Bortträngda minnen i en mordutredning - 1964

Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.

Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider)  hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make.  Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.

Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken:  "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".

I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt  säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".

Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker  få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så,  den 3 mars är DN:s  rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.

Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.

Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.

Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började  angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.

En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.

Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.

Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?

Guldspade till mannen som började ljuga

Dan Josefsson, mannen som började ljuga om att han älskade Margit Norell för att få möjligheten att smutskasta alla som inser att traumatiska minnen kan trängas bort, fick, förutsägbart nog, Guldspaden för sin bok.

Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.

Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.

Dan Josefssons program

Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.

Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.

Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.

Och förmodligen med större rätt....

Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.

Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.

Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...

Några reaktioner på Sture Bergwalls frigivning

Sture Bergwall kommer snart att bli fri. Reaktionerna på detta varierar en del.

Några jublar, andra är väl ganska så likgiltiga, och några är direkt oroade. En del av de som definitivt är oroade får komma till tals här.

Josefsson har hittat sin plats

Och läs gärna Josefssons senaste artikel i DN/Debatt.

Det visar sig alltså alltså att allt jag har skrivit om hans dolda aganda visat sig stämma. Josefsson är och förblir en dussinförnekare som spelar på samma planhalva som Max Scharnberg, Patrik Nyberg. Ingrid Carlqvist, Pelle Svensson ....

Surprise, surprise...

Barndomsångest

När jag var barn hade jag nästan jämt ångest. Den varade dag och natt.

Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.

Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).

Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.

Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten,  jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.

Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*

I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.

Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,

Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så  enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en -  och man minns det HELA tiden.

Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har  hänt, måste det ju det vara  något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.

Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.

Kristina Hultman, SVT och bortträngda minnen

Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.

Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .

Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot  existensen av bortträngning som försvarsmekanism.

Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".

På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.

Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.

På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.

På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.

Det hela är sorgligt.

Falska minnen eller lögner?

I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.

Tills motsatsen är bevisad

När jag var barn fick jag av en nära släkting alltid höra att man alltid skulle tro människor om gott - tills motsatsen är bevisad. Jag följde aldrig detta råd. Det föreföll mig som en inställning som skulle kunna leda till den mest livsfarliga godtrogenhet.

Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café  går rakt på en så att ens  kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.

Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.

Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning.   Ingen nämnd och ingen glömd.

Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan,  men den är lika aktuell idag.

Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.

Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens  existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.

Jag tror detta.

Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.

Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.

Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.

Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.

Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.

Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.