Madeleine Leijonhufvud: sexuella övergrepp mot barn i praktiken avkriminaliserat

15/1 2011
Igår visade Madeleine Leijonhufvud i ett inlägg på DN/Debatt att HD genom prejudicerande domar i praktiken har avkriminaliserat sexuella övergrepp mot barn. Beviskraven ställs högra än för i stort sett alla andra brott.

Detta är det praktiska resultatet av den kampanj JK Göran Lambertz initierade 2006, om "felaktigt dömda". Istället för att en dom ska stå bortom "rimligt tvivel" blir det nu närmast så att ingen dom ska kunna fällas om det är teoretiskt möjligt att det SKULLE kunna ha gått till på ett annat sätt. Och det är det i stort sett alltid.

Nu skulle detta delvis kunna lösas om det utvecklades en praxis där man i allmänhet tillät exempelvis telefonavlyssning och buggning vid misstänkta sexualbrott. Men det kommer inte att ske, det heller. Att telefonavlyssning användes mot Göran Lindberg var ett extremt undantag, och tillämpas annars aldrig i sådana mål.

Samtidigt ökar medvetenheten och känsligheten hos stora grupper om övergrepp mot barn. Det leder till att en allt större motsättning mellan rättssystemet och rättsmedvetandet kommer att utvecklas. Rättssystemet kommer att stå längre och längre från det allmänna rättsmedvetandet, och te sig alltmer både stötande och upprörande.

Om det fortsätter kommer en del av oss efter ett tag att riskera att dra slutsatsen att sexualbrott med barn i stort sett endast kan bekämpas utifrån scenarior som liknar handlingen i Helen Zahavis Dirty Weekend... Det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling men det borde bli en ganska så logisk konsekvens av HD:s agerande!

Dessutom kommer det att innebära att devisen att den som inte har dömts av domstol ska ses som oskyldig blir ett öppet skämt. Det är redan nu en ytterst tveksam utgångspunkt, men det här gör den öppet bisarr. Vi har redan,en stor grupp av människor som vare sig är eller bör ses som oskyldiga trots att de inte dömts av domstol. HD:s prejudicerande domar innebär att när det gäller övergrepp mot barn kommer det att bli regel snarare än undantag.

Rättssystemet i Sverige står inte på barnens sida. I och med HD:s domar står det öppet på förövarnas sida - åtminstone i varje fall där det saknas barnpornografiska bildbevis...

Ska vi behöva dra slutsatsen att kampen mot sexuella övergrepp mot barn i fortsättningen måste ske i direkt motsättning mot det juridiska systemet?

Ska barnporrlagen användas mot mammor som vill skydda sina barn?

3/3 2011
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på hur en mamma som ville skydda sina barn dels anhölls för barnporrbrott, dels förlorade vårdnaden.

Jag har länge oroat mig för att barnporrlagen ska missbrukas. Exempelvis i ett läge där polisen inte sköter sitt jobb och frivilligorganisationer försöker säkra bevis för övergrepp. En sådan situation hade vi i Holland för lite mer än 10 år sedan.

Ännu så länge har just detta inte skett i Sverige. Men nu har vi alltså ett läge där en lag som ska vara avsedd att motarbeta övergrepp mot barn, nu har använts mot en orolig mamma som vill försvara sitt barn.

Jag är inte förvånad. Med den inställning till barn och övergrepp som ofta finns i våra domstolar är lagar som ser aldrig så bra ut på papperet ingen garanti för något alls.

Egentligen borde man testa juristers förmåga till empati med barn. De som inte har en sådan bör inte få besluta om sådana fall.

Det är en utopi idag, men i ett rättvist samhälle skulle det vara självklart.

Freuds "urfader" - och hans egen fader

Det är egentligen lite konstigt att Freud i "Totem und Tabu" beskriver en incestöus mordisk fader. Efter 1897 hade han lagt ner mycket energi på att försvara fäder mot anklagelser om övegrepp. Inte minst de anklagelser han själv kom med under de föregående åren.

Nu vet vi att Freud, när han under 1890-talet beskrev hur hans kvinnliga patienter berättade om sexuella övergrepp från sina fäder, också innefattade sin egen far i denna skara av förövare.

Dagen innan sin fars begravning, då Freud ännu stod fast vid sin "förförelseteori" (det missvisande namnet på teorin att hysteri orsakas av minnen av sexuella övergrepp från barndomen) hade han en dröm. Denna dröm bestod huvudsakligen av ett meddelande: "Du är ombedd att sluta ett öga".

Och det var det han gjorde. Inte så långt efter skrev han sitt berömda brev till Fliess där han övergav "förförelseteorin". Ett av hans argument mot denna var att om teorin var sann skulle också hans fader ha varit pervers.

Så han ångrade sitt eget intellektuella "fadersmord". Hans egen fader, och ett stort antal andra fäder, frikändes från alla anklagelser. Eller det var vad han ville att vi skulle tro.

Men det bortträngda har en tendens att komma tillbaka. Så också hos Freud.

Så i "Totem and Tabu" beskriver han en verklig förövarpappa. Han gör sig inte bara skyldig till incest utan till mord och kannibalism. Och Freud försäkrar att detta inte är en fantasi. Det är verkligt. Det har hänt.

Visserligen menade han att de kvinnor som i hans terapirum hade anklagat sina fäder för övergrepp fantiserade. Visserligen menade han att han själv hade varit ute och cyklat när han själv hade trott dem.

Men en gång i tiden hade det ändå varit verkligt. Urfadern hade funnits, HAN var ingen fantasi. Och han var en förövare av monstruösa mått.

Och precis som Freud hade gripits av dåligt samvete för att han hade anklagat sin far, hade sönerna i urtiden också gripits av dåligt samvete. De hade "gjort sitt dåd om intet". Det gjorde Freud också.

Men att han någonstans förstod vad som hade hänt kanske avspeglar sig i "Totem und Tabu"...

Litteraturtips

Marianne Krüll, Freud and his father, 1986