seriös diskussion om trovärdigheten hos dessa källor, bekymrade inte de som skrev entusiastiska artiklar om boken.
Oidipusteori
Att avfärda barns berättelser om övergrepp har djupa rötter i vår kultur. Under årtusenden har barn avfärdats som fantasifulla, lögnaktiga och otillförlitliga. När barn berättat om övergrepp har de sällan blivit trodda, om inte de anklagade har varit helt socialt utslagna "fula gubbar".
Och inte heller vuxna som minns övergrepp i barndomen har tagits på allvar. När Sigmund Freud i slutet av 1800-talet stötte på många kvinnliga patienter som berättade om sexuella övergrepp i barndomen trodde han dem till en början. Men det sociala trycket från misstrogna kollegor blev snart för starkt - han slutade snart att tro dem och utvecklade istället den bisarra teorin att barn innerst inne vill ha sex med sina föräldrar och att minnen av övergrepp är önskefantasier, "oidipusteorin". Denna teori fick stort inflytande inom psykologin och bidrog till att barn ej blivit trodda. (Se Jeffrey Masson, "Sveket mot sanningen", 1984)
Under 1960-talet började läkare i USA alltmer uppmärksamma barnmisshandel. "Battered Child Syndrome" blev ett begrepp inom medicinen. Och under 70-talet började radikaliserade kvinnor ställa frågor om manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det nya klimatet ledde till att barn lättare blev trodda när de berättade om övergrepp och många vuxna började berätta om minnen från barndomen. Men backlashen mot denna utveckling lät inte vänta på sig.
I USA bildades bland annat en rad organisationer för anklagade förövare som VOCAL (Victims of Child Abuse Laws) och False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som hävdade att de utsatts för en "häxjakt". Till FMSF knöts också en grupp akademiker som stödde organisationen. Dessa organisationer fick stor uppmärksamhet och beskrevs i media som organisationer för oskyldigt anklagade. Och det är sant att alla som påstod sig vara oskyldiga var välkomna i dessa organisationer. En nära till hands liggande invändning är att även skyldiga har intresse av att gå med i en sådan organisation. FMSF:s grundare Pamela Freyd bemöter den invändningen med att hävda att FMSF:s medlemmar är "gråhåriga, väl klädda, hälsosamma och leende" och att det alltså inte finns någon risk att de skulle vara pedofiler…. (Se http://www.aic.gov.au/conferences/paedophilia/cossins.pdf)
Många i denna rörelse hävdade, med ett visst stöd från biologistiska och behavioristiska psykologer och forskare, att traumatiska minnen inte alls kan trängas bort. Om någon tror sig få upp ett minne som varit bortträngt är detta alltid falskt. Denna åsikt har fått ett stort genomslag i media och i det allmänna medvetandet. Många tror idag att bortträngning av traumatiska minnen är något som inte har bevisats.
Detta är inte sant.
Bortträngda minnen
I USA fick denna åsikt ett grundskott när barn som utsatts inom den barnpornografiska industrien började höras. Många av dem hade helt trängt bort minnena av övergrepp. En sådan dokumentation finns även i Sverige. Det gäller bland annat offren för den så kallade Örebropedofilen i Sverige 1999.
När Rädda Barnen 1996 gav ut Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", blev den i stort sett inte uppmärksammad alls. Detta trots att den i motsats till Öhrströms bok inte bestod av anekdotiska kortnoveller utan baserade sig på en vetenskaplig undersökning av barn som utnyttjats i barnpornografihärvorna i Norrköping och Huddinge.
Dessa barn hade bevisligen utsatts för övergrepp. Därför är det intressant att ta del av vad de hade berättat och vad de mindes. Den första frågan är lättast att svara på. Inget av barnen hade berättat något. Det var först när polisen hörde barnen och konfronterade dem med bilderna som de började säga något.
För det andra mindes bara en del av barnen vad som hade hänt. En del mindes delar av övergreppen och andra mindes praktiskt taget ingenting, inte ens när de fick se bilderna. Andra mindes övergreppen efter att de fått se bilderna. Några av barnen hade, när de sett artiklar i massmedia om övergrepp, fått upp flashbacks om det de utsatts för - som senare bekräftades när härvorna avslöjades.
Det finns alltså ingen tvekan. Minnen kan trängas bort, och bortträngda minnen kan återkallas. Den desinformation som pågått på många håll, även av högt uppsatta läkare, psykologer och forskare, är falsk.
Förespråkar övergrepp
Det avslöjades också ganska snart att flera ledande personer i rörelsen för förnekare i själva verket var aktiva förespråkare för de övergrepp de påstod inte fanns. En av akademikerna i FMSF:s ledning, Ralph Underwager, hade 1991 intervjuats av den holländska pedofiltidningen "Paidika" och menade där att pedofiler djärvt borde hävda att de utför Guds vilja! (intervjun återfinns på http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html) Två andra ledande backlashförfattare, Paul och Shirley Eberle, avslöjades som utgivare och medarbetare i den barnpornografiska tidningen "Finger". Där hade de bland annat bidragit med noveller som "I was a sexpot at five" och "Little Lolitas". (Se exempelvis http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Eberle.html)
Ytterligare ett exempel är författarparet Debbie Nathan och Michael Snedeker, som 1995 väckte stor uppmärksamhet med sin bok "Satan´s Silence", som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn inte existerar. Den fick många entusiastiska recensioner, trots att det i boken framkom att författarna, precis som Underwager, kombinerade en argumentering för att övergrepp inte fanns med en argumentering för att sexuella övergrepp mot barn egentligen kunde vara något bra. På sidan 232 anklagar författarna vad de nedlåtande kallar för "barnbeskyddarna" för "den politiskt korrekta teorin att sex mellan generationerna aldrig kan vara en positiv upplevelse för den yngre parten, trots att vetenskapliga data säger något annat". Vilka vetenskapliga data detta skulle vara framgår dock aldrig.(Se i övrigt min artikel på http://www-hotel.uu.se/teol/hemsidor/finyar/nyhetsblad/1997-6/satanism.htm)
Även i Sverige
I Sverige kom debattörer som Lilian Öhrström, Lennart Hane, Max Scharnberg och Pelle Svensson i mitten av 90-talet att driva samma linje. Det bildades även en organisation "Familjer mot falska incestminnen" - med False Memory Syndrome Foundation som förebild. (En överblick på debatten finns i Jenny Westerstrands avhandling "Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1996, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod", framlagd vid Uppsala Universitet 1997).
Precis som i USA tyder mycket på att denna rörelse har en liknande dold dagordning. Både Öhrström och Scharnberg, liksom vittnespsykologen Astrid Holgersson, som ihärdigt försvarat obducenten och allmänläkaren, har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", även efter att Underwager avslöjades som öppen pedofilförsvarare. I synnerhet Scharnberg tillhör denna tidskrifts mer frekventa medarbetare.
Pelle Svensson
Ett annat exempel är Pelle Svensson som dels förklarat att anklagelser om övergrepp är kvinno- och barnlögner, dels hyllat Hans Scheike, som 1988 dömdes för grova sadistiska övergrepp på barn, och beskrivit hans pedofila sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar"! Han har också hävdat att om "det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare och antalet skilsmässor och självmord skulle minska (se hans förord till Britta Sylvans "Jordbävning" 1991). Lennart Hane för sin del har medverkat i tidningen Salt (nr.4-00) och där bland annat hävdat att det är fördummande att prata med barn och att barnpsykologer och förhörsledare som talar med barn "är otroligt dumma i huvudet".
Färre åtal
Backlashen mot utsatta barn och mot de vuxna överlevarna från sexuella övergrepp i barndomen har haft förödande effekter. Som Christian Diesen visat i en undersökning går allt färre sexualbrott mot barn till åtal. Mycket som tidigare skulle gå till åtal tas nu inte upp. Han visar på exempel där det finns medicinsk bevisning som inte går till åtal. Han visar på andra fall där åtalet läggs ned utan att barnet hörs eller utan att den misstänkte förhörs. Det finns också åklagare som rutinmässigt lagt ner alla anmälningar de fått om sexuella övergrepp mot barn (DN 11/7 2001). Diesen visar också att domstolarna nu i regel undviker att använda sig av psykologer som expertvittnen (DN 12/7 2001). Den hets mot psykologer som Öhrström med flera drev under flera år fick uppenbar effekt på domstolarnas praxis!
Klassperspektiv
Det finns ofta ett annat tema i backlashen. Många som godtar att sexuella och sadistiska övergrepp ibland förekommer i de lägre samhällsklasserna blir mycket mer tveksamma när det gäller högre samhällsskikt. Det märks också i Lindebergs bok, som ofta verkar ha ett rått överklassperspektiv på tillvaron. Han döper sin bok till "Döden är en man" och vill därmed säga att "feministerna" utpekar våld och mord som något specifikt manligt. Han lägger ner stor möda på att bevisa att de två läkarna är oskyldiga till styckmordet, men när han kommer mot slutet av boken tvekar han inte att utpeka en polsk (manlig) slaktare som skyldig till mordet. Uppenbarligen är även för Lindeberg döden en man.
Men det är skillnad på män och män. Lindeberg, Jan Guillou, Leif GW Persson och de andra som kommit till läkarnas förvar har haft anmärkningsvärt lätt att anklaga män som befinner sig lägre i den sociala hierarkin för styckmordet. Lindebergs anhängare inom Solnapolisen genomförde exempelvis, påhejade av Guillou och Persson, en klappjakt på några män i socialgrupp tre i Solna som hade oturen att stämma in på Perssons "gärningsmannaprofil". Utan skymten av belägg för att de skulle ha någon koppling till mordet togs de in på hårdhänta förhör. Den ene av dem fick sin lägenhet undersökt i flera månader.
Sista vittnet ej kontrollerat
Samtidigt vägrade polisen att ens titta på det faktum att det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet, en välbärgad arkitekt som också brukade gå till prostituerade, och anklagats för sadistiska böjelser, också hade en direkt koppling till "obducenten". Han var vän med en polis som i sin tur både kände och bodde granne med obducenten. Normalt sett är det polisrutin att kolla upp det sista vittnet till den mördade. Därför är det anmärkningsvärt att polisen här valde att blunda.
Vid två uppmärksammade fall i Umeå respektive Södertälje 1993 och 1994 togs två incesträttegångar om därför att de utsatta kvinnorna senare berättade att fadern inte var ensam om övergreppen utan att de också utsatts i för kollektiva rituella övergrepp av personer från högre samhällskikt. Detta räckte alltså för att de skulle anses ha förbrukat sin trovärdighet. Detta är ett mönster som går igenom internationellt. Det gäller i synnerhet i Dutrouxaffären i Belgien där de starka belägg som finns för att Dutroux skulle varit en del av pedofila nätverk, som förgrenade sig högt upp i överklassen, både ignorerats av polisen och i hög grad tystas ner av pressen (se artikel av Per-Erik Wentus i Internationalen 39/01).
Unttyttjande av socialt underlägsen
Övergrepp mot kvinnor och barn är ett ofta dolt förtryck, som är ett uttryck för både kvinnoförtryck och klassamhälle. I vårt samhälle ligger som en underliggande mer eller mindre dold agenda rätten att även sexuellt utnyttja dem som befinner sig i ett socialt underläge. Författare som Lindeberg och Öhrström utgör en del av den backlash mot de utsatta, som vill vrida klockan tillbaka och tysta ned denna obehagliga sanning. Men vi lever inte i slutet av 1800-talet när Freud tvingades ta tillbaka sina upptäckter. Vi lever i en period då hela det förtyckande samhälle som baseras på klass- och könsförtryck närmar sig sitt slut. Därför finns det gott hopp om att backlashen denna gång kommer att slås tillbaka.
Erik Rodenborg
Monday, June 11, 2012
Klokt om "Mangafallet"
Monica Antonsson skriver mycket klokt om det så kallade Mangafallet.
Det handlar här som så ofta annars om att mammor som försöker skydda barn som berättar om övergrepp inte tas på allvar. Och dessutom hotas med straff om de just försöker skydda barnen.
Monica Antonsson jämför med ett annat fall, där en mamma straffades för att hon i en helt annan situation INTE skyddade sitt barn.
Var finns logiken? frågar Monica. Ja, det kan man verkligen fråga sig...
Det handlar här som så ofta annars om att mammor som försöker skydda barn som berättar om övergrepp inte tas på allvar. Och dessutom hotas med straff om de just försöker skydda barnen.
Monica Antonsson jämför med ett annat fall, där en mamma straffades för att hon i en helt annan situation INTE skyddade sitt barn.
Var finns logiken? frågar Monica. Ja, det kan man verkligen fråga sig...
Saturday, June 2, 2012
Din nya barnvakt?
Vill gärna länka till ytterligare en bloggkommentar om Mangafallet.
Och noterar, återigen, att domstolen trots dessa fakta beviljade fadern obevakat umgänge.
Vilka styr över vårt rättsväsende - egentligen?
Och noterar, återigen, att domstolen trots dessa fakta beviljade fadern obevakat umgänge.
Vilka styr över vårt rättsväsende - egentligen?
Friday, June 1, 2012
NoBoyToy gör research
Jag håller inte alltid med NoBoyToy, men hennes blogg är ofta oerhört värdefull. Nu senast har hon tagit reda på lite fakta om Mangamannens advokat i vårdnadsfallet.
Det är sådana smått kusliga samband man brukar hitta om man tittar runt lite grann.
Förövarförsvararnätverken bör kartläggas. Så långt det går.
Det vi får se kommer endast att vara toppen på isberget. Dvs. så länge ingen avgörande förändring i vårt samhälle har skett.
Men även fysionomin på isbergets topp kan vara värdefull att känna till.
"Kamrater, motståndaren är välorganiserad" var titeln på en film som kom 1971. Det stämmer även i detta fall, och även idag.
Dessa nätverk är mycket mer välorganiserade än vad vi är. Och har i vårt samhälle oändligt mycket mer makt.
Men det kan ändras. Och förr eller senare kommer det att ändras.
Det är sådana smått kusliga samband man brukar hitta om man tittar runt lite grann.
Förövarförsvararnätverken bör kartläggas. Så långt det går.
Det vi får se kommer endast att vara toppen på isberget. Dvs. så länge ingen avgörande förändring i vårt samhälle har skett.
Men även fysionomin på isbergets topp kan vara värdefull att känna till.
"Kamrater, motståndaren är välorganiserad" var titeln på en film som kom 1971. Det stämmer även i detta fall, och även idag.
Dessa nätverk är mycket mer välorganiserade än vad vi är. Och har i vårt samhälle oändligt mycket mer makt.
Men det kan ändras. Och förr eller senare kommer det att ändras.
Wednesday, May 30, 2012
Mangamannen får obevakat umgänge
Det gick lika illa som man kunde befara.
I Sverige, liksom i resten av världen, saknar barn den mest elementära rättssäkerhet.
Sorgligt - och otäckt.
I Sverige, liksom i resten av världen, saknar barn den mest elementära rättssäkerhet.
Sorgligt - och otäckt.
Tuesday, May 29, 2012
Vårdnadsdom den 30 maj
Den 30 maj kommer domen i det vårdnadsmål som är kopplat till det så kallade Mangafallet. Ska den man som dömts för innehav av tecknad barnpornografi få obevakat umgänge med sin dotter?
För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.
Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.
Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.
För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.
Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.
Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.
Subscribe to:
Posts (Atom)