"Barn ska slippa träffa en våldsam förälder"

"Tänk dig att du och dina barn utsatts för våld av din partner (oftast, men inte alltid en man). Till slut får du nog, du bestämmer dig för skilja dig. Du vet att samhället kommer att erbjuda skydd och hjälp, du och dina barn är ju utsatta för ett brott. Det blir en vårdnadsprocess. Du och barnen vittnar om våld och maktutövande. Så kommer domen: gemensam vårdnad. (Alternativt enskild vårdnad med umgängesrätt.) Era liv rasar samman."

Detta är inledningen till en debattartikel i SvD skriven av Roks-ordföranden Zozan Inci.

Den rekommenderas. Det den tar upp är också en av de viktigaste barnrättsfrågorna idag, och den bör föras fram gång på gång...

Samtidigt är det knappat en tillfällighet att den kunde läsas i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter. Av anledningar som den bäst känner till själv har DN:s redaktion under årtionden låtit papparättsaktivisternas agenda nästan helt dominera bevakningen av den typen av frågor - på såväl nyhets- som debattsidor. Det gäller däremot inte SvD.

Skillnaden är helt klar. Det är lite konstigt, men det är ett faktum. Det är nog huvudanledningen till jag att jag i alla fall de senaste 15 åren nästan enbart prenumererat på SvD. Senaste gången jag testade DN var 2004, och då kom efter bara någon vecka en helt förfärlig artikel av Stefan Lisinski, som just då så att säga hade axlat Lilian Öhrströms mantel...

Sedan dess har jag hållit mig till SvD, och sedan försökt stå ut med de nyliberala ledarkommentarerna. De är ju irriterande, men innebär ändå en mindre risk att sätta kaffet i vrångstrupen än Lisinski o co.

"I bunkerläkarens våld"

För ungefär ett år sedan dömdes en läkare för att ha kidnappat en kvinna och hållit henne instängd i en specialbyggd bunker.

Hans avsikt var att hålla henne fången där i flera år. Nu har det kommit en bok om händelserna, skriven av den kvinna som hölls fången. Den är välskriven och väl värd att läsa.

Jag köpte den tidigare för några dagar sedan och låste ut den samma dag. Min främsta reaktion efter denna läsning är glädje över att det nu är läkaren som sitter inspärrad och författaren som är fri. Det skulle mycket väl ha kunnat vara tvärtom.