Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi" .

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver:  "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land.  Att publicera bilder på dem är  skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga -  en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?

Sekter som vill få folk att tro att bortträngda minnen INTE finns

Den bild som i dessa dagar försåtligt byggs upp  i media är att det inte bara är "ovetenskapligt" att "tro" på att minnen kan trängas bort, utan att det dessutom torde innebära att man ingår i något kusligt sektliknande nätverk. Som endast kan avslöjas genom någon sorts amoralisk Evin Rubar -liknande journalistik.

Men en fråga är i så fall intressant. Varför försöker inte de stora media infiltrera de i sanning sektliknande nätverk som (bland annat) arbetar för att man ska tro att minnen inte kan trängas bort? Om de gjorde det skulle de tveklöst kunna hitta något mycket mer kusligt än personer som är känslomässigt beroende av en terapeut.

Men åt dessa håll tittar inte media. Om dessa görs aldrig några avslöjande reportage. I dessa vågar ingen wallraffa (fast Stieg Larsson gjorde faktiskt ett försök i slutet av 90-talet, men ingen vågade publicera hans material). Om man vore "paranoid" skulle man ju rentav kunna börja tro att dessa nätverk håller media i någon sorts kusligt grepp. Om man är aningen mindre paranoid kan man nöja sig med att konstatera att dessa nätverk utgör ett uttryck för samma makthierarkier som även media verkar i.

För min åsikt är att om man verkligen effektivt infiltrerade en del av dessa nätverk, skulle det efter ett tag med nödvändighet bli en inledning till ... ett antal  brottsutredningar. Av en typ som milt sagt skulle skaka om många.

Den typen av omskakande reportage vill media i det samhälle vi lever i här och nu inte ha. Att leta efter "sanningen" kan vara bra, om man bara letar åt rätt håll. De håll som inte utmanar den maktstruktur där män med makt kommer högst upp - och barnen kommer allra längst ner.
-------------------------------------------
Se också exempelvis...
"Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift".

Svammel i DN

På DN.se idag skriver den notoriske sagoberättaren Stefan Lisinski att "flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det."

Det  är en lögn. En troligen helt medveten lögn. Med ett mycket bestämt syfte.

Kolla gärna artikeln, den är lätt att hitta. Jag har ingen lust att länka till den själv.  Och jag är glad att jag inte prenumererar på DN.

I övrigt innehåller artikeln (och boken den bygger på) en konspirationsteori som skulle kunna göra vaken.se grön av avund.

Det är så här det ser ut nu. Och det är så här det kommer att se ut så länge  vi har ett barnfientligt samhälle med en maktstruktur och en könsmaktsordning som ser ut som den gör.Jag hoppas närmast desperat att denna börjar monteras ner redan under mi livstid...

Vad gäller frågan om traumatiska minnen kan trängas bort hänvisar jag till argument, litteraturtips och länkar i de artiklar som jag har skrivit här.

Något Uppdrag Granskning inte berättade om

/Från min huvudblogg 14/9 2013./

Se de länkar som finns hos NoBoyToy om det fall som Uppdrag Granskning tog upp.

Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.