#MeToo och Fittjadomen

#MeToo är en upprorisk massrörelse.

Sådana är, nästan definitionsmässigt, vare sig städade eller respektabla. De är till och från bråkiga, aggressiva, djärva. Och kan förstås ibland också begå övertramp.

Det sista är egentligen inte att beklaga. En upprorisk massrörelse som aldrig begår övertramp är nästan en självmotsägelse.

Nu använder sig en uppsjö av moraliserande kritiker risken för övertramp, för att svärta ner #MeToo. 

Det var helt förutsägbart.

 #MeToo har någon gång även kallats för - en revolution. Och en sådan är ju, för att nu dra upp ett gammalt Mao-citat, ingalunda en städad tebjudning.

En uppsjö av kritiker letar nu efter fel hos  #MeToo .Ett av dessa påstås vara att namn publiceras utan rättegångar och fällande domar. Det kan ju te sig olustigt, och i några enstaka fall kan nog även jag undra över om just det eller det namnet verkligen borde ha lämnats ut. Observera i enstaka fall. För det mesta tycker jag nog det är helt OK...

Nu säger de välartade kritikerna  att - ni borde gå till domstol istället för att lägga ut namn någonstans på nätet. Vi lever ju ändå i en rättsstat. Vi vill inte ha några folkdomstolar.

Det finns en ung kvinna i Fittja som just följde detta råd. Hon gick den juridiska vägen och har alltså betett sig precis som de välartade tycker att man alltid bör göra.

Resultatet blev en obegriplig friande dom.

Hur obegriplig den är kan man kanske se om man i ETC läser detta och detta inlägg.

Se där en viktig lärdom. Vi lever alltså inte i ett samhälle där någon rättvisa är garanterad genom att endast gå den välartade juridiska vägen...

De herrar och damer som nu är så angelägna om att allt skall gå välartat till - och som unisont ropar - twittra inte några namn, bilda inga Facebook-grupper där fall tas upp, lämna inte ut något identifierbart. De skulle kunna tas på LITE större allvar om de på allvar arbetade på att vi får ett rättssväsende som ger de utsatta en chans till en verklig upprättelse.

De brukar de ofta inte alls göra. Och så länge de inte gör det får de nog finna sig i att namn publiceras, och att den inte alls alltid så välartade massrörelsen inte alltid snällt väntar på eventuella fällande domar.

#MeToo  är alltså inte en välartad och anpassad rörelse. Med tanka på domen i Fittja ska vi nog vara väldigt tacksamma för det.

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....

-----------------------------------------

*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

På Sicilien kallas det Omerta

Alltså inställningen att det man sett eller hört om, i synnerher maffians, brottslighet ska man inte tala öppet om.

I Sverige finns förstås ingen direkt motsvarighet till just den sicilianska maffian men motsvarigheter till ett fenomen som Omerta finns det ju gott om. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp.

Men den börjar gradvis lösas upp. Idag skriver ibland till och med stora media om saker som ingen skulle sprida utanför mycket små kretsar för ett antal år sedan.

Därför är det ändå inte så konstigt att Expressen idag till sist outade Fredrik Virtanen. Jag vet att det finns de som här talar om en "smutskastningskampanj", men själv anser jag att det var en helt befogad publicering.

Och förvånad över dessa anklagelser är jag inte alls.
-------------------
PS, SvD följer upp det hela här. Det handlar ju inte längre om en utsatt person, och några vittnen, utan det hela har i hög grad utvidgats

F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn

Om detta kan man läsa mer här.

Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.

Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.

Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.

I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.

På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.

Om Hovsjöfallet

I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.

Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.

I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.

I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.

Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.

Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.

Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....
-----------------------------
TILLÄGG
På ett mindre roligt twitterkonto bortförklaras detta inlägg med den enda meningen "Extremfeminist försöker prata bort rättsövergrepp mot barn." Inget försök till argumentering i sakfrågan. Mannen ifråga länkar också hit- vilket ju är bra, så kan ju de av hans läsare som ev. tänker något, kunna  kolla vem som försöker prata bort vad.

 I allmänhet kan man nog dessutom säga att twitterkonton är ett passande kommunikationsmedel för de som saknar förmågan att argumentera, och istället föredrar att insinuera.

 Donald Trump är ju det kanske mest kända exemplet.

Och nu var det Gurmeet Ram Rahim Singh

Nu har så ännu en patriarkal sektledare överbevisats om sexualbrott. Det är ju tyvärr inget nytt. Vem minns inte Sai Baba?

Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".

Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.

Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.

Ett nytt vidrigt fall av fadersrätt

Nedan länkas till ännu ett exempel på hur en fader mot all logik får vårdnaden om ett barn. Och där mamman straffas för att hon försöker skydda det.

Om hundra år kommer nog vår tid att ses som en mörk primitiv tid där barn hela tiden offrades på fadersrättens altare.  Om det då finns några människor kvar.

Läs här.

Patrik Sjöberg...

... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.

Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.

I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .

I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."

Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har  hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
--------------------------------------------------------
PS 20/6. För tillfället verkar det ha lugnat ner sig. Helt uppenbara förövarförsvararkommentarer läggs för närvarande inte längre ut, och har ersatts med betydligt färre kommentarer, som istället består av antydningar, som är obegripliga för de som inte är väldigt insatta i olika personintriger och rättsfall....

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

/Från min huvudblogg 10/5 2017/
---------------------------------------------------
PS 22/ 6. Får plötsligt syn på en twitterkommentar som länkar till detta inlägg och tillägger: "Såhär blir det när bortträngda minnen-rörelsen försvarar rättsröta". Det gör jag ju inte alls, vilket alla kan se som även läst mina andra inlägg om frågan. Jag endast påpekar att de som hårdast drivit fallet även har andra, bakomliggande, mindre roliga, motiv./
---------------------------------------------------
Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

Spegeln - unik motvikt och debattorgan

Publicerad i Spegeln 4/2001


Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.

Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.

Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)

När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.

I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.

Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!

Avslöjar pedofila nätverk

Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).

Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.

Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).

När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.

Spegeln inte tystad

En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.

Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.

Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).

Förtjänar större publik

För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.

Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.

Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.

Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.

Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....

Erik Rodenborg

Ingrid Carlqvist ut i intet

Ända sedan jag först började följa Ingrid Carlqvists göranden och låtanden har jag gång på gång skrivit att hon nu passerat en avgörande gräns och undrat om hon nu inte kommit kommit till någon form av slutstation, till "vägs ände". .

Varenda gång har jag haft fel. För när man trott att hon har nått den absoluta slutpunkten visar det sig att hon kan gå ännu längre.

Vi bör hålla i minnet att hon 1992 startade som en ettrig propagandist mot den så kallade "incestpaniken" och sedan dess under många år kombinerade två ämnen - att gå emot "falska" anklagelser om sexuella övergrepp, speciellt de inom familjen (som hon hävdade nästan inte existerade), och ettriga ställningstaganden för pappor i allehanda vårdnadstvister.

Efter 2011 kombinerades detta med den uttalade åsikten att barn som utsattes för sexuella övergrepp inte led speciellt mycket, utan upplevde det som "skönt men konstigt".

Men 2012 började ett nytt ämne dominera hennes inlägg, utan att hon helt lämnande det gamla. Nu blev islamofobi och invandringsskräck det nya temat i hennes utgjutelser. Dock kombinerat med att hon ännu klart avgränsade sig mot nazismen.

Denna avgränsning började efter ett tag luckras upp - och hon hävdade för en tid sedan att man borde samarbeta med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (grundat av en man som suttit i fängelse för mord på en antirasist!)  - mot "mångkulturen".

Och nu får man reda på detta.

Numera anser hon alltså att "judarna" spelat en ödesdiger och avgörande roll i Sveriges påstådda urartning, och "grymma" förvandling till "Absurdistan", och öppnar dessutom dörren för ett förnekande av Förintelsen.

Om hon fortsätter med att utveckla det sistnämnda blir cirkeln dessutom närmast sluten. Det finns en gemensam logik i att förneka övergrepp mot barn och att förneka Förintelsen. Argumenten liknar ofta varandra, vilket var och en som jämfört "Issues in child abuse accusations" med "Journal of historical review" har kunnat notera.

Men jag avstår ändå från att än en gång säga att IC nu har nått sin slutpunkt. För henne verkar det inte finnas någon sådan. Hennes "utveckling" de senaste åren måste beskrivas som ett accelererande fall rakt ut i intet.

"Otäckt" är bara förnamnet.

"Barn ska slippa träffa en våldsam förälder"

"Tänk dig att du och dina barn utsatts för våld av din partner (oftast, men inte alltid en man). Till slut får du nog, du bestämmer dig för skilja dig. Du vet att samhället kommer att erbjuda skydd och hjälp, du och dina barn är ju utsatta för ett brott. Det blir en vårdnadsprocess. Du och barnen vittnar om våld och maktutövande. Så kommer domen: gemensam vårdnad. (Alternativt enskild vårdnad med umgängesrätt.) Era liv rasar samman."

Detta är inledningen till en debattartikel i SvD skriven av Roks-ordföranden Zozan Inci.

Den rekommenderas. Det den tar upp är också en av de viktigaste barnrättsfrågorna idag, och den bör föras fram gång på gång...

Samtidigt är det knappat en tillfällighet att den kunde läsas i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter. Av anledningar som den bäst känner till själv har DN:s redaktion under årtionden låtit papparättsaktivisternas agenda nästan helt dominera bevakningen av den typen av frågor - på såväl nyhets- som debattsidor. Det gäller däremot inte SvD.

Skillnaden är helt klar. Det är lite konstigt, men det är ett faktum. Det är nog huvudanledningen till jag att jag i alla fall de senaste 15 åren nästan enbart prenumererat på SvD. Senaste gången jag testade DN var 2004, och då kom efter bara någon vecka en helt förfärlig artikel av Stefan Lisinski, som just då så att säga hade axlat Lilian Öhrströms mantel...

Sedan dess har jag hållit mig till SvD, och sedan försökt stå ut med de nyliberala ledarkommentarerna. De är ju irriterande, men innebär ändå en mindre risk att sätta kaffet i vrångstrupen än Lisinski o co.

"I bunkerläkarens våld"

För ungefär ett år sedan dömdes en läkare för att ha kidnappat en kvinna och hållit henne instängd i en specialbyggd bunker.

Hans avsikt var att hålla henne fången där i flera år. Nu har det kommit en bok om händelserna, skriven av den kvinna som hölls fången. Den är välskriven och väl värd att läsa.

Jag köpte den tidigare för några dagar sedan och låste ut den samma dag. Min främsta reaktion efter denna läsning är glädje över att det nu är läkaren som sitter inspärrad och författaren som är fri. Det skulle mycket väl ha kunnat vara tvärtom.

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.