Under 90-talet skapades en ny journalistisk genre. Den kom som en
motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började
uppmärksammas av media under 80-talet.
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär
följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten
sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de
som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de
som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de
mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att
smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program
om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella
övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt
iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav
man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var
falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter
avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka till hästgården- i ett
klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av
att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt
demonterats. Det resulterade i en serie program som gav en totalt annorlunda bild än vad som gavs i programmet
1994. Serien sändes i fem delar, och kallades Hästgården.
Det
visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och och
bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig - nu medgav att de medvetet
hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även
ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick
emot mannen, hade de försäkrat att han vare sig hade, eller ens skulle
ha kunnat göra, vad han anklagades för.
De som gjorde SVT:
"dokumentär" 1994 hade alltså byggt upp en stämning av att mannen helt
enkelt inte kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren,
och inte tagit till baks sina anklagelser, fick inte komma till tals i
programmet. Och nu visade det sig alltså att programmets trumfkort - de
som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen helt enkelt inte
kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -
Det
visade sig också att flickor som hade varit på ridlägret efter att
mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts.
Programmet
fick Stora journalistpriset , men anmäldes också till
Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till
följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida.
Men
det kom faktiskt tillbaka - i en lätt omarbetad form. När jag igår
började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att
väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte
längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.
Serien
är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan
om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under
åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994 lyckades
förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en
möjlighet att fortsätta att begå övergrepp
Den som vill ta del av Sveriges Radios nya version av programserien i sin helhet - kan göra det genom dessa länkar. .
Ni kan lyssna på det första inslaget här, det andra
här, det tredje här,
det fjärde här
och det femte här.
