Kevinfalllet

De metoder som användes i Kevinfallet för att få två barn att "bekänna" att de hade gjort det som utredarna fått för sig att de hade gjort var till stora delar helt vidriga.

Det är bra att de avslöjades, och att den informella "domen" nu är upphävd. Med den typen av metoder kan man aldrig få fram några sanningar. I synnerhet inte när de som utsätts för dem är barn.

Och jag noterar att de presskommentarer som nu kommit ( i alla fall de jag sett) dessbättre inte längre  driver föreställningen om att fallet skulle ha något med påstått inplanterade "bortträngda minnen" att göra.

Ingenting tyder på att de brutala, ibland närmast tortyrliknande, förhören, hade som syfte att framkalla bortträngda minnen.

Den man som beskrivs som hjärnan bakom metoderna. S-Å Christiansson, har hela tiden konsekvent drivit linjen att bortträngda minnen av övergrepp man utsatts för själv är något extremt ovanligt (en åsikt jag inte delar) och att bortträngda minnen av egna brott är något som i praktiken inte existerar.

Syftet med metoderna ser förvisso ut att ha varit att tvinga barnen att erkänna det som utredarna fått för sig att de hade gjort. Men så vitt jag kan se tyder inget i materialet på att de ansåg att barnens förnekande berodde på bortträngning. Man får snarare det intrycket att de ansåg att barnen hela tiden vetat vad de gjorde, och på ett brutalt sätt skulle tvingas att erkänna.

För övrigt är tortyrliknande förhör som riktas mot barn en metod som mycket väl skulle kunna användas för att skapa bortträngningar.  Det är inte, och har aldrig varit, en metod som skulle kunna leda till att ev. bortträngningar hävs.

Fallet handlar inte heller om "falska minnen". Barnen erkände aldrig vad de påstods ha gjort.

De nu vuxna barnen har ju dessutom förklarat att de hela tiden såg sig som oskyldiga. Och inte alls  hade fått några "minnen" av att de skulle varit skyldiga.

Det är bra att  de vidriga metoderna avslöjats. Men fallet har absolut ingenting att göra med frågan  om existensen eller icke-existensen av bortträngning och/eller "falska minnen".

Bortträngning och svenska Wikipedia

Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen  ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser"  att bortträngda minnen inte existerar.

Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.

Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten  i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar.  Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.

Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan  frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.

Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver  ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".

Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.

Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.

Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.

Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.

/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./

Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna,  kräver också en förklaring.

Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser

Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
-------------------------
TILLÄGG 2 Efter påpekanden har nu  de värsta grodorna tagits bort i Wikipedia-arikeln. De har inte ersatts med något annat - så den är nu ganska så kort. Den är dock ännu så ensidig att beskrivningen ovan fortfarande stämmer...