Ingen forskarkonsensus om bortträngda minnen

Journalisten Dan Josefsson, entusiastiskt ackompanjerad av pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning, driver som bekant tesen att "teorin om bortträngda minnen" är allmänt förlegad och förkastad av forskare världen över. Det är ju inte sant. Det finns ingen konsensus; den hårda debatt som som på allvar startade på 1980- och 90-talen fortsätter än idag.

De som vill ha en väldigt allmän överblick över situationen kan ta del av denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets värld . Där kan var och en konstatera att den vetenskapliga debatten är livlig, och att vi ofta har en ganska så polariserad diskussion.

Det är alltså inte så att Josefsson och VoF först har tagit reda på hur läget ser ut i denna debatt och sedan uttalat sig. De har bestämt sig i förväg och förvränger sedan grovt den verklighet som är mycket mer komplex än de själva vill (eller låtsas) tro.

Man kan ju fråga sig varför.

Lite info om mötet på Feministiskt Forum

Mötet jag skrivit om tidigare hölls alltså den 10 maj på ABF-huset, med rubriken "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinnors och barns hälsa".

Upprinnelsen till mötet var att jag i början av året höll en inledning för Föreningen Socialisten (som efter det har bytt namn till Socialistiska Nätverket) om just detta tema. Detta ledde till ett förslag om att föreningen skulle presentera detta tema som en programpunkt på Feministiskt Forum.

Sagt och gjort, det skickades ett mail till forumet. Jag trodde faktiskt inte de skulle våga ta det, givet det massiva mediedrevet i frågan. Men jag underskattade Feministiskt Forum - och alldeles i början av april (jag tror rentav det var den första!) fick jag meddelandet att de hade accepterat programpunkten.

De som medverkade skulle alltså vara jag, Kerstin Alfredsson och barnpsykiatern Eva Birkedal (som i motsats till mig och Kerstin inte har något med Socialsten/ Socialistiska Nätverket att göra).

Jag väntade mig en del angrepp, och de kom efter ett tag. Först ut var Vetenskap och Folkbildning, som bland annat lät sin ordförande och vice ordförande underteckna ett öppet brev till Feministiskt Forum där de bad dem att inte ha med vår programpunkt... Det bidrog ju till att den blev lite mer känd - att bli angripen av fienden kan ju vara en bra sak, vilket redan ordförande Mao påpekade....  ;-)

Efter några dagar kom några twitterattacker från en VoF:are, plus ett rosenrasande angrepp i en anti-feministisk blogg. Men sedan blev det helt tyst. Det blev ingen kampanj alls. Eller den som såg ut att vara på väg kom av sig. Jag misstänker att de som ogillade våra åsikter kom på att det var bättre att försöka tysta ner oss!

Till mötet kom lite över 60 personer. Det var mycket mer än det fanns stolar i Erlanderrummet, så några av oss fick snabbt skaffa fram fler stolar! Kerstin höll en inledning, sedan talade jag i 30 minuter, sedan tog Eva över. Eftersom vi endast hade en timme blev det en mycket kort tid för frågor och diskussion. Det blev bara tid för två inlägg, ett kritiskt, och ett som stödde oss.

Efteråt fick vi flera positiva reaktioner.

Jag ser mötet som lyckat, och jag tycker att vi i detta på ett ganska effektivt sätt kunde föra fram ett alternativ till de stora medias desinformation. Man kan bara hoppas att de insikter vi försökte förmedla sprider sig, och når betydligt fler i framtiden.

I förra inlägget....

... tog jag i samband med diskussionen om falska minnen bland annat upp "minnen" av "UFO-kidnappningar". Det är en komplex fråga, som jag utvecklat lite mer i detta inlägg.

Det är också en fråga som inte riktigt passar in i denna blogg, så jag lade inlägget endast på huvudbloggen och inte här.

Feministiskt Forum - och falska minnen

Igår hade vi alltså mötet om bortträngda minnen på Feministiskt Forum. Det blev faktiskt mycket lyckat. Och det kom faktiskt också många till mötet. Många  fler än vad jag hade trott. .

Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.

Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.

Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.

Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första  av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.

Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,

Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.

Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.

Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....

Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.

Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt  sanna  minnen av verkliga händelser....

Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.

Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.

Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.

Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar  att återkallade  traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...

Varför inte familjeförbud för sexförbrytare?

Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.

Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?

Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?

Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.

Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.

Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.