Dolda agendor i Quickdebatten

Jag har ingen som helst välgrundad åsikt om Thomas Quick begått alla, eller inga, eller några, av de mord han dömts för. Jag vet för lite, och jag har ingen avsikt att mer djupgående sätta mig in i saken.

Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.

Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.

En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.

Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."

Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.

Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet -  detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.

Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..

Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.

Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.

Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…

Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.

Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.

Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen.  Det var så att säga ingen tillfällighet.

Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.

Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.

Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...

Claes Borgström i DN

/Skrivet 22/8 2012/

Det finns en person som jag tycker har blivit extra orättvist anklagad i Quick-fallet. Det är Claes Borgström.

Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.

En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.

Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.

I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.

Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.

Det gör mig spyfärdig.

Göran Lambertz igen

/Skrivet 21/8 2012/

Se gärna "debatten" mellan Leif GW Persson och Göran Lambertz i SVT .

Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.

Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".

När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.

Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.

Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.

Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.

Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.

Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.

Göran Lambertz om Thomas Quick

/Skrivet 20/8 2012/

Jag har inga välgrundade åsikter om Quickfallet, mer än att jag anser att det har blivit en förevändning för många att komma med osakliga angrepp mot något som inte ens är en teori utan ett bevisat faktum - att traumatiska minnen som varit "glömda" (jag skulle vilja säga bortträngda) kan återkallas.

Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.

Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...

Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.

Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.

Bortträngda och återkallade minnen

En av följderna av kampanjen runt Hannes Råstams bok om Thomas Quick är förstärkandet av den felaktiga föreställningen att det saknas belägg för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och senare återkallas. Denna mycket spridda föreställning kan faktiskt ses som en modern folksägen, med ungefär lika stort verklighetsunderlag som den om "silverpilen". Men som betydligt fler tror på.

Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.

Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.

Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.

Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.

Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.

Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.

Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?

Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.

Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.

Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Han började forska, hittade efter ett tag andra som utsatts och fick till sist Farmer fälld.

Många akademiska skeptiker vägrade att acceptera detta.  De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.

Men man kom istället med många egendomliga utläggningar  för att detta ändå inte var bortträngning, trots allt. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer denne knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...

Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.

Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....

Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press

"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"

/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd.//

Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.

Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.

I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.

Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.

Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.

Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.

Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.

Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.

Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade

I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.

Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.

Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.

Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.

Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?

Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.

Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.

Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.

Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.

I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?

Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.

I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?

Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare

2000-talet – förövarnas århundrade?

/Tidigare publicerad i min huvudblogg den 31 december 2009./

Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.

Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.

Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.

Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.

Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.

Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.

Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.

Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.

Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.

Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.

Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.

På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.

Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.

Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.

Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.

Erik Rodenborg

Råstams bok och bortträngda minnen

Jag har ingen välgrundad åsikt om Thomas Quick-fallet, men däremot anser jag mig ha en mycket välgrundad åsikt om de som, nu senast i anknytning till Hannes Råstams nyutkomna bok, försöker utnyttja detta till en veritabel kampanj mot människor som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.

Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.

Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.