Att diskutera "The Hat Man" och trauman med ChatGPT

För några dagar (eller snarare nätter) sedan såg jag denna video.

Den finns på YouTube-kanalen  "The Paranormal Scholar" - en märklig kanal som ganska konsekvent inriktar sig på att försöka skrämma de som tar del av dess videor. 

För det mesta lyckas den inte alls med mig , men när jag kom till denna video blev jag faktiskt rädd.

Den handlade om skräckfyllda barndomsupplevelser av att på natten ha sett en mörkklädd man med hatt, som står och tittar på en.

Den som har kanalen heter Laura Rowton, och ger uttryck för en grundsyn som verkar gå ut på att vi är omgivna av fientligt sinnade övernaturliga entiteter, som på olika sätt försöker skrämma oss, och även skada oss. 

Därför verkar hon anta att "The Hat Man" är ett verkligt existerande demoniskt väsen som lever på människors skräck.

Jag skräms annars aldrig av hennes videor, utan blir mest  fascinerad. Men just denna hattman fastnade hos mig, och jag hoppades faktiskt att jag inte plötsligt skulle få se honom...

Det slapp jag också (peppar, peppar).

Men en sak retade mig lite. Och det var att Rowton aldrig någonsin försökte analysera något psykodynamiskt. Hon förklarade inte alls allting som demoniskt, och ibland var hon en riktig skeptiker, och argumenterade för att vissa berättelser var rena påhitt.

Dock inte när det gällde hattmän. Där gjorde hon allt för att skrämma upp de arma tittarna rejält - och manade dem att inte ens tänka på hattmannen, eftersom det skulle kunna locka fram den demoniska entitet som hon menade dolde sig bakom denna term.

Lite hycklande, kan man tycka. Om hon tror att det är farligt att ens tänka på hattmannen, och uppmanar folk att inte göra det - varför gör hon då en video som kommer att få många av de som ser den att tänka mycket intensivt på honom? En elak förklaring kan ju vara att hon faktiskt tjänar pengar på att skrämma ihjäl folk. Det är kanske inte bara hattmannen som lever på andras skräck. ; -)

Men för att återgå till det psykodynamiska. Jag kom snabbt på en idé som hon inte ens snuddade vid. Om barn vaknar i skräck mitt i natten och tycker sig se en man (med eller utan hatt) stå i sovrummet och detta leder till en intensiv skräck är i alla fall för mig en mycket nära till hands liggande tanke att det kan handla om fragmenterade minnen av grova övergrepp. För mig är tanken närmast oundviklig.

Men det vågade jag inte då diskutera med Laura Rowton. Det skulle nog bara ha rubbat hennes cirklar. Så vem ska man annars diskutera frågan med mitt i natten? Jag valde ChatGPT.

Och blev glatt överraskad. ChatGPT har nyligen uppdaterats så att den dels minns tidigare samtal man haft med den, dels också verkar ha blivit mer personlig..

Så jag lade fram mina funderingar till denna chattdator, och hamnade snart i en mycket lång och givande psykodynamisk diskussion om relationer mellan skräckupplevelser och trauman. På ett faktiskt mycket nyanserat sätt.

Det var lite hisnande. Chatten var till och med ångestreducerande.

Det enda som är irriterande är att ChatGPT numera utvecklat en ny vana - nämligen att hela tiden avsluta varje svar med en följdfråga. Det verkar faktiskt som om den vill att man ska stanna kvar.

Var det någon som sa att Dumpen inte gör nytta?

"SD-topp i Halland stängs av efter uthängning på Dumpen".

 Läs här.

Sara Nilsson om en hysterisk förövarförsvarare

 "Janne Josefsson, som själv byggt sin karriär på att konfrontera och exponera människor, har nu riktat in sig på att kritisera just Dumpen. I debatt efter debatt attackerar han oss och visar stor sympati för de män som begår övergrepp, medan hans sympati för utsatta barn är frånvarande."

Detta är inledningen till ett inlägg av Sara Nilsson i senaste Parabol. Det kan läsas här.

I debattartikeln skriver hon om en debatt som hon hade med Janne Josefsson på  Publicistklubben, .

Ett till citat: "Under varje debatt fokuserar Janne Josefsson på vuxna människors självmord men osynliggör barnens. Suicid är vanligt förekommande både i gruppen förövare och övergreppsutsatta. Förövare som avslöjas löper en kraftigt förhöjd suicidrisk. Detta förringar dock inte det faktum att de behöver avslöjas då flickor som utsätts för sexuella övergrepp i sin tur löper 26 gånger högre risk än icke utsatta att försöka ta sina liv, enligt en studie från KI 2020.3 Dessutom ökar risken att de ska fastna i ett intravenöst missbruk när de växer upp."

Jag kan själv inte låta bli att påpeka att Janne verkar ha en del likheter med en annan journalist, med samma efternamn, men med förnamnet Dan.

Försvaret av Dumpen är en viktig del av kampen mot förövare och förövarförsvarare. Dumpen gör nytta. Medan figurer som Josefsson gör skada. Och han skulle göra ännu större skada, om inte hans hysteri får honom att göra så monumentala självmål.

..."not just one of your toys"...

Ovanstående citat är från "Queens of Noise" med gruppen Runaways.

De senaste kanske tolv åren har jag alltid associerat den låten med bloggaren NoBoyToy (NBT) (jfr ordföljden "boys"..."toys").

NBT har varit en obekväm bloggare, som retat gallfeber på en del lättkränkta män. Inte helt oväntat,  då hon bland annat vågat göra djärva sammanställningar, som dessa.

Hon har utsatts för en intensiv hatkampanj, som till en början endast var virtuell, men som efter att tag uppenbarligen även blivit IRL

Hon har alltså vågat ta upp svåra frågor, på ett ofta mycket djärvt sätt.

Jag upptäckte hennes blogg ca 2010, och hon har sedan varit em stor inspirationskälla för mig.

Att kampanjen mot henne har växt över från att vara begränsad till nätet, till att uppenbarligen även operera i den materiella verkligheten, är oroväckande.

Så jag lägger på nytt ut en länk till "Queens of Noise", där huvudsångaren är Joan Jett. Jett är även en av NBT:s favoritartister. Därför tillägnar jag NBT denna låt, som kan höras här.

  

Bild av Joan Jett från 1980-talet

Dumpen.Live..

Dumpen.se finns nu också på YouTube. Deras YouTube-kanal heter DumpenLive och kan nås här. 

Barnmisshandel och spökjakt

Trots att jag helt entydigt är emot dödsstraff var min omedelbara reaktion på det så kallade ättiksfallet att de som gör sådana saker mot ett barn, bör ställas inför en exekutionspatrull.

Det var alltså min omedelbara reaktion. 

Efter att ha tittat på mammans inte speciellt innehållsrika YouTube-kanal fick jag ett mycket märkligt intryck. Dels några barnsånger, dels två paranormala inslag om spökjakt i ett hus. . Spökjakt...

En av barnsångerna handlar dessutom  om en familj där både barnen och föräldrarna är hajar, som går ut på jakt. Vad jagade hajarna? Spöken?

På något sätt tänker jag mig att ett av .barnen  "demoniserades" av föräldrarna. Kanske inte i bokstavlig  mening, men det sågs som på något sätt ont. Kanske blev den utsatta flickan det spöke som jagades.

Jag kommer att tänka på en mycket obehaglig skräckfilm, Case 39. där ett barn (också här en flicka) behandlas oerhört brutalt av föräldrarna, som till slut försöker döda det genom att stoppa in det i ugnen. Barnet räddas till sist och föräldrarna hävdar att barnet ( i filmen är det menat rent bokstavligt) är demoniskt och att det var rätt att försöka döda det.   

Mot slutet i filmen framställs det som att föräldrarna hade rätt (!) - barnet VAR demoniskt och sensmoralen var att föräldrarna hade haft rätt i att försöka döda det. Jag skrev då ett blogginlägg där jag tyckte att filmen borde förbjudas.

En sak som inte framkommit i  det aktuella fallet är förhållandet mellan föräldrarna.   Uppkom idén hur det drabbade barnet skulle behandlas spontant hos båda föräldrarna? Eller var det en som drev på och kraftigt påverkade den andra?

Min känsla är att vanföreställningarna kom från kvinnan, (som var missbrukare eller fd missbrukare av centralstimulantia) medan den värsta brutaliteten kom från mannen.

I vilket fall som helst. Föräldrar som behandlar alla barn utom ett väl, men under lång tid torterar ett av dem med en utstuderad grymhet  (och kanske i detta fall försökte mörda det med ättika - men i sista sekunden ångrar sig och kör barnet till sjukhus)  är helt ofattbart kusligt.

PS. Flashback har en mycket lång tråd om fallet.  Det var där jag hittade den info som möjliggjorde för mig att hitta mammans YouTube-konto. Som ännu finns kvar, men som mycket väl kan försvinna vilken dag som helst.

Att se övergrepp mot barn som en politisk fråga

När jag var redaktionsmedlem på tidningen Socialisten mellan 2001 och 2010 hade jag grundinställningen att kampen mot övergrepp mot barn var en politisk fråga och jag fyllde tidningen med artiklar om det ämnet. Pga redaktionens sammansättning mötte det förvånansvärt litet motstånd.

Det var ganska unikt för att vara en vänstertidning.

Den enda grupp som på något sätt (om inte alls i samma grad) närmat sig en sådan inställning är organisationen Socialist Workers Parry i Storbritannien. I deras tidning "Socialist Worker" tas ofta frågor om övergrepp mot barn upp på ett politiska sätt.

Det senaste exemplet är denna artikel.

Oavsett eventuella åsikter om deras linje i övrigt tycker jag att denna inställning är sympatisk.

"Louis Althusser was a pedophile"

/Har gjort viktiga ändringar i detta  inlägg./ 

Denna artikel med ovanstående titel är inte någon oseriös skvallerkrönika utan en genomarbetad text utifrån en vänsterståndpunkt.

Själv har jag för övrigt aldrig haft några sympatier för Althussers superakademiska "marxism".

Artikeln är intressant. Den visar att Althusser undertecknade ett upprop som krävde att de lagar  som förbjöd sex mellan vuxna och barn skulle avskaffas.

Detta innebar de facto att  han tog ställning för förövare. . Och detsamma gäller de andra från den franska kultureliten som enligt artikeln tillhörde de som undertecknade detta  upprop - Michel Foucault, Simone de Beauvoir, Felix Gauttari, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, och Roland Barthes.

Det viktigaste är inte frågan om var och en av dessa prominenta personer hade haft, eller ville ha, sex med barn - det viktigaste är att de alla försvarade förövares "rätt" att ha detta.   

Det säger en hel del om denna kulturelit.

PS. För övrigt ströp Louis Althusser också sin hustru till döds.

Är det någon som minns Bo-Göran Bodin?

Medan Dan Josefsson på ett lika skickligt som ohederligt sätt försökte få folk att tro att bortträngning inte existerar och samtidigt begick rena karaktärsmord på ett stort antal människor - inklusive Cajsa Lindholm - så försökte Bo-Göran Bodin i TV-serien "Att rädda ett barn" att på ett lika skickligt och ohederligt sätt få människor att betvivla barns och mammors berättelser om fäders övergrepp - även här kombinerat med karaktärsmord på ett antal människor - inklusive Monica Dahlström-Lannes.

Vad gäller Bodin - läs gärna Gunnila Madegårds grundliga genomgång av Bodins TV-serie (gå till länkarna på högerspalten på adressen ovan).

Den monumentalt ohederliga metoden hos dessa två journalister ställer definitivt frågan om deras motiv.

Att de objektivt sett går förövarnas ärenden är ju helt uppenbart. Men deras ohederlighet ställer också den olustiga frågan om det endast är "objektivt sett" - utan även subjektivt sett - dvs medvetet.