En man har just fått 12, 6 miljoner i skadestånd efter att efter att ha friats från ett 14-årigt fängelsestraff han fick efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter.
Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.
Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.
Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.
I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,
Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.
I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.
En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.
Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.
Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.
Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.
Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.
PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.
Tuesday, June 30, 2015
Thursday, June 25, 2015
Gösta Harding och Quick-debatten
Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .
Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.
I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.
Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.
Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.
Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.
Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.
En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.
Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.
Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas ifred.
Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.
Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.
I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.
Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.
Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.
Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.
Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.
En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.
Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.
Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas ifred.
Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.
Friday, June 19, 2015
Fadersrätten går före barnkonventionen
I SvD Brännpunkt den 10 juni kan man läsa om ett mycket märkligt fall.
En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.
När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.
Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktningsbeslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rättstillämpning ska ske utifrån barnets bästa.
Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."
Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.
Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.
En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.
När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.
Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktningsbeslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rättstillämpning ska ske utifrån barnets bästa.
Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."
Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.
Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.
Wednesday, June 17, 2015
Bakom Zarembas svammel finns en agenda
Maciej Zaremba har skrivit ett sakligt sett ointressant och ganska svamligt svar till Kajsa Ekis Ekman.
Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent, och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").
Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.
En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.
Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent, och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").
Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.
En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.
Thursday, June 4, 2015
Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"
Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.
Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".
Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.
Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".
Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.
Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.
Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.
Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".
Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.
Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".
Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.
Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.
Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)