/Idag är det exakt tio år sedan denna artikel av Mats Klockljung och mig kom in på Expressen/Debatt. Ingen var nog mer förvånad än jag.
Det var Mats K som hade föreslagit att vi skulle skriva en kommentar till Jan Guillous nyutkomna "Häxornas försvarare" och försöka få den publicerad i någon större tidning. Jag var skeptisk, utgick från att ingen sådan skulle ta in den. Men tänkte att det vore värt att försöka, och kom fram till att Expressen nog var den bästa chansen. Eftersom dom tyckte illa om Guillou av andra skäl, och kanske skulle ta den därför.
Jag fick rätt i detta. Den 3 september mailade jag artikeln till Expressen, en halvtimme senare fick jag ett svar. Svaret blev att de ABSOLUT ville ha den... Två dagar senare publicerades den.
Guillou svarade aldrig, mer än en småsur kommentar på Aftonbladets webbradio där han sa att vi var sådana där som alltid trodde på barn, och att han nog inte trodde att Richard Gardner sagt det vi skrev, men om han hade gjort det hade det ändå ingen betydelse, det viktiga var att han avslöjat falska anklagelser.
Nu är saken den att Gardner har sagt mycket värre saker än det vi citerade. Det finns hur mycket som helst att citera från den mannen. Bland annat missade vi att ta med ett uttalande från honom där han säger att många barn som säger att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i själva verket har förfört den vuxne! Det bör också påpekas att vi refererade Underwager för snällt. Han sa inte att pedofilerna borde hävda att de fått sin läggning av Gud, utan att de borde hävda att de utförde Guds vilja!
Återkommer kanske till Gardner och Underwager i något sammanhang. /
------------------------------------------------------
Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist
o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.
o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och
Erik Rodenborg.
I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.
Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.
I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.
I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.
Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".
Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".
Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.
Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.
Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.
Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.
Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.
Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)
Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.
Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva.
I stället borde
pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella
läggning från Gud!
Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på www.nostatusquo.com/
ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html.
I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.
För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:
I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.
Mats Klockljung, Erik Rodenborg
