Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder.
För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
Saturday, June 21, 2014
Thursday, June 12, 2014
Ingrid Carlqvist om kvinnor och män
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" - är nog ett av de mer kända Maocitaten. Det stämmer kanske inte alltid, men det stämmer åtminstone nästan alltid när det gäller Dispatch International. Att bli angripen där är nästan alltid hedrande, och det inser nog de flesta. Så jag misstänker att Eva Berglund inte blev alltför ledsen när hennes bok Gullungen nyss angreps i en recension i denna så kallade tidning.
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsbild till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsbild till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
Wednesday, June 11, 2014
Gullungen
/Från min huvudblogg 30/11 2013/
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen. Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen. Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Subscribe to:
Posts (Atom)