Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022). Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig.
Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel. Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.
Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.
Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.
Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska.
Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.
Av detta ska man inte dra
slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar
empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den
förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder) anklagats för
övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.
Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.
En sak till. Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen.
Men det finns ju
ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det
inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls -
som står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar
för någon annan vuxen vad som händer.
Och där barnets ensamhet blir total.
