Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
Sunday, May 13, 2012
Bakom lynchmobben i Bjästa
/Skrivet 9 april 2010/
Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.
Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?
Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.
Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.
De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.
Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.
Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.
Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering
Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.
Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.
Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?
Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.
Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.
De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.
Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.
Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.
Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering
Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.
Saturday, May 12, 2012
Ann Heberlein och ondskan
/Skrivet 26 september 2010/
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass
/Skrivet den 10 maj 2008/
Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.
Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.
På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.
För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.
1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.
Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.
Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.
Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.
I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.
Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.
I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:
"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".
Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.
Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.
Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.
Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.
På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.
För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.
1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.
Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.
Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.
Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.
I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.
Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.
I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:
"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".
Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.
Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.
Friday, May 11, 2012
Pinsamma citat från en sexlobbyist
/Skrivet 11 april 2008/
Igår skrev "Dick Wase, historiker, tillsammans med andra skribenter” en artikel på Expressen/Debatt där de hävdade att ECPAT överdrev omfattningen av barnprostitutionen i Thailand. Citatet ovan är från Expressens egen ingress så man kan kanske utgå från att Wase är den som höll i pennan. Jag hoppas det, för de andra undertecknarnas skull.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
Igår skrev "Dick Wase, historiker, tillsammans med andra skribenter” en artikel på Expressen/Debatt där de hävdade att ECPAT överdrev omfattningen av barnprostitutionen i Thailand. Citatet ovan är från Expressens egen ingress så man kan kanske utgå från att Wase är den som höll i pennan. Jag hoppas det, för de andra undertecknarnas skull.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
Thursday, May 10, 2012
På förekommen anledning: en markering
/Skrivet den 15 oktober 2008/
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Förtal utan gränser
/Skriven den 14 oktober 2008/
Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.
Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.
De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.
I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.
Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.
Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.
Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.
Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.
Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.
De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.
I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.
Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.
Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.
Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.
Monday, May 7, 2012
Sexuell frigörelse eller sexuell exploatering?
/Om 60- och 70-talens sexdebatt. Publicerad i Socialisten 74/2005./
1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.
Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland också sexuella övergrepp mot barn, inklusive incest.
Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.
1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.
Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.
Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.
Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”
I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.
I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!
Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”
Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.
Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.
Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.
Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...
Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.
Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.
Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.
Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.
Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.
På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…
Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.
Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.
1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.
Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland också sexuella övergrepp mot barn, inklusive incest.
Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.
1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.
Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.
Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.
Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”
I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.
I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!
Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”
Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.
Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.
Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.
Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...
Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.
Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.
Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.
Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.
Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.
På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…
Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.
Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.
Erik Rodenborg
Sunday, May 6, 2012
Vidrigheter på Flashback
/Skrivet den 27 december 2007/
I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
Saturday, May 5, 2012
Alla dessa "oskyldigt dömda"
/Skrivet 8 juli 2007/
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
Inga bevis för oskyldigt dömda
De senaste åren har vi sett en kampanj som ettrigt driver tesen att det skulle finnas mänga oskyldigt dömda för sexualbrott i våra fängelser. Den förs framförallt på en ren vulgärnivå - på mindre seriösa bloggar och andra likartade forum.
Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.
I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".
En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.
Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.
Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.
Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...
Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.
I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".
En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.
Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.
Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.
Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...
Sunday, April 22, 2012
Madeleine Leijonhufvud: sexuella övergrepp mot barn i praktiken avkriminaliserat
15/1 2011
Igår visade Madeleine Leijonhufvud i ett inlägg på DN/Debatt att HD genom prejudicerande domar i praktiken har avkriminaliserat sexuella övergrepp mot barn. Beviskraven ställs högra än för i stort sett alla andra brott.
Detta är det praktiska resultatet av den kampanj JK Göran Lambertz initierade 2006, om "felaktigt dömda". Istället för att en dom ska stå bortom "rimligt tvivel" blir det nu närmast så att ingen dom ska kunna fällas om det är teoretiskt möjligt att det SKULLE kunna ha gått till på ett annat sätt. Och det är det i stort sett alltid.
Nu skulle detta delvis kunna lösas om det utvecklades en praxis där man i allmänhet tillät exempelvis telefonavlyssning och buggning vid misstänkta sexualbrott. Men det kommer inte att ske, det heller. Att telefonavlyssning användes mot Göran Lindberg var ett extremt undantag, och tillämpas annars aldrig i sådana mål.
Samtidigt ökar medvetenheten och känsligheten hos stora grupper om övergrepp mot barn. Det leder till att en allt större motsättning mellan rättssystemet och rättsmedvetandet kommer att utvecklas. Rättssystemet kommer att stå längre och längre från det allmänna rättsmedvetandet, och te sig alltmer både stötande och upprörande.
Om det fortsätter kommer en del av oss efter ett tag att riskera att dra slutsatsen att sexualbrott med barn i stort sett endast kan bekämpas utifrån scenarior som liknar handlingen i Helen Zahavis Dirty Weekend... Det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling men det borde bli en ganska så logisk konsekvens av HD:s agerande!
Dessutom kommer det att innebära att devisen att den som inte har dömts av domstol ska ses som oskyldig blir ett öppet skämt. Det är redan nu en ytterst tveksam utgångspunkt, men det här gör den öppet bisarr. Vi har redan,en stor grupp av människor som vare sig är eller bör ses som oskyldiga trots att de inte dömts av domstol. HD:s prejudicerande domar innebär att när det gäller övergrepp mot barn kommer det att bli regel snarare än undantag.
Rättssystemet i Sverige står inte på barnens sida. I och med HD:s domar står det öppet på förövarnas sida - åtminstone i varje fall där det saknas barnpornografiska bildbevis...
Ska vi behöva dra slutsatsen att kampen mot sexuella övergrepp mot barn i fortsättningen måste ske i direkt motsättning mot det juridiska systemet?
Igår visade Madeleine Leijonhufvud i ett inlägg på DN/Debatt att HD genom prejudicerande domar i praktiken har avkriminaliserat sexuella övergrepp mot barn. Beviskraven ställs högra än för i stort sett alla andra brott.
Detta är det praktiska resultatet av den kampanj JK Göran Lambertz initierade 2006, om "felaktigt dömda". Istället för att en dom ska stå bortom "rimligt tvivel" blir det nu närmast så att ingen dom ska kunna fällas om det är teoretiskt möjligt att det SKULLE kunna ha gått till på ett annat sätt. Och det är det i stort sett alltid.
Nu skulle detta delvis kunna lösas om det utvecklades en praxis där man i allmänhet tillät exempelvis telefonavlyssning och buggning vid misstänkta sexualbrott. Men det kommer inte att ske, det heller. Att telefonavlyssning användes mot Göran Lindberg var ett extremt undantag, och tillämpas annars aldrig i sådana mål.
Samtidigt ökar medvetenheten och känsligheten hos stora grupper om övergrepp mot barn. Det leder till att en allt större motsättning mellan rättssystemet och rättsmedvetandet kommer att utvecklas. Rättssystemet kommer att stå längre och längre från det allmänna rättsmedvetandet, och te sig alltmer både stötande och upprörande.
Om det fortsätter kommer en del av oss efter ett tag att riskera att dra slutsatsen att sexualbrott med barn i stort sett endast kan bekämpas utifrån scenarior som liknar handlingen i Helen Zahavis Dirty Weekend... Det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling men det borde bli en ganska så logisk konsekvens av HD:s agerande!
Dessutom kommer det att innebära att devisen att den som inte har dömts av domstol ska ses som oskyldig blir ett öppet skämt. Det är redan nu en ytterst tveksam utgångspunkt, men det här gör den öppet bisarr. Vi har redan,en stor grupp av människor som vare sig är eller bör ses som oskyldiga trots att de inte dömts av domstol. HD:s prejudicerande domar innebär att när det gäller övergrepp mot barn kommer det att bli regel snarare än undantag.
Rättssystemet i Sverige står inte på barnens sida. I och med HD:s domar står det öppet på förövarnas sida - åtminstone i varje fall där det saknas barnpornografiska bildbevis...
Ska vi behöva dra slutsatsen att kampen mot sexuella övergrepp mot barn i fortsättningen måste ske i direkt motsättning mot det juridiska systemet?
Ska barnporrlagen användas mot mammor som vill skydda sina barn?
3/3 2011
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på hur en mamma som ville skydda sina barn dels anhölls för barnporrbrott, dels förlorade vårdnaden.
Jag har länge oroat mig för att barnporrlagen ska missbrukas. Exempelvis i ett läge där polisen inte sköter sitt jobb och frivilligorganisationer försöker säkra bevis för övergrepp. En sådan situation hade vi i Holland för lite mer än 10 år sedan.
Ännu så länge har just detta inte skett i Sverige. Men nu har vi alltså ett läge där en lag som ska vara avsedd att motarbeta övergrepp mot barn, nu har använts mot en orolig mamma som vill försvara sitt barn.
Jag är inte förvånad. Med den inställning till barn och övergrepp som ofta finns i våra domstolar är lagar som ser aldrig så bra ut på papperet ingen garanti för något alls.
Egentligen borde man testa juristers förmåga till empati med barn. De som inte har en sådan bör inte få besluta om sådana fall.
Det är en utopi idag, men i ett rättvist samhälle skulle det vara självklart.
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på hur en mamma som ville skydda sina barn dels anhölls för barnporrbrott, dels förlorade vårdnaden.
Jag har länge oroat mig för att barnporrlagen ska missbrukas. Exempelvis i ett läge där polisen inte sköter sitt jobb och frivilligorganisationer försöker säkra bevis för övergrepp. En sådan situation hade vi i Holland för lite mer än 10 år sedan.
Ännu så länge har just detta inte skett i Sverige. Men nu har vi alltså ett läge där en lag som ska vara avsedd att motarbeta övergrepp mot barn, nu har använts mot en orolig mamma som vill försvara sitt barn.
Jag är inte förvånad. Med den inställning till barn och övergrepp som ofta finns i våra domstolar är lagar som ser aldrig så bra ut på papperet ingen garanti för något alls.
Egentligen borde man testa juristers förmåga till empati med barn. De som inte har en sådan bör inte få besluta om sådana fall.
Det är en utopi idag, men i ett rättvist samhälle skulle det vara självklart.
Thursday, April 12, 2012
Freuds "urfader" - och hans egen fader
Det är egentligen lite konstigt att Freud i "Totem und Tabu" beskriver en incestöus mordisk fader. Efter 1897 hade han lagt ner mycket energi på att försvara fäder mot anklagelser om övegrepp. Inte minst de anklagelser han själv kom med under de föregående åren.
Nu vet vi att Freud, när han under 1890-talet beskrev hur hans kvinnliga patienter berättade om sexuella övergrepp från sina fäder, också innefattade sin egen far i denna skara av förövare.
Dagen innan sin fars begravning, då Freud ännu stod fast vid sin "förförelseteori" (det missvisande namnet på teorin att hysteri orsakas av minnen av sexuella övergrepp från barndomen) hade han en dröm. Denna dröm bestod huvudsakligen av ett meddelande: "Du är ombedd att sluta ett öga".
Och det var det han gjorde. Inte så långt efter skrev han sitt berömda brev till Fliess där han övergav "förförelseteorin". Ett av hans argument mot denna var att om teorin var sann skulle också hans fader ha varit pervers.
Så han ångrade sitt eget intellektuella "fadersmord". Hans egen fader, och ett stort antal andra fäder, frikändes från alla anklagelser. Eller det var vad han ville att vi skulle tro.
Men det bortträngda har en tendens att komma tillbaka. Så också hos Freud.
Så i "Totem and Tabu" beskriver han en verklig förövarpappa. Han gör sig inte bara skyldig till incest utan till mord och kannibalism. Och Freud försäkrar att detta inte är en fantasi. Det är verkligt. Det har hänt.
Visserligen menade han att de kvinnor som i hans terapirum hade anklagat sina fäder för övergrepp fantiserade. Visserligen menade han att han själv hade varit ute och cyklat när han själv hade trott dem.
Men en gång i tiden hade det ändå varit verkligt. Urfadern hade funnits, HAN var ingen fantasi. Och han var en förövare av monstruösa mått.
Och precis som Freud hade gripits av dåligt samvete för att han hade anklagat sin far, hade sönerna i urtiden också gripits av dåligt samvete. De hade "gjort sitt dåd om intet". Det gjorde Freud också.
Men att han någonstans förstod vad som hade hänt kanske avspeglar sig i "Totem und Tabu"...
Litteraturtips
Marianne Krüll, Freud and his father, 1986
Nu vet vi att Freud, när han under 1890-talet beskrev hur hans kvinnliga patienter berättade om sexuella övergrepp från sina fäder, också innefattade sin egen far i denna skara av förövare.
Dagen innan sin fars begravning, då Freud ännu stod fast vid sin "förförelseteori" (det missvisande namnet på teorin att hysteri orsakas av minnen av sexuella övergrepp från barndomen) hade han en dröm. Denna dröm bestod huvudsakligen av ett meddelande: "Du är ombedd att sluta ett öga".
Och det var det han gjorde. Inte så långt efter skrev han sitt berömda brev till Fliess där han övergav "förförelseteorin". Ett av hans argument mot denna var att om teorin var sann skulle också hans fader ha varit pervers.
Så han ångrade sitt eget intellektuella "fadersmord". Hans egen fader, och ett stort antal andra fäder, frikändes från alla anklagelser. Eller det var vad han ville att vi skulle tro.
Men det bortträngda har en tendens att komma tillbaka. Så också hos Freud.
Så i "Totem and Tabu" beskriver han en verklig förövarpappa. Han gör sig inte bara skyldig till incest utan till mord och kannibalism. Och Freud försäkrar att detta inte är en fantasi. Det är verkligt. Det har hänt.
Visserligen menade han att de kvinnor som i hans terapirum hade anklagat sina fäder för övergrepp fantiserade. Visserligen menade han att han själv hade varit ute och cyklat när han själv hade trott dem.
Men en gång i tiden hade det ändå varit verkligt. Urfadern hade funnits, HAN var ingen fantasi. Och han var en förövare av monstruösa mått.
Och precis som Freud hade gripits av dåligt samvete för att han hade anklagat sin far, hade sönerna i urtiden också gripits av dåligt samvete. De hade "gjort sitt dåd om intet". Det gjorde Freud också.
Men att han någonstans förstod vad som hade hänt kanske avspeglar sig i "Totem und Tabu"...
Litteraturtips
Marianne Krüll, Freud and his father, 1986
Thursday, March 1, 2012
Hot och paranoia på Flashback
27/2 2012
Ikväll gjorde jag något helt egocentriskt. Jag sökte på mitt namn på Google och hittade något märkligt på Flashback. Jag läser som sagt inte på Flashback, men nu kunde jag inte riktigt låta bli.
Här fanns nämligen en tråd skapad av en milt sagt fantasifull person, med titeln "Army Of Survivors - svensk organisation som kidnappar barn". "Army of Survivors" är, enligt tråden och den papparättsnisse som skriver där, namnet på en hemlig och uppenbarligen helt diabolisk organisation, som kidnappar barn från pappor.
Tydligen är jag också med i den, enligt nedanstående uppräkning (2012-02-22, 20:52):
"Det pågår fortfarande. Centrala personer är Gitta Holmberg, Johanna Piper, Anna Edelhjelm, Kjell-Åke Bjurkvist, Erik Rodenborg, Mats Klockjung. Nina Yderberg finns i kulisserna tillsammans med Monika Dahlström Lannes och advokater som Eva Kornhall, Barbro Sjöqvist och Lena Feuk. De har vuxit till sig som organisation, numera är de ett tiotal föreningar med ett par hundra medlemmar. De finns i Göteborg, Glommersträsk, Södertälje, Järna, Stockholm, Nyköping, Norrtälje... Jag bedömer att de varit aktiva i hundratalet, eller fler, bortföranden."
Och skribenten får genast medhåll från en likasinnad, som anammar hans delirium utan några frågor. Och som tillägger: "Ett nackskott är vad dessa personer förtjänar." (2012-02-22, 22:34)...
Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad. . Jag har aldrig förut hört talas om någon "Army of Survivors", och, mer väsentligt, jag har garanterat aldrig kidnappat några barn...
Fem av de förträffliga personer som nämns på denna fantasilista har jag dock träffat i olika sammanhang, och jag har absolut inget emot att associeras med dem...
Ja, de anonyma surnissarna som gräver ner sig med dessa fantasier är ju i och för sig mest pinsamma. Smaken är olika. Jag tycker att det är meningsfullt att skriva om vad jag anser vara väsentliga saker under mitt riktiga namn. Andra tycks få outgrundliga kickar av att fantisera på Flashback i skydd av några mer eller mindre fantasifulla nick.
Men när de går över till att prata om "nackskott" har väl någon form av gräns passerats.
Personerna bakom nicken på tråden verkar tillhöra dem som rutinmässigt avfärdar vittnesmål från kvinnor och barn. Alltså tillhör de en grupp som jag under de senaste tjugo åren varit i en ganska så ettrig strid med.
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" skrev Mao Zedong en gång i tiden. Det har länge varit ett av mina favoritcitat (men nej, jag har aldrig varit maoist!).
Men att angripas av paranoida papparättsnissar på Flashback, och ta del av fantasier om att man tillhör ett icke-existerande nätverk av "barnkidnappare" och bli hotad med "nackskott" ger ändå på något sätt en obehaglig känsla....
Men man kan trösta sig med att detta väl ändå, på något bisarrt sätt, är ett tecken på att man kanske gör någon form av nytta.
______________________________
TILLÄGG
Upptäcker att det faktiskt finns en mycket sympatisk webbsida som faktiskt heter "Army of Survivors". Den arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Man kan gott förstå att detta ämne är så provocerande för papparättsnissarna att de genast kastar sig in i sina feberfantasier om kidnapparligor... Men om man tittar lite på den inser man att den inte är kopplad till de namn som figurerar i FB-tråden. Och jag, som skulle vara en av dess mer framträdande medlemmar, kände inte ens till den förrän nu....
Det är intressant att studera surnissarnas michmach. Så här verkar backlashen mot de som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Konspirationsteorier, hat, ihopblandningar och allmän förvirring.
Ikväll gjorde jag något helt egocentriskt. Jag sökte på mitt namn på Google och hittade något märkligt på Flashback. Jag läser som sagt inte på Flashback, men nu kunde jag inte riktigt låta bli.
Här fanns nämligen en tråd skapad av en milt sagt fantasifull person, med titeln "Army Of Survivors - svensk organisation som kidnappar barn". "Army of Survivors" är, enligt tråden och den papparättsnisse som skriver där, namnet på en hemlig och uppenbarligen helt diabolisk organisation, som kidnappar barn från pappor.
Tydligen är jag också med i den, enligt nedanstående uppräkning (2012-02-22, 20:52):
"Det pågår fortfarande. Centrala personer är Gitta Holmberg, Johanna Piper, Anna Edelhjelm, Kjell-Åke Bjurkvist, Erik Rodenborg, Mats Klockjung. Nina Yderberg finns i kulisserna tillsammans med Monika Dahlström Lannes och advokater som Eva Kornhall, Barbro Sjöqvist och Lena Feuk. De har vuxit till sig som organisation, numera är de ett tiotal föreningar med ett par hundra medlemmar. De finns i Göteborg, Glommersträsk, Södertälje, Järna, Stockholm, Nyköping, Norrtälje... Jag bedömer att de varit aktiva i hundratalet, eller fler, bortföranden."
Och skribenten får genast medhåll från en likasinnad, som anammar hans delirium utan några frågor. Och som tillägger: "Ett nackskott är vad dessa personer förtjänar." (2012-02-22, 22:34)...
Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad. . Jag har aldrig förut hört talas om någon "Army of Survivors", och, mer väsentligt, jag har garanterat aldrig kidnappat några barn...
Fem av de förträffliga personer som nämns på denna fantasilista har jag dock träffat i olika sammanhang, och jag har absolut inget emot att associeras med dem...
Ja, de anonyma surnissarna som gräver ner sig med dessa fantasier är ju i och för sig mest pinsamma. Smaken är olika. Jag tycker att det är meningsfullt att skriva om vad jag anser vara väsentliga saker under mitt riktiga namn. Andra tycks få outgrundliga kickar av att fantisera på Flashback i skydd av några mer eller mindre fantasifulla nick.
Men när de går över till att prata om "nackskott" har väl någon form av gräns passerats.
Personerna bakom nicken på tråden verkar tillhöra dem som rutinmässigt avfärdar vittnesmål från kvinnor och barn. Alltså tillhör de en grupp som jag under de senaste tjugo åren varit i en ganska så ettrig strid med.
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" skrev Mao Zedong en gång i tiden. Det har länge varit ett av mina favoritcitat (men nej, jag har aldrig varit maoist!).
Men att angripas av paranoida papparättsnissar på Flashback, och ta del av fantasier om att man tillhör ett icke-existerande nätverk av "barnkidnappare" och bli hotad med "nackskott" ger ändå på något sätt en obehaglig känsla....
Men man kan trösta sig med att detta väl ändå, på något bisarrt sätt, är ett tecken på att man kanske gör någon form av nytta.
______________________________
TILLÄGG
Upptäcker att det faktiskt finns en mycket sympatisk webbsida som faktiskt heter "Army of Survivors". Den arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Man kan gott förstå att detta ämne är så provocerande för papparättsnissarna att de genast kastar sig in i sina feberfantasier om kidnapparligor... Men om man tittar lite på den inser man att den inte är kopplad till de namn som figurerar i FB-tråden. Och jag, som skulle vara en av dess mer framträdande medlemmar, kände inte ens till den förrän nu....
Det är intressant att studera surnissarnas michmach. Så här verkar backlashen mot de som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Konspirationsteorier, hat, ihopblandningar och allmän förvirring.
Subscribe to:
Posts (Atom)