Patrik Nyberg på nya äventyr

I kommentarsfältet till ett inlägg på Cattas Bubbla har Patrik Nyberg ondgjort sig över att Monica Antonsson skulle ha "kopplat ihop" honom med den högerextrema nättidningen Fria Tider. Han skriver: "Antonnson /sic/ ljuger av någon anledning om att jag skickat något anonymt mejl till henne och kopplar ihop mig med Fria Tider. Förvisso har jag skrivit för vänstertidningarna Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning. Dock har jag aldrig skrivit för högertidningen Fria Tider. "

Detta har tydligen drivit honom till raseri, och i en annan kommentar under ett annat inlägg blandar han till och med in mig i det hela, och lyckas formulera den lite svårförståeliga meningen: "Jag är helt säker på att Erik Rodenborg vet att Antonsson ljuger om att jag skickat ett anonymt mejl men han är för rädd för att våga säga sanningen. Tyvärr."

Så där helt apropå. Jag hade aldrig uttalat mig i frågan, och kände inte ens till den innan jag uppmärksammades på Nybergs kommentar.

Nu förvånar det mig inte, eftersom Nyberg av anledningar han bäst känner till själv sedan 2012 bedrivit en något underlig kampanj mot mig. Vare sig det handlar om viktiga frågor eller ganska så obetydliga sådana lyckas han allt som ofta få in en liten giftpil åt mitt håll.

Jag har nu fortfarande inte satt mig in i detta mystiska mail han pratar om och är helt enkelt inte intresserad av frågan om någon ljuger och i så fall om vad. Anledningen till detta är enkel.

Även om Patrik Nyberg nu aldrig medarbetat i Fria Tider (jag är nog ändå beredd att tro honom där) har han under åratal medarbetat i Dispatch International, en annan högerextrem tidning, som faktiskt är sju resor värre.

Och i en av hans artiklar där, som handlade om ett av hans favoritämnen, hur man bekämpar teorin om bortträngda minnen,  passade han på att hävda att just jag, tillsammans med fyra andra namngiva personer, var medansvariga till att människor begick självmord: "Men något ansvar har aldrig avkrävts ...Erik Rodenborg och många andra. Trots att deras väg kantas av ett stort antal krossade liv. I en del fall stavas förklaringen psykisk ohälsa och i andra fall var det iskalla karriärval som låg bakom deras agerande – som drev många oskyldiga till självmord."

Jag kommenterade hans utfall här.

Det ter sig ju lite märkligt att den mannen nu i Cattas Bubbla stoltserar som någon sorts motståndare till näthat. Det är han inte. Han är en ovanligt elakartad utövare av detta.

Patrik Nyberg är en de mest ettriga i det läger som under åratal drivit kampanjer för att diskreditera berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Men han är dock marginaliserad, vilket ju på ett anmärkningsvärt sätt visas av att han under en lång tid helt frivilligt låtit  sig publiceras i en rännstenstidning som Dispatch International.

I den stora debatten är det snarare figurer som exempelvis Dan Josefsson, eller Maciej Zaremba, som utgör problemet. Patrik Nybergs verksamhet har i stor sett noll effekt på opinionsbildningen, men han kan onekligen skapa en viss irritation hos de individer som han av någon anledning har fått för sig att trakassera.

Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?

För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.

Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.

VoF ställer här frågan om hur man ställer sig  till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."

Resultatet av undersökningen blir detta:  "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."

Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på  det än män.

Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.

Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.

Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet  beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".

Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.

Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.

Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå.  Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?

Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis  i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.

Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska  arbeten, som tar upp just den frågan.

Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra  just här.

Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.