Sven Å Christianson och McCarthyismens logik

Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.

Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats  av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.

Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.

För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.

På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"

Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

Dan Josefsson och återkallade minnen

Medan Dan Josefsson behandlar de få "forskare" han får tag i från debattens ena extremkant som den berusade behandlar lyktstolparna - inte för att få upplysning av utan för att luta sig emot, verkar de som vet bättre vara tysta. Eller också tar inte de media jag tagit del av in dem.

Hur som helst de som vill se hur Josefsson förvränger har inte precis någon brist på litteratur.

Här vill jag gärna länka till artikeln Recovered Memories av Heidi Sivers, Jonathan Schooler och Jennifer Freyd, forskare vid universiteten i Stanford, Pittsburgh och Oregon. Den som blir illa berörd av förövarfösvararfrontens selektiva urval av "forskare" bör inte nöja sig med detta, utan aktivt ta reda på hur forskningsläget verkligen ser ut.

Nu hoppas jag att jag kan slita mig från nätet ett bra tag. Och minska risken för att få ett nervöst sammanbrott. 

Förövarförsvararnas nattsvarta mörker

I en egendomlig artikel i DN har den oefterhärmlige Maciej Zaremba fört fram den fnoskiga "teorin" att den svenska skolans förfall (och den så kallade ”reformpedagogiken”) på något sätt kan kopplas ihop med att människor trott att minnen kan trängas bort. Intressant. Kommer han nästa gång att hitta en parallell mellan den globala uppvärmningen och tron på bortträngda minnen?

Att Zaremba inte själv "tror" på bortträngda minnen framgår förstås av artikeln, där han talar om "de numera utskåpade teorierna om 'förträngda minnen'". Men hör ljuger Zaremba. Förmodligen medvetet. För utanför svenska media är inte dessa "teorier" så "utskeppade". Det pågår en livlig debatt i fackkretsar, och i denna har mycket starka belägg för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaks lagts fram. Om man vill kalla det "bortträngning" eller inte är mest en smaksak. Men fenomenet existerar. Bevisligen.

I själva verket är angreppen på bortträngda minnen en del i en större helhet. Dit hör också de PAS-teorier som avfärdar de barn som berättar om övergrepp, som rena offer för manipulationer från den ena föräldern, nästan alltid mamman. Dit hör det faktum att beviskraven för sexualbrott mot barn har höjts så kraftigt att professor emeritus Madeleine Leijonhufvud tvingats dra slutsatsen att sådana brott i praktiken har avkriminaliserats.  Och dit hör det faktum att det pågår en ettrig kampanj för att få alla de som på starka grunder misstänkts för övergrepp mot sina barn, men där bevisen inte räckte till en fällande dom, att nästan automatiskt få vårdnaden om samma barn.

Zarembas bisarra betraktelse kan alltså inte helt och hållet avfärdas som en egenartad hemmafilosofs fantasterier. Den ingår i ett större sammanhang.

Vilket sammanhang detta är tycks även Zarembas tanke ha snuddat vid då han, nästan som en besvärjelse, skriver:  "I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden."

Det är en (omedvetet) insiktsfull formulering.

Om det förövarförsvararprojekt jag ovan beskrivit (och som Zaremba objektivt sett är en del av) går igenom kommer alla som berättar om återkallade minnen av grova övergrepp,  rutinmässigt att avfärdas som mytomaner - eller (om de händelsevis skulle ha  gått i terapi) som offer för terapeuter.  Många kommer av detta att bli drivna till förtvivlan, psykos  - och självmord.

De barn som är fyllda av skräck för förövare kommer inte endast att avfärdas - de kommer dessutom att automatiskt skickas direkt tillbaka till de som de är livrädda för.

Personer som med 90 procents säkerhet begått övergrepp mot barn kommer att få kontroll över de som de misstänks ha förgripit sig på - om det finns skuggan av "rimligt tvivel" i en oempatisk hovrätt.

Och, ja, så här är det ofta redan nu. Men om den kampanj vi ser idag  segrar kommer det i framtiden alltid att vara så.

Och detta mörker breder ut sig inom ramarna för ett samhälle där det sociala skyddsnätet rustas ner, där välfärden vittrar sönder - och där all psykoterapi (utom KBT, förstås) är ett fult ord - medan psykofarmaka av alla dess sorter nästan är sakrosanta.

En sådan utveckling kan ges många namn. Men Zaremba är det mest adekvata ordet på spåret. Det handlar om ondska. En iskall, empatilös ondska.

En gång trodde jag på en bättre värld, och att den skulle komma under min livstid. Det gör jag nog inte längre. Den framtid  som verkar öppna sig är svartare än den svartaste natt. Ett tröstlöst och iskallt mörker.

Jag är rädd för att den värld jag slutligen ska dö i, när den dagen kommer, förvandlats till  en ren mardröm, där förövarförsvararnas skräckmaskineri slutligen har krossat allt hopp.

Dan Josefsson "förbättrar" Quicks story

Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.

Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."

Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.

Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...

Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.

Dan Josefssons favorit"expert"...

....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.

Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

Dan Josefssons suspekta källor

/Från min huvudblogg 3/12 2013/

En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .

Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".

Bockfoten sticker fram, del 1

/Från min huvudblogg 3/12 2013/
För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".

Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)

Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.

För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.

Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.

Aftonbladets skamliga roll

/Från min huvudblogg 2/12 2013/

Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).

Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.

Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).

Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;

Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.

Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.

Ett klarläggande

Missförstå inte mitt tidigare inlägg.

Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.

Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.

Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.

Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.

Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.

Dan Josefsson

Dan Josefsson har skrivit en bok om Quickfallet. Det vet de flesta om.

Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg  för att traumatiska minnen kan trängas bort.  Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.

Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.

Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.

Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa  fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.

Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda.  De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.

En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.

Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.

Eller också inser han det. I så fall….

Och för den som nu tror på...

... Dan Josefsson och Patrik Nyberg i deras unisona förnekande av bortträngda minnen har jag ett lästips. Det finns mycket mer, men ni kan ju börja med detta.

Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.

Bortträngda minnen

Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.

Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.

Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.

Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.

Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.

Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.

När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt.  Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.

Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.

Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.

Dan "McCarthy" Josefsson

I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....

Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.

Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.

Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...

Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.

Att försvara Freuds förräderi

I ett debattinlägg på psykoanalytiska föreningens webbsida tar psykoanalytikern Karin Rodhe upp frågan om Margit Norell och bortträngda minnen.

Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så  historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.

Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"

Erkänna sitt misstag? Modig?

Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...

Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.

Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.

Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda,  och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.

Det är ju inte nödvändigtvis  så att alla, eller ens de flesta, av de  som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå  detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.

För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.

En agenda som stinker

Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.

Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.

Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på  gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.

Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt,  att dessa herrar också haft en helt annan agenda -  förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.

Den fruktansvärda sanningen

Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.

De som är okunniga SKULLE kunna vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.

Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.

Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.

Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.

I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext.  Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.

Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling.  Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.

Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?

Moderskap, faderskap och papparätt

 /Från min huvudblogg 17/9 2013./

Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg

Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.

Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".

Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel

På ett  sätt kan detta ytligt  låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa -  att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.

Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism  om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor  i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.

Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.

Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".

Men att tala om systemfel är till syvende och sist  ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor.  När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna  i högan sky!

Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan  barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.

På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.

För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.

Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.

Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi" .

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver:  "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land.  Att publicera bilder på dem är  skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga -  en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?

Sekter som vill få folk att tro att bortträngda minnen INTE finns

Den bild som i dessa dagar försåtligt byggs upp  i media är att det inte bara är "ovetenskapligt" att "tro" på att minnen kan trängas bort, utan att det dessutom torde innebära att man ingår i något kusligt sektliknande nätverk. Som endast kan avslöjas genom någon sorts amoralisk Evin Rubar -liknande journalistik.

Men en fråga är i så fall intressant. Varför försöker inte de stora media infiltrera de i sanning sektliknande nätverk som (bland annat) arbetar för att man ska tro att minnen inte kan trängas bort? Om de gjorde det skulle de tveklöst kunna hitta något mycket mer kusligt än personer som är känslomässigt beroende av en terapeut.

Men åt dessa håll tittar inte media. Om dessa görs aldrig några avslöjande reportage. I dessa vågar ingen wallraffa (fast Stieg Larsson gjorde faktiskt ett försök i slutet av 90-talet, men ingen vågade publicera hans material). Om man vore "paranoid" skulle man ju rentav kunna börja tro att dessa nätverk håller media i någon sorts kusligt grepp. Om man är aningen mindre paranoid kan man nöja sig med att konstatera att dessa nätverk utgör ett uttryck för samma makthierarkier som även media verkar i.

För min åsikt är att om man verkligen effektivt infiltrerade en del av dessa nätverk, skulle det efter ett tag med nödvändighet bli en inledning till ... ett antal  brottsutredningar. Av en typ som milt sagt skulle skaka om många.

Den typen av omskakande reportage vill media i det samhälle vi lever i här och nu inte ha. Att leta efter "sanningen" kan vara bra, om man bara letar åt rätt håll. De håll som inte utmanar den maktstruktur där män med makt kommer högst upp - och barnen kommer allra längst ner.
-------------------------------------------
Se också exempelvis...
"Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift".

Svammel i DN

På DN.se idag skriver den notoriske sagoberättaren Stefan Lisinski att "flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det."

Det  är en lögn. En troligen helt medveten lögn. Med ett mycket bestämt syfte.

Kolla gärna artikeln, den är lätt att hitta. Jag har ingen lust att länka till den själv.  Och jag är glad att jag inte prenumererar på DN.

I övrigt innehåller artikeln (och boken den bygger på) en konspirationsteori som skulle kunna göra vaken.se grön av avund.

Det är så här det ser ut nu. Och det är så här det kommer att se ut så länge  vi har ett barnfientligt samhälle med en maktstruktur och en könsmaktsordning som ser ut som den gör.Jag hoppas närmast desperat att denna börjar monteras ner redan under mi livstid...

Vad gäller frågan om traumatiska minnen kan trängas bort hänvisar jag till argument, litteraturtips och länkar i de artiklar som jag har skrivit här.

Något Uppdrag Granskning inte berättade om

/Från min huvudblogg 14/9 2013./

Se de länkar som finns hos NoBoyToy om det fall som Uppdrag Granskning tog upp.

Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.

En långsiktig kampanj för förövarnas "rätt" att begå övergrepp

/Från min huvudblogg 9/9 2013/

Den kampanj som startats i och med Uppdrag Gransknings program bör inte ses isolerat. Det är ännu ett steg i  något mycket mer långsiktigt.

När kunskapen om omfattningen av fysisk barnmisshandel kom i tidigt 60-tal, om omfattningen av sexuella övergrepp mot barn kom  i slutet av 70- och början av 80-talet, och om existensen av organiserade och "rituella" övergrepp kom i sent 80- och tidigt 90-tal, skakades stora sektorer av samhället. Detta samhälle är i hög grad uppbyggt på en underförstådd "pakt" - vissa håll ska man inte titta åt, vissa frågor ska man inte ställa. Nu var pakten sönderbruten.

Sedan dess har backlashen verkat för att minimera "skadeverkningarna" av denna historiska vändpunkt. Ett arbete för att göra världen säker för de som ville begå övergrepp startade i hela västvärlden.

En del av aktörerna har varit omedvetna, andra har i högsta grad varit medvetna.

I Sverige har denna kampanj förts på många olika plan. Angreppen mot existensen  av bortträngda minnen är ett. Om inga trodde de som fick upp minnen senare i livet skulle omfattningen av övergreppen kunna döljas bättre.

En annan var att sprida idén om PAS. Om barn som berättar om övergrepp skulle kunna avfärdas som hjärntvättade av mamman skulle många förövare kunna få behålla kontrollen över sina barn.

Med hjälp av teorier om "satanistpanik", och "moralpanik", kunde de som berättad om organiserade och "rituella" övergrepp diskrediteras.

Ett annat plan är det juridiska. Genom en rad praxisändringar gjordes det nästan omöjligt att fälla någon i domstol för övergrepp mot barn. Sexuella övergrepp mot barn blev, som Madeleine Leijonhufvud påpekat, i praktiken legaliserat. Det är idag nästan omöjligt att få någon fälld.

Men det var inte nog. För även om många anklagade inte blev dömda var familjerätten skild från vårdnadsrätten. Så nu krävdes det en kampanj för att familjerätten skulle förlora sin självständighet. Om man blev friad i domstol, och det blev nästan alla, skulle man alltid få vårdnad . Dvs.  kontroll över de barn som man var misstänkt för att utnyttja.

Uppdrag Gransknings program och kampanjen som följer  är det senaste i en rad steg för att ta ifrån barn och utsatta för övergrepp den minimala rättssäkerhet de hade.

Den värld som vi kommer att få om backlashen inte hejdas kommer inte att vara värd att leva i. För att vi ska får en värld för människor måste den slås tillbaka.

"Uppdrag Granskning struntar i våldsutsatta barn"

My Vingren har skrivit ett inlägg om Uppdrag Gransknings program, på bloggen Genusfolket.

Läs det gärna!

Det machopopulistiska Uppdrag Granskning

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings program om den incestmisstänkte mannen och hans vårdnadstvist kommer jag på mig själv med att konstruera ett nytt ord: machopopulism.

Janne Josefsson slår i programmet indignerat fast att man i Sverige måste ses som oskyldig till motsatsen är bevisad. Och så säger förstås an massa upprörda män som vill ha vårdnad om barn fast de har anklagats och misstänkts för övergrepp. Om de inte får det skriker de om bristande rättssäkerhet...

Men nu är det faktiskt så att en domstol i brottsmål dömer utifrån principen "bortom allt rimligt tvivel". Om socialtjänst och domstolar gör samma sak i vårdnadsfrågor kommer en rad barn att hamna hos misstänkta förövare för att domstolar inte lyckats bevisa något med låt oss säga 95-procentig säkerhet. Och så sker faktiskt mycket ofta idag.

I detta fall skedde det inte. Det talar till socialtjänstens fördel. Men UG och Janne Josefsson använder fallet för att skapa en kampanj som vänder sig till de som är mer engagerade i att försvara den "lille mannen" och dennes "rättigheter" än att se till barns skyddsbehov. Detta kallar jag machopopulism...

Jag ser snarare det här fallet som ett exempel på att systemet har fungerat som det borde. Det finns inte tillräckligt starka skäl för att fälla fadern, men det finns faktiskt tillräckligt för att han inte bör få ha vårdnad. I programmet uppmanas man att "leka" med tanke att fadern är oskyldig. Varför då inte "leka" med tanken att han är skyldig?

Om mannen ÄR skyldig kan det bli så att UG-programmet och den kampanj Janne Josefsson m.fl. driver kan leda till att ett barn kommer att utsättas för övergrepp. Jag säger inte att det är så, men det kan absolut inte uteslutas.

Har UG-redaktionen tänkt den tanken? Jag hopas att de inte har det. Det skulle visserligen tyda på en gränslös naivitet. Men om de har det är det frågan om något värre. Nämligen en ofattbar cynism.

Dessutom - att UG använder den ökände övergreppsförnekaren Bo Edvardsson (som till och med skriver texter ihop med charlatanen Max Scharnberg) som "expert" - ter ju sig märkligt. Liksom att de mot slutet intervjuar två vänner till fadern som får tota ihop en "alternativ förklaring" till varför dottern anklagade fadern. Att UG inte inser att dessa de facto är jäviga, är ... märkligt.

Om UG lyckas med sin machopopulistiska kampanj kan det innebära att pressen kraftigt ökar på både sociala och rättsväsendet att låta alla de som är anklagade men inte dömda för brott mot sina barn att få vårdnad om dessa.  Det bådar inte gott...

Vilka som än kommer att vinna på en sådan utveckling, inte är det barnen!

Fadersrätten - ett hot mot utsatta barn

Jag vet att många förtvivlade mammor har försökt intressera program som Uppdrag Granskning att ta upp fall där barn tvingas leva med fäder de är livrädda för. Fäder som de berättar gör dem illa. Fäder som de berättar utsätter dem för övergrepp.

Men de "undersökande journalisterna" har inte varit intresserade.

Men andra saker är de intresserade av. Att pappor säger sig vara oskyldigt anklagade - se där ett ämne som man kan ta upp. Gång på gång.

Nej, jag har inte sett onsdagens program på SVT och jag är inte säker på att jag kommer att se det. Jag litar inte på detta programs vilja att ge en saklig bild. Och även om de nu skulle göra det, vilket jag inte tror, så kvarstår det faktum att de är totalt ointresserade att ta upp fall där allt tyder på att fadern är en förövare - men ändå har vårdnaden.

I detta samhälle saknas empati för barn. Det gäller i högsta grad i domstolar, och bland macho-journalister. Det finns ingen anledning att lita på att det juridiska systemet tillvaratar barns intressen.

Däremot är de ofta mycket intresserade av att försvara fäders intressen. Och vad är då en "fader"? Jo, en fader är en person som en gång har deltagit i en sexualakt som har lett till att ett barn har fötts nio månader senare. Denna sexualakt behöver endast ha tagit några minuter.

Men dessa minuter ger sedan "fadern" ifråga den potentiella rätten att kontrollera det barn som blivit resultatet av denna akt ända till dess barnet blir myndigt. Det är perverst.

Faderskap och moderskap kan inte jämställas. Moderskap innebär alltid en form av relation. Modern har burit barnet i sig i nio månader. Det skapar för det mesta ett automatiskt och intensivt band.

En ettrig papparättsnisse skrev för ett tag sedan i en kommentar som jag raderade att jag var emot fäders rätt. Det är sant. I grunden anser jag inte att några minuters avlande i sig bör leda till några rättigheter alls. "Faderskap" bör avskaffas som juridisk kategori.

Naturligtvis bör en man som lever tillsammans med en kvinna delta i vårdnaden om de barn som hon har fött. Men det finns i sig inga anledningar till att han mot barnets och kvinnans vilja får några "rättigheter" efter att relationen har avbrutits.

I matrllinjära samhällen hade "fäder" inte någon sådan rätt. Etnografiska studier visar att sådana samhällen oftast var mer harmoniska än patrilinjära. Och att i synnerhet barnen hade en starkare ställning.

Vi bör studera barnens ställning hos exempelvis trobriander, irokeser, hopi-indianer och andra matrilinjära samhällen. Och lära oss något av detta.

Fadersrättens införande var enligt Friedrich Engels kvinnokönets världshistoriska nederlag. Jag skulle vilja tillägga att det också var ett nederlag för barnen.

Om vi ska få ett mänskligt samhälle för barn, kvinnor och män måste fadersrätten avskaffas. Och med den de perversa principer som ger åratal av makt över barns väl och ve till någon bara för att han under några sekunders sädesuttömning har "avlat" detta barn.

Uppdrag Granskning skadar barn

Alldeles oavsett vad som är sant eller falskt i det program som Uppdrag Granskning sänder ikväll är det en sak som är säker.

Resultatet av att det sänds kommer att leda till att förövare får blodad tand, och att domstolar i högre grad än nu kommer att känna sig pressade till att ge misstänkta förövare vårdnad om barn.

Det är en sak som borde stå klar. Det är ingen mänsklig rättighet att få ha vårdnad om barn. Och sexualbrott mot barn kan nästan aldrig "bevisas". Det bör inte behöva "bevisas" att en misstänkt fader är skyldig till incest för att han inte ska få vårdnad.

Barnens säkerhet bör få väga tyngre än fädernas rättssäkerhet. Även om en domstol så gör bedömningen att det endast är, för att ta ett extremfall, 30 procents risk att anklagelserna är sanna bör den misstänkte inte få någon vårdnad.

Domstolar dömer i brottsfall utifrån principen om "bortom rimligt tvivel". Det kan inte vara kriterierna när det gäller vårdnadstvister.

Det är värre att ett barn tvingas att umgås med en förövare än att en icke-förövare förlorar vårdnaden. Varför inser så få människor detta självklara faktum?

Återigen om Jan Guillou och bortträngda minnen

Monica Antonsson har kommenterat Jan Guillous senaste krönika om Quick-fallet.  Där han bland annat förutsägbart nog talar om "den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om 'bortträngda minnen', det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen".

Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.

Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...

På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.

Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal.

Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.

På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså  för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.

Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?

Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.

Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.

Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...

PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....

"Skrämd till tystnad – brev från en vingklippt filmare"

Under denna rubrik berättar filmaren Thor-Björn Bergman hur han hotas till tystnad. Han har under flera år gjort en mycket stor nytta genom många välgjorda filmer om utsatta barn.

Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.

Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.

Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.

De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.

Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.

Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .

Elizabeth Loftus om egna och andras minnen

Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

Nej, Thomas Quick hade inga "falska minnen"

Thomas Quick/ Sture Bergwall har lämnat två versioner om hur hans erkännanden kom till. Före 2008 hävdade han att han fått upp minnen som han ansåg var riktiga. Efter 2008 har han lika bestämt hävdat att han ljög, medvetet. För att ställa sig in och få fördelar på rättspsyk.

Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att  inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.

Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".

Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".

Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."

Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....

Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.

Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.

Möss minns traumatiska övergrepp

I DN kan man finna en märklig artikel om hur forskare lyckats "plantera falska minnen" hos möss. I artikeln förmodas också att detta skulle kunna ge värdefulla paralleller till hur falska minnen uppkommer hos människor.

Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.

DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".

Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?

Enligt DN-artikeln, så här:

""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.

När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".

Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!

Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....

Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.

Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)

Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.

Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.

Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....

Dispatch International än djupare ner i träsket

Läser om Dispatch Internationals senaste lågvattenmärke på Anna-Karin Granbergs blogg. Det är snaskigt så att man baxnar. Men det förvånar inte.

Denna högerextrema tidskrift kombinerar nu invandrarfientlighet och islamofobi (av en så extrem typ att även en hel del sverigedemokrater torde bli ordentligt nervösa) med Ingrid Carlqvists tidigare huvudtema - ett så extremt förnekande av övergrepp mot barn att det objektivt sett innebär att ställa sig på förövarnas sida.

Här tar hon hjälp av Patrik Nyberg, som redan för ett antal år sedan, som medarbetare i den högerextrema tidskriften Contra, aktivt drev samma typ av övergreppsförnekande linje.

Han har förresten fått för sig att han är någon sorts "expert" på "bortträngda minnen" och påstår sig alltid veta att teorin om att minnen kan trängas bort är allmänt vederlagd. I själva verket tyder inget på att han vet ett skvatt om den vetenskapliga debatten om frågan.

Nu misstänker jag att Dispatch International riskerar att skjuta sig själv i foten. Alla extrema islamofober och invandrarfiender är inte övergreppsförnekare, och alla övergreppsförnekare är inte extrema islamofober och invandrarfiender.

Att kombinera två typer av ultrareaktionära ståndpunkter på två helt olika nivåer bidrar nog ytterligare till att en redan marginaliserad rännstenstidning blir än mer marginaliserad.

De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.

"Vilka är PAS-förespråkarna?"

Nu har tredje delen av My Vingrens artikelserie "Papparättsrörelsen för dummies" kommit.

Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.

De två tidigare delarna,  "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken",  kan läsas här och här.

Papparättsrörelsen för dummies

Ovanstående är samlingsnamnet på en mycket bra kritisk artikelserie om begreppet "PAS" som My Vingren skrivit på sajten Genusfolket.se. Del ett har underrubriken Vad är PAS?, och del två PAS i praktiken.

Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....

Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."

Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.

PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....

Endast sanningen...

... gynnar proletariatet, lär Lenin ha sagt. Samma sak kan sägas om de som kämpar mot övergrepp mot barn.

Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.

Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.

Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.

Något att inte bara tänka på.

Vinklad journalistik gör barnen rättslösa

/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/


I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.

Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar.  Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.

När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?

Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.

Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.

Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.

Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försökt hjälpa de här barnen. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.

För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.

Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?

Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.

Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.

Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.

Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.

En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN