Som framgår av dessa blogginlägg från Cattas Bubbla och Monica Antonssons blogg har Ingrid Carlqvist till sist passerat den ganska viktiga gränsen mellan att "endast" förneka sexuella övergrepp mot barn - och att öppet försköna dem.
Cattas Bubbla länkar direkt till Ingrid Carlqvists blogg, så därifrån kan ni gå vidare och kolla själv.
Jag har länge envisats med att hävda att bakom mycket förnekande av övergrepp mot barn döljer sig något annat. Och att många i förnekarlägret, om man undersöker saken, ofta också visar sig försvara, bagatellisera och försköna övergrepp.
Nu har även IC placerat sig i denna explicita kategori. När hon i anslutning sin sin amerikanska meningsfrände Susan Clancy använder sig av förmuleringar som (bland annat) de nedanstående är det inte svårt att se vad klockan är slagen:
"Medan övergreppen pågår blir barnen sällan rädda eller panikslagna utan mest konfunderade. De förstår (av begripliga skäl) inte riktigt vad sex är, men eftersom det är sällsynt att förövarna plågar och skadar barnen, kan de uppleva det hela som skönt men konstigt."
"Hela industrin kring ”incestöverlevarna” gör mer skada än nytta. Genom att ständigt behandla offren som om det som hände var fasansfullt och ger livslånga skador, utsätter de offren för nya och ibland ännu värre kränkningar än övergreppet i sig självt. Förstår ni så hemskt?”.
Vi får också reda på att det som orsakar trauman hos de utsatta barnen inte är övergreppen i sig, "utan det som händer när de blir medvetna om samhällets syn på det inträffade och när de får ”hjälp”"
Ytterligare kommentarer är faktiskt helt överflödiga....
TILLÄGG
Se också det uppföljande inlägget på Cattas bubbla, "Falska, förträngda och glömda minnen", och diskussionen på kommentarsfältet..
Sunday, January 29, 2012
Friday, January 27, 2012
Vuxenincest och Westermarckeffekten
För något år sedan fanns det på nätet en del så kallade sexliberaler som drev frågan om legalisering av vuxenincest. De menade att det inte fanns några skäl att förbjuda sexuella relationer mellan vuxna människor. Och de talade då inte endast om syskonincest, utan även om incest mellan föräldrar och (vuxna) barn.
Det är uppenbart att i det senare fallet är deras ståndpunkter rent absurda, och visar, i bästa fall, på en total oförmåga till ett elementärt psykodynamiskt tänkande. De beroendeförhållanden som grundläggs i barndomen är på ett djupare plan fundamentala även i vuxen ålder – de går inte att trolla bort. Det gäller i vilket fall som helst alla föräldra-barnrelationer som har varit sociala, och inte endast rent biologiska.
Ett barn som vuxit upp i en familj måste för att behålla någon form av psykisk balans frigöra sig från banden till föräldrarna. I en incestuös ”relation” mellan en förälder och ett vuxet barn kommer med oundviklighet infantila beroendekänslor och sexualitet att samverka till en veritabel häxbryggd. ”Slaveri” är en inte helt inadekvat term för ett sådant förhållande.
Men någon kan invända att så inte är fallet med syskonincest. Det kan medges att det kan finnas fall där barnen skiljts åt vid födelsen, och sedan träffar varandra 25 år senare. Men i de allra flesta fall är det ju inte så. Och då menar jag att syskonincest måste ses som något neurotiskt, troligen som ett resultat av sexuella övergrepp och bindningar från tidig ålder. Varför?
I början av 1900-talet uppstod en debatt bland forskare om varför incest universellt var förbjudet. Det uppstod två läger med två helt olika svar på frågan.
Det första lägret hävdade att det inte fanns någon instinktiv motvilja mot incest. Dit hörde bland annat Sigmund Freud och etnologen James G. Frazer. Freud var extremast – han hävdade att det hos alla människor fanns ett driftsmässigt behov av incest. Redan i barndomen fanns det behovet och de incestuösa önskningarna var de första sexuella önskningarna.
Nu behöver jag inte gå in här på varför jag anser att Freud, för att uttrycka det milt, hade fel om barnens ”sexualdrift”. Det har jag gjort på flera andra ställen, bland annat i min artikel ”Freudiansk psykoanalys – vapen mot överlevare” i Spegeln 2/2001. Men det löser ju i och för sig inte frågan om motviljan mot incest är social eller biologisk.
Den andra skolan bland forskarna företräddes främst av den finske etnologen Edward Westermarck. Han ansåg att motviljan mot incest ytterst hade biologiska grunder. Det kan verka förvånande, med tanke på de fall som ändå finns där biologiska syskon (och i några få extrema fall barn och föräldrar) som skiljts från födelsen träffas långt senare och blir förälskade. Han löste problemet med teorin om ”härdkamrater”.
Biologin verkade inte direkt, enligt Westermarck. Utan genom att de som fötts upp tillsammans och levde tillsammans under barndomen inte utvecklar sexuella känslor för varandra. Det var biologiskt förmånligt, eftersom härdkamraterna i människosläktet oftast är biologiskt besläktade. Och sexuella relationer mellan nära släktingar har biologiska nackdelar, vilket vi på nytt påmints om av ett program i Uppdrag Granskning.
Westermarcks teori blev en minoritetsuppfattning bland forskarna. De flesta delade Frazers och Freuds åsikt att incesttabut ingalunda var medfött, utan skapades av samhället. Och så var läget ända tills några forskare började studera äktenskapsval hos barn som fötts upp i israeliska kibbutzer.
Kibbutzerna var en form av radikala samhällsexperiment. Vi får minnas att den tidiga sionismen hade starka vänsterströmningar, och under de första åren av Israels existens fick den nyfödda staten i stort sett alla sina vapen från Sovjetblocket, framförallt Tjeckoslovakien. I kibbutzerna främjades en kollektiv livsstil, och det gällde även barnuppfostran. Barn från olika familjer växte upp nära varandra, och uppfostrades kollektivt.
Nu visade det sig att de barn som fötts upp i kibbutzernas barngrupper i princip aldrig gifte sig, eller inledde förhållanden, med varandra, vare sig de var släkt eller inte. De få undantagen visade sig bero på att de egentligen inte hade varit så nära varandra, utan långa perioder hade varit skilda åt av olika anledningar.
Plötsligt fick Westermarcks teori en ny renässans, och man började tala om Westermarckeffekten. Nu började man undersöka saken i andra samhällen och fann samma fenomen där: barndomens ”härdkamrater” blev, oavsett släktskap, inte sexuellt attraherade av varandra i vuxen ålder. Pendeln svängde i diskussionen, och motviljan mot incest började på nytt ses som biologiskt grundad,
Nu är jag medveten om att det finns freudianskt inspirerade forskare, som Melford Spiro, som med hjälp av ganska så invecklade konstruktioner fortfarande förnekar detta. Men det vikigaste är trots allt inte om det hela är biologiskt grundat eller inte – utan att det ser ut så här, oavsett orsakerna.
Det naturliga för människor är alltså att som vuxen inte vilja ha sexuellt umgänge med dem som de vuxit upp med i barndomen, oavsett åldersskillnad. Det innebär att om de ändå har det, så beror det snarare på dysfunktionella familjesystem, med inslag av sexuella övergrepp eller sexuella manipulationer.
Min slutsats av detta är att sexualiteten är en betydelsefull kraft för de barn som växer upp till tonåringar och vuxna, och en kraft som bidrar till frigörelsen från ursprungsfamiljen. De lagar som finns är ett stöd för den frigörande kraften. Hur ”rationellt” det ytligt sett än kan te sig att tillåta syskonincest (att vara för att tillåta incest mellan föräldrar och vuxna barn är inte ens ytligt rationellt, utan snarare resultatet av ett rent perverterat tänkande!) skulle en sådan lagändring endast gynna neurotiska och dysfunktionella drag i översexualiserade familjer, eller rena förövarfamiljer.
Ett tillåtande av vuxenincest skulle alltså hjälpa vissa typer av familjer att hålla kvar vuxna barn i regressiva infantila beroendeförhållanden.
Erik Rodenborg mars 2009
Det är uppenbart att i det senare fallet är deras ståndpunkter rent absurda, och visar, i bästa fall, på en total oförmåga till ett elementärt psykodynamiskt tänkande. De beroendeförhållanden som grundläggs i barndomen är på ett djupare plan fundamentala även i vuxen ålder – de går inte att trolla bort. Det gäller i vilket fall som helst alla föräldra-barnrelationer som har varit sociala, och inte endast rent biologiska.
Ett barn som vuxit upp i en familj måste för att behålla någon form av psykisk balans frigöra sig från banden till föräldrarna. I en incestuös ”relation” mellan en förälder och ett vuxet barn kommer med oundviklighet infantila beroendekänslor och sexualitet att samverka till en veritabel häxbryggd. ”Slaveri” är en inte helt inadekvat term för ett sådant förhållande.
Men någon kan invända att så inte är fallet med syskonincest. Det kan medges att det kan finnas fall där barnen skiljts åt vid födelsen, och sedan träffar varandra 25 år senare. Men i de allra flesta fall är det ju inte så. Och då menar jag att syskonincest måste ses som något neurotiskt, troligen som ett resultat av sexuella övergrepp och bindningar från tidig ålder. Varför?
I början av 1900-talet uppstod en debatt bland forskare om varför incest universellt var förbjudet. Det uppstod två läger med två helt olika svar på frågan.
Det första lägret hävdade att det inte fanns någon instinktiv motvilja mot incest. Dit hörde bland annat Sigmund Freud och etnologen James G. Frazer. Freud var extremast – han hävdade att det hos alla människor fanns ett driftsmässigt behov av incest. Redan i barndomen fanns det behovet och de incestuösa önskningarna var de första sexuella önskningarna.
Nu behöver jag inte gå in här på varför jag anser att Freud, för att uttrycka det milt, hade fel om barnens ”sexualdrift”. Det har jag gjort på flera andra ställen, bland annat i min artikel ”Freudiansk psykoanalys – vapen mot överlevare” i Spegeln 2/2001. Men det löser ju i och för sig inte frågan om motviljan mot incest är social eller biologisk.
Den andra skolan bland forskarna företräddes främst av den finske etnologen Edward Westermarck. Han ansåg att motviljan mot incest ytterst hade biologiska grunder. Det kan verka förvånande, med tanke på de fall som ändå finns där biologiska syskon (och i några få extrema fall barn och föräldrar) som skiljts från födelsen träffas långt senare och blir förälskade. Han löste problemet med teorin om ”härdkamrater”.
Biologin verkade inte direkt, enligt Westermarck. Utan genom att de som fötts upp tillsammans och levde tillsammans under barndomen inte utvecklar sexuella känslor för varandra. Det var biologiskt förmånligt, eftersom härdkamraterna i människosläktet oftast är biologiskt besläktade. Och sexuella relationer mellan nära släktingar har biologiska nackdelar, vilket vi på nytt påmints om av ett program i Uppdrag Granskning.
Westermarcks teori blev en minoritetsuppfattning bland forskarna. De flesta delade Frazers och Freuds åsikt att incesttabut ingalunda var medfött, utan skapades av samhället. Och så var läget ända tills några forskare började studera äktenskapsval hos barn som fötts upp i israeliska kibbutzer.
Kibbutzerna var en form av radikala samhällsexperiment. Vi får minnas att den tidiga sionismen hade starka vänsterströmningar, och under de första åren av Israels existens fick den nyfödda staten i stort sett alla sina vapen från Sovjetblocket, framförallt Tjeckoslovakien. I kibbutzerna främjades en kollektiv livsstil, och det gällde även barnuppfostran. Barn från olika familjer växte upp nära varandra, och uppfostrades kollektivt.
Nu visade det sig att de barn som fötts upp i kibbutzernas barngrupper i princip aldrig gifte sig, eller inledde förhållanden, med varandra, vare sig de var släkt eller inte. De få undantagen visade sig bero på att de egentligen inte hade varit så nära varandra, utan långa perioder hade varit skilda åt av olika anledningar.
Plötsligt fick Westermarcks teori en ny renässans, och man började tala om Westermarckeffekten. Nu började man undersöka saken i andra samhällen och fann samma fenomen där: barndomens ”härdkamrater” blev, oavsett släktskap, inte sexuellt attraherade av varandra i vuxen ålder. Pendeln svängde i diskussionen, och motviljan mot incest började på nytt ses som biologiskt grundad,
Nu är jag medveten om att det finns freudianskt inspirerade forskare, som Melford Spiro, som med hjälp av ganska så invecklade konstruktioner fortfarande förnekar detta. Men det vikigaste är trots allt inte om det hela är biologiskt grundat eller inte – utan att det ser ut så här, oavsett orsakerna.
Det naturliga för människor är alltså att som vuxen inte vilja ha sexuellt umgänge med dem som de vuxit upp med i barndomen, oavsett åldersskillnad. Det innebär att om de ändå har det, så beror det snarare på dysfunktionella familjesystem, med inslag av sexuella övergrepp eller sexuella manipulationer.
Min slutsats av detta är att sexualiteten är en betydelsefull kraft för de barn som växer upp till tonåringar och vuxna, och en kraft som bidrar till frigörelsen från ursprungsfamiljen. De lagar som finns är ett stöd för den frigörande kraften. Hur ”rationellt” det ytligt sett än kan te sig att tillåta syskonincest (att vara för att tillåta incest mellan föräldrar och vuxna barn är inte ens ytligt rationellt, utan snarare resultatet av ett rent perverterat tänkande!) skulle en sådan lagändring endast gynna neurotiska och dysfunktionella drag i översexualiserade familjer, eller rena förövarfamiljer.
Ett tillåtande av vuxenincest skulle alltså hjälpa vissa typer av familjer att hålla kvar vuxna barn i regressiva infantila beroendeförhållanden.
Erik Rodenborg mars 2009
Oskyldigt anklagade?
/En liten reflektion om tvivelaktiga nätverk./
Det finns en rad föreningar och mer lösliga nätverk/kotterier för ”oskyldigt anklagade”. Nästan alla dessa samlar de som anklagats för olika typer av sexualbrott och/eller övergrepp mot barn.
Det handlar om allt från pappor som kämpar om vårdnad, till personer som anklagats av sina vuxna barn för att förgripit sig på dem när de var barn.
Konstigt nog finns inga motsvarande nätverk för de som har blivit falskt anklagade för att vara knarklangare, eller mördare, eller snattare.
Men nu till saken. Anta att jag befann mig i den säkert inte speciellt behagliga positionen att anse mig vara falskt anklagad för sexualbrott och/eller brott mot barn. Det sista jag skulle vilja göra i det läget vore att kasta mig in i en allians med andra som också sade sig vara det.
Varför det? Jo därför att jag ofrånkomligen skulle börja tänka - ”jag anser mig vara oskyldig, men hur vet jag att han, eller han, eller han, verkligen är det”?
Ja, hur vet man det? Det märkliga är nu att de som förenat sig och påstår sig vara oskyldigt anklagade aldrig verkar ha det problemet. De hävdar inte bara sin egen oskuld, de sluter sig samman med andra och hävdar med emfas att de är kollektivt oskyldiga. Hur vet de det?
Nej, det kan de normalt sett inte veta alls. Varför beter de sig då på detta sätt?
Det finns egentligen endast tre möjliga orsaker. Antingen är de inte oskyldiga alls. Då behöver de ju inte bekymra sig för om andra är det eller inte.
Eller så är de helt enkelt så urbota dumma att de inte ställer frågan. Eller så är de så cyniska att de inte bryr sig alls.
Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se några andra alternativ.
Personligen tror jag nog att den stora majoriteten i dessa nätverk för ”oskyldigt anklagade" är skyldiga som bara den. Det är den troligaste förklaringen till att de så oerhört lättvindigt allierar sig med en massa andra som anklagats för sådana brott, och påstår sig vara oskyldiga.
Skulle en person som blivit oskyldigt anklagad för mord verkligen vilja bli en del av en grupp som aggressivt påstår sig vara just ”oskyldigt anklagade för mord”? Knappast, eftersom han/hon skulle inse att om det är några som skulle strömma till en sådan förening så är det verkliga mördare!
Detsamma gäller i minst lika hög grad de som anklagats för sexualbrott och övergrepp mot barn…
Erik Rodenborg
Det finns en rad föreningar och mer lösliga nätverk/kotterier för ”oskyldigt anklagade”. Nästan alla dessa samlar de som anklagats för olika typer av sexualbrott och/eller övergrepp mot barn.
Det handlar om allt från pappor som kämpar om vårdnad, till personer som anklagats av sina vuxna barn för att förgripit sig på dem när de var barn.
Konstigt nog finns inga motsvarande nätverk för de som har blivit falskt anklagade för att vara knarklangare, eller mördare, eller snattare.
Men nu till saken. Anta att jag befann mig i den säkert inte speciellt behagliga positionen att anse mig vara falskt anklagad för sexualbrott och/eller brott mot barn. Det sista jag skulle vilja göra i det läget vore att kasta mig in i en allians med andra som också sade sig vara det.
Varför det? Jo därför att jag ofrånkomligen skulle börja tänka - ”jag anser mig vara oskyldig, men hur vet jag att han, eller han, eller han, verkligen är det”?
Ja, hur vet man det? Det märkliga är nu att de som förenat sig och påstår sig vara oskyldigt anklagade aldrig verkar ha det problemet. De hävdar inte bara sin egen oskuld, de sluter sig samman med andra och hävdar med emfas att de är kollektivt oskyldiga. Hur vet de det?
Nej, det kan de normalt sett inte veta alls. Varför beter de sig då på detta sätt?
Det finns egentligen endast tre möjliga orsaker. Antingen är de inte oskyldiga alls. Då behöver de ju inte bekymra sig för om andra är det eller inte.
Eller så är de helt enkelt så urbota dumma att de inte ställer frågan. Eller så är de så cyniska att de inte bryr sig alls.
Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se några andra alternativ.
Personligen tror jag nog att den stora majoriteten i dessa nätverk för ”oskyldigt anklagade" är skyldiga som bara den. Det är den troligaste förklaringen till att de så oerhört lättvindigt allierar sig med en massa andra som anklagats för sådana brott, och påstår sig vara oskyldiga.
Skulle en person som blivit oskyldigt anklagad för mord verkligen vilja bli en del av en grupp som aggressivt påstår sig vara just ”oskyldigt anklagade för mord”? Knappast, eftersom han/hon skulle inse att om det är några som skulle strömma till en sådan förening så är det verkliga mördare!
Detsamma gäller i minst lika hög grad de som anklagats för sexualbrott och övergrepp mot barn…
Erik Rodenborg
Den försvunne brudgummen - hur Sherlock Holmes försvarade patriarkatet
/Från Spegeln 1 - 1997./
När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.
Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.
Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.
Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.
Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.
En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.
Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…
Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.
Erik Rodenborg
När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.
Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.
Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.
Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.
Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.
En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.
Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…
Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.
Erik Rodenborg
Sakligt och informativt om sexualiserat våld
/Recension av Tystnaden är bruten: Ta ansvar! av Agneta Lundström, Gunilla Nordenfors, Gerda Christenson och Maggi Wikström, ROKS 2001. Publicerad i Internationalen 20/2001 och Spegeln 2/2001./
Under de senaste tjugo åren har sexuella övergrepp och sexualiserat våld fått en uppmärksamhet som aldrig tidigare. Det som förr tystades ned och marginaliserades diskuteras idag på många håll i samhället. Överlevare från sexualiserat våld är idag inte lika nedtystade som de var tidigare.
Denna förändring avspeglas i titeln på denna bok. Två av författarna gav för tio år sedan ut en bok med titeln Bryt tystnaden. I denna uppföljare har titeln ändrats till Tystnaden är bruten: Ta ansvar! Det visar onekligen på att något har hänt.
Boken är inte bara välkommen - den är på många sätt nödvändig. Även om tystnaden är bruten är det mesta som skrivs om sexualiserat våld inte speciellt bra eller klargörande. Denna bok är det.
I det första kapitlet ger Maggi Wikström en föredömligt klar genomgång av kvinnoförtrycket och könsmaktssystemet. Hon börjar med ekonomisk ojämlikhet och slutar med sexualiserat våld. Hon visar på hur de olika delarna hänger ihop, hur kvinnoförtrycket utgör en helhet. Det är kanske det mest faktaspäckade kapitlet i boken och innehåller mycken nödvändig information. Speciellt vill jag rekommendera läsaren att studera tabellen på sidan 46 om hur många män respektive kvinnor som begår olika typer av övergrepp. Den krossar effektivt myten om att övergrepp är något könsneutralt.
Tankeväckande
I två kapitel tar Gunilla Nordenfors upp mäns våld mot kvinnor. I synnerhet det första av dessa är mycket tankeväckande. Det innehåller skakande fallbeskrivningar och en teoretisk diskussion om orsaker och sammanhang. Speciellt värdefullt är avrättningen av populära myter om varför män misshandlar på sidan 71 ff. Det handlar inte primärt vare sig om droger, om mäns vanmakt, om deras barndomstrauman, om männens dåliga ekonomi eller att de skulle vara psykiskt sjuka utan om ett sätt att upprätthålla kontroll och njuta av ett överläge.
Gunilla Nordenfors har också ett kapitel om vårdnadstvister. Hon visar hur kvinnan under större delen av historien varit rättslös i vårdnadsfrågor och att mannen haft den avgörande kontrollen över barnen.
Hon visar sedan hur detta började förändras till det bättre under 60- och 70-talen men att de senaste lagändringarna går i riktningen mot ett återupprättande av mannens totala makt över barnen Detta har ofta fått förödande konsekvenser för kvinnor och barn som utsätts för övergrepp av männen.
Agneta Lundström har i ett kapitel om incest och sexuella övergrepp mot barn bland annat tagit upp den backlash som överlevarna från övergrepp fått utstå de senaste åren. Hon skärskådar organisationer som Familjer mot falska incestminnen och deras ”vetenskapliga” försvarare som Christopher Gillberg och Jan-Otto Ottosson.
I ett uppföljande kapitel visar hon hur vetenskapen under detta århundrade använts för att förneka eller bagatellisera övergrepp. Hon beskriver både Freuds förräderi mot sina kvinnliga patienter och Kinseys grymma sexuella experiment på spädbarn.
Välskriven handbok
Gerda Christenson har skrivit ett mycket bra kapitel om pornografi, som är mycket klart och överskådligt.
I ett avslutande kapitel tar Agneta Lundström och Gunilla Nordenfors upp vad vi kan göra idag mot sexualiserat våld. De flesta av hennes förslag (med ett undantag - se nedan) går det bara att instämma i.
Boken är genomgående mycket informativ, saklig och välskriven. Den är en handbok som många borde läsa.
Jag har egentligen bara två kritiska anmärkningar till den. För det första kan man inte säga att jag är helt entusiastisk till förslaget på sidan 194 att upprätta en kollektiv mansskatt som ska gå till offren för sexualiserat våld. Förslaget utgår naturligtvis från det faktum att den stora majoriteten av förövarna är män, liksom att detta faktum avspeglar ett könsmaktssystem som bygger på manlig makt och kvinnlig underkastelse. Men det finns tillräckligt många undantag i bägge riktningarna för att förslaget ska te sig ganska så orimligt. Att manliga överlevare från sexualiserat våld i barndomen skulle betala en sådan skatt, medan högavlönade kvinnliga karriäradvokater eller vittnespsykologer, som nära samarbetar med förövare skulle slippa göra det, ter sig för mig inte så lite olustigt. För att nu bara ta ett exempel. Det vore i så fall mer konstruktivt att exempelvis kräva att porrindustrins tillgångar ska exproprieras och användas för detta syfte.
En mer väsentlig kritik är bokens relativa tystnad om rituella övergrepp mot barn. Detta är det område där backlashen mot överlevarna varit som mest effektiv. Efter att det uppmärksammades under några år i början på 90-talet (bland annat av två av bokens författare) blev tystnaden i det närmaste total igen. Därför borde det uppmärksammats lite mer än på 13 rader på sidan 26 och 3 rader på sidan 155. I denna fråga har inte heller denna bok brutit tystnaden.
Boken kan beställas från ROKS på tel 08/442 99 30 eller på e-mail info@roks.se. Gör det!
Erik Rodenborg
Under de senaste tjugo åren har sexuella övergrepp och sexualiserat våld fått en uppmärksamhet som aldrig tidigare. Det som förr tystades ned och marginaliserades diskuteras idag på många håll i samhället. Överlevare från sexualiserat våld är idag inte lika nedtystade som de var tidigare.
Denna förändring avspeglas i titeln på denna bok. Två av författarna gav för tio år sedan ut en bok med titeln Bryt tystnaden. I denna uppföljare har titeln ändrats till Tystnaden är bruten: Ta ansvar! Det visar onekligen på att något har hänt.
Boken är inte bara välkommen - den är på många sätt nödvändig. Även om tystnaden är bruten är det mesta som skrivs om sexualiserat våld inte speciellt bra eller klargörande. Denna bok är det.
I det första kapitlet ger Maggi Wikström en föredömligt klar genomgång av kvinnoförtrycket och könsmaktssystemet. Hon börjar med ekonomisk ojämlikhet och slutar med sexualiserat våld. Hon visar på hur de olika delarna hänger ihop, hur kvinnoförtrycket utgör en helhet. Det är kanske det mest faktaspäckade kapitlet i boken och innehåller mycken nödvändig information. Speciellt vill jag rekommendera läsaren att studera tabellen på sidan 46 om hur många män respektive kvinnor som begår olika typer av övergrepp. Den krossar effektivt myten om att övergrepp är något könsneutralt.
Tankeväckande
I två kapitel tar Gunilla Nordenfors upp mäns våld mot kvinnor. I synnerhet det första av dessa är mycket tankeväckande. Det innehåller skakande fallbeskrivningar och en teoretisk diskussion om orsaker och sammanhang. Speciellt värdefullt är avrättningen av populära myter om varför män misshandlar på sidan 71 ff. Det handlar inte primärt vare sig om droger, om mäns vanmakt, om deras barndomstrauman, om männens dåliga ekonomi eller att de skulle vara psykiskt sjuka utan om ett sätt att upprätthålla kontroll och njuta av ett överläge.
Gunilla Nordenfors har också ett kapitel om vårdnadstvister. Hon visar hur kvinnan under större delen av historien varit rättslös i vårdnadsfrågor och att mannen haft den avgörande kontrollen över barnen.
Hon visar sedan hur detta började förändras till det bättre under 60- och 70-talen men att de senaste lagändringarna går i riktningen mot ett återupprättande av mannens totala makt över barnen Detta har ofta fått förödande konsekvenser för kvinnor och barn som utsätts för övergrepp av männen.
Agneta Lundström har i ett kapitel om incest och sexuella övergrepp mot barn bland annat tagit upp den backlash som överlevarna från övergrepp fått utstå de senaste åren. Hon skärskådar organisationer som Familjer mot falska incestminnen och deras ”vetenskapliga” försvarare som Christopher Gillberg och Jan-Otto Ottosson.
I ett uppföljande kapitel visar hon hur vetenskapen under detta århundrade använts för att förneka eller bagatellisera övergrepp. Hon beskriver både Freuds förräderi mot sina kvinnliga patienter och Kinseys grymma sexuella experiment på spädbarn.
Välskriven handbok
Gerda Christenson har skrivit ett mycket bra kapitel om pornografi, som är mycket klart och överskådligt.
I ett avslutande kapitel tar Agneta Lundström och Gunilla Nordenfors upp vad vi kan göra idag mot sexualiserat våld. De flesta av hennes förslag (med ett undantag - se nedan) går det bara att instämma i.
Boken är genomgående mycket informativ, saklig och välskriven. Den är en handbok som många borde läsa.
Jag har egentligen bara två kritiska anmärkningar till den. För det första kan man inte säga att jag är helt entusiastisk till förslaget på sidan 194 att upprätta en kollektiv mansskatt som ska gå till offren för sexualiserat våld. Förslaget utgår naturligtvis från det faktum att den stora majoriteten av förövarna är män, liksom att detta faktum avspeglar ett könsmaktssystem som bygger på manlig makt och kvinnlig underkastelse. Men det finns tillräckligt många undantag i bägge riktningarna för att förslaget ska te sig ganska så orimligt. Att manliga överlevare från sexualiserat våld i barndomen skulle betala en sådan skatt, medan högavlönade kvinnliga karriäradvokater eller vittnespsykologer, som nära samarbetar med förövare skulle slippa göra det, ter sig för mig inte så lite olustigt. För att nu bara ta ett exempel. Det vore i så fall mer konstruktivt att exempelvis kräva att porrindustrins tillgångar ska exproprieras och användas för detta syfte.
En mer väsentlig kritik är bokens relativa tystnad om rituella övergrepp mot barn. Detta är det område där backlashen mot överlevarna varit som mest effektiv. Efter att det uppmärksammades under några år i början på 90-talet (bland annat av två av bokens författare) blev tystnaden i det närmaste total igen. Därför borde det uppmärksammats lite mer än på 13 rader på sidan 26 och 3 rader på sidan 155. I denna fråga har inte heller denna bok brutit tystnaden.
Boken kan beställas från ROKS på tel 08/442 99 30 eller på e-mail info@roks.se. Gör det!
Erik Rodenborg
Pehr Henrik Törngrens "överjag" - ett sexualiserat monster
Idag var jag på huvudbiblioteket för att låna "Striden om Freud" av Pehr Henrik Törngren. Jag ville kolla upp hur väl mina minnesbilder av den boken står sig. Det visade sig att de var mer än adekvata.
Nominellt håller sig Törngren inom den freudianska ortodoxin. Både när det gäller Freuds avvisande av "förförelseteorin" och hans syn på överjaget. Men strax under ytan finns det något helt annat, som vi snart ska se.
Men innan dess lite om den freudianska teorin om överjaget. "Överjaget" ses av Freud och hans anhängare som en moralisk instans inom människan. Det är nödvändigt, och vare sig kan eller bör "avskaffas". Det har uppstått ur oidipuskomplexet, och är dess "ersättare" inom varje människa. Observera ersättare. Överjaget uppkommer först efter att oidipuskomplexet är upplöst. Dess syfte är inte att bibehålla någon form av sexuell bindning till föräldrarna. Tvärtom är förutsättningen för ett normalt fungerande överjag att denna bindning inte längre existerar.
Törngrens överjag, däremot, är en förövare. Ett monster som bekämpar all sexualitet som inte riktar sig mot föräldrarna. Beskrivningen är närmast ångestfull. Jag ska citera några av de central avsnitten hos Törngren.
"När det allmänna medvetandet vid ordet "omoral" i nio fall av tio tänker på sexualia, d.v.s. när samvetet är långt känsligare för sexuella ting än andra, så måste det ju betyda att samvete i och för sig har något med sexualitet att göra. Kanske uppfattas sexualia omedvetet som ett slags trohetsbrott, kanske har samvetet den omedvetna innebörden av en sexuell förening som förpliktigar till trohet, eller av ett sakramentalt - "samvetsäktenskap"! Kanske är samvetet till stor del sexualitet på avvägar!
I den slutsatsen resulterar också insikten om överjagets uppkomst... Varje gång barnet lyder betyder det ett offer på föräldrarnas altare, och en underpant på ömsesidig kärlek. Men dennas sexuella inslag står utom allt tvivel... och det är den libidinösa bindningen till uppfostraren som bildar överjaget. ...
….Det som dikterar vår tvekan inför sexualia är helt enkelt vår infantila rädsla att mista den kärlek vi hittills "rättvisligen" kunnat räkna på från samvetet = överjaget = mamma och pappa. Det hela har med ens fått så blygsamma och jordiska proportioner: frågan gäller ju bara vad som är viktigast: att älskas av sitt överjag eller att älskas av en sexuell partner....
Vad som i vår tid undertrycker sexualiteten... är inte verklig moral utan annan sexualitet på avvägar"... (s, 267) ... "ett stycke överjagsrelation, ett stycke auktoritativ moral, ett stycke ångestfyllt beroende av barndomens faktiskt tillspillogivna men i fantasien bevarade "kärleksobjekt" eller, låt oss för en gångs skull kalla en katt för en katt: sexualobjekt"…(s. 270) ...
"Schematiskt kan man säga att överjaget består, inte av en högra etisk personlighetskärna, utan av en infantil och sämre sorts kärlek (respektive sexualitet), nämligen egenkärlek , kärlek till de delar av jaget som härstammar från längesedan försvunna uppfostrares vädjande röster. Denna verkligen ganska etiskt mindervärdiga (ty fullkomligt osjälvständiga) kärlek kan under lyckliga omständigheter ge vika för kärlek av annat och mer levande slag, inriktat på verkliga yttre objekt i form av personer och värden". (s. 271).
Att detta "överjag", som bara till formen liknar det freudianska, hatas av Törngren är uppenbart. Han skriver till exempel: "...överjaget är jagets enda stora antagonist... överjaget fördärvar och skämmer all moralitet, likt en liten djävul som triumferade skrattar när den lyckats förgifta de ädlaste motiv". (s. 275). Det är inte så konstigt att han ser som sin målsättning att "angripa och helst avskaffa överjaget". (s. 381).
Törngrens "överjag" är en internaliserad förövare. Han vände sig till psykoanalysen i Freuds tappning för att slippa denna. Men det lyckades uppenbarligen inte, så han skapade sin egen lära om "moralsjukdomen" för att slutligen hamna i en tröstlös syntes av Pavlovs reflexologi och Sjöbrings typlära.
Det skulle vara intressant att se hur han skulle ha reagerat för en bok som Alice Millers "Du skall icke märka" eller för den delen Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Men det får vi inte veta, för han dog i förtid 1965.
Det tragiska är hur han såg moralen i sig som ett sexualiserat monster med syftet att upprätthålla en sexuell bindning till föräldrarna. Det enda sättet att slippa den var för honom ett bejakande av en ren egoism. Empati fanns inte i hans begreppsapparat.
Att läsa Pehr Henrik Törngren är deprimerande. Samtidigt är det värt att minnas att just dessa avsnitt i "Striden om Freud" våren 1969 gav mig en form av aha-upplevelse som faktiskt stärkte mig som person. Vad det nu än berodde på...
Nominellt håller sig Törngren inom den freudianska ortodoxin. Både när det gäller Freuds avvisande av "förförelseteorin" och hans syn på överjaget. Men strax under ytan finns det något helt annat, som vi snart ska se.
Men innan dess lite om den freudianska teorin om överjaget. "Överjaget" ses av Freud och hans anhängare som en moralisk instans inom människan. Det är nödvändigt, och vare sig kan eller bör "avskaffas". Det har uppstått ur oidipuskomplexet, och är dess "ersättare" inom varje människa. Observera ersättare. Överjaget uppkommer först efter att oidipuskomplexet är upplöst. Dess syfte är inte att bibehålla någon form av sexuell bindning till föräldrarna. Tvärtom är förutsättningen för ett normalt fungerande överjag att denna bindning inte längre existerar.
Törngrens överjag, däremot, är en förövare. Ett monster som bekämpar all sexualitet som inte riktar sig mot föräldrarna. Beskrivningen är närmast ångestfull. Jag ska citera några av de central avsnitten hos Törngren.
"När det allmänna medvetandet vid ordet "omoral" i nio fall av tio tänker på sexualia, d.v.s. när samvetet är långt känsligare för sexuella ting än andra, så måste det ju betyda att samvete i och för sig har något med sexualitet att göra. Kanske uppfattas sexualia omedvetet som ett slags trohetsbrott, kanske har samvetet den omedvetna innebörden av en sexuell förening som förpliktigar till trohet, eller av ett sakramentalt - "samvetsäktenskap"! Kanske är samvetet till stor del sexualitet på avvägar!
I den slutsatsen resulterar också insikten om överjagets uppkomst... Varje gång barnet lyder betyder det ett offer på föräldrarnas altare, och en underpant på ömsesidig kärlek. Men dennas sexuella inslag står utom allt tvivel... och det är den libidinösa bindningen till uppfostraren som bildar överjaget. ...
….Det som dikterar vår tvekan inför sexualia är helt enkelt vår infantila rädsla att mista den kärlek vi hittills "rättvisligen" kunnat räkna på från samvetet = överjaget = mamma och pappa. Det hela har med ens fått så blygsamma och jordiska proportioner: frågan gäller ju bara vad som är viktigast: att älskas av sitt överjag eller att älskas av en sexuell partner....
Vad som i vår tid undertrycker sexualiteten... är inte verklig moral utan annan sexualitet på avvägar"... (s, 267) ... "ett stycke överjagsrelation, ett stycke auktoritativ moral, ett stycke ångestfyllt beroende av barndomens faktiskt tillspillogivna men i fantasien bevarade "kärleksobjekt" eller, låt oss för en gångs skull kalla en katt för en katt: sexualobjekt"…(s. 270) ...
"Schematiskt kan man säga att överjaget består, inte av en högra etisk personlighetskärna, utan av en infantil och sämre sorts kärlek (respektive sexualitet), nämligen egenkärlek , kärlek till de delar av jaget som härstammar från längesedan försvunna uppfostrares vädjande röster. Denna verkligen ganska etiskt mindervärdiga (ty fullkomligt osjälvständiga) kärlek kan under lyckliga omständigheter ge vika för kärlek av annat och mer levande slag, inriktat på verkliga yttre objekt i form av personer och värden". (s. 271).
Att detta "överjag", som bara till formen liknar det freudianska, hatas av Törngren är uppenbart. Han skriver till exempel: "...överjaget är jagets enda stora antagonist... överjaget fördärvar och skämmer all moralitet, likt en liten djävul som triumferade skrattar när den lyckats förgifta de ädlaste motiv". (s. 275). Det är inte så konstigt att han ser som sin målsättning att "angripa och helst avskaffa överjaget". (s. 381).
Törngrens "överjag" är en internaliserad förövare. Han vände sig till psykoanalysen i Freuds tappning för att slippa denna. Men det lyckades uppenbarligen inte, så han skapade sin egen lära om "moralsjukdomen" för att slutligen hamna i en tröstlös syntes av Pavlovs reflexologi och Sjöbrings typlära.
Det skulle vara intressant att se hur han skulle ha reagerat för en bok som Alice Millers "Du skall icke märka" eller för den delen Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Men det får vi inte veta, för han dog i förtid 1965.
Det tragiska är hur han såg moralen i sig som ett sexualiserat monster med syftet att upprätthålla en sexuell bindning till föräldrarna. Det enda sättet att slippa den var för honom ett bejakande av en ren egoism. Empati fanns inte i hans begreppsapparat.
Att läsa Pehr Henrik Törngren är deprimerande. Samtidigt är det värt att minnas att just dessa avsnitt i "Striden om Freud" våren 1969 gav mig en form av aha-upplevelse som faktiskt stärkte mig som person. Vad det nu än berodde på...
Tuesday, January 24, 2012
Ett barbariskt rättssystem
Recension av ROKS-broschyren ”Tills döden skiljer oss åt”. Från Internationalen 51-52/1999.
I dagens Sverige är det politiskt korrekt att påstå att män i genomsnitt är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Denna dogm har använts som förevändning för en rad lagändringar som stärkt mannens ställning i vårdnadstvister och gjort gemensam vårdnad nära på obligatorisk. Detta trots all statistik som visar att majoriteten av våldsbrott mot barn och den helt överväldigande majoriteten av sexualbrotten begås av män.
Modiga kvinnor
I ROKS´ broschyr ”Tills döden skiljer oss åt” kan vi se vad detta har lett till. Vi får möta mödrar som tvingats lämna ut barn som sexuellt utnyttjats till de fäder som utnyttjar dem. I ett fall förlorade modern vårdnaden för att hon försökte skydda barnet från övergrepp. I andra av fallen tvingas barnen umgänge med fäder som misshandlar deras mor. Vi får se hur kvinnor och barn är utlämnade till ett rättssystem som står på fädernas sida. För den som läst lite antropologi framstår de ”primitiva” folk som tillämpat matrilineärt släktskap (släktskap på moderns sida) som framsynta och humana, jämfört med vårt rättsystems barbari.
I denna broschyr berättar mödrarna själva. De är modiga kvinnor som är beredda att göra allt för att skydda sina barn. I ett sunt samhälle hade de hyllats som hjältar men i vårt samhälle blir de misstrodda, trakasserade och bötfällda.
Besynnerlig logik
Moralen i de nya lagarna om gemensam vårdnad är att några minuters avlande ger en man rätten att förstöra barnets och moderns liv i årtionden. Det är en besynnerlig logik som inte torde vara helt förenlig med FN:s barnkonvention. Det är en skandal för att nu uttrycka sig milt. ”Tills döden skiljer oss åt” är en viktig broschyr. Den kan beställas från ROKS, Box 195117, 104 32 Stockholm. Läs den, sprid den!
Erik Rodenborg
I dagens Sverige är det politiskt korrekt att påstå att män i genomsnitt är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Denna dogm har använts som förevändning för en rad lagändringar som stärkt mannens ställning i vårdnadstvister och gjort gemensam vårdnad nära på obligatorisk. Detta trots all statistik som visar att majoriteten av våldsbrott mot barn och den helt överväldigande majoriteten av sexualbrotten begås av män.
Modiga kvinnor
I ROKS´ broschyr ”Tills döden skiljer oss åt” kan vi se vad detta har lett till. Vi får möta mödrar som tvingats lämna ut barn som sexuellt utnyttjats till de fäder som utnyttjar dem. I ett fall förlorade modern vårdnaden för att hon försökte skydda barnet från övergrepp. I andra av fallen tvingas barnen umgänge med fäder som misshandlar deras mor. Vi får se hur kvinnor och barn är utlämnade till ett rättssystem som står på fädernas sida. För den som läst lite antropologi framstår de ”primitiva” folk som tillämpat matrilineärt släktskap (släktskap på moderns sida) som framsynta och humana, jämfört med vårt rättsystems barbari.
I denna broschyr berättar mödrarna själva. De är modiga kvinnor som är beredda att göra allt för att skydda sina barn. I ett sunt samhälle hade de hyllats som hjältar men i vårt samhälle blir de misstrodda, trakasserade och bötfällda.
Besynnerlig logik
Moralen i de nya lagarna om gemensam vårdnad är att några minuters avlande ger en man rätten att förstöra barnets och moderns liv i årtionden. Det är en besynnerlig logik som inte torde vara helt förenlig med FN:s barnkonvention. Det är en skandal för att nu uttrycka sig milt. ”Tills döden skiljer oss åt” är en viktig broschyr. Den kan beställas från ROKS, Box 195117, 104 32 Stockholm. Läs den, sprid den!
Erik Rodenborg
Anmälan mot Insider
/Insider bedriver osaklig kampanj mot Nina Yderberg. Anmälan till engelsk granskningsnämnd. Inlagd med anmälarnas tillstånd./
Ofcom Contact Centre Stockholm 2006-02-20
Riverside House
2a Southwark Bridge Road
London
SE2 9 HA
Anmälan mot TV3´s program "Insider"
torsdag 9 februari 2006 kl. 22.00
Inslaget i "Insider" har initierats av fäder som befinner sig i vårdnadstvister och syftet verkar ha varit att väcka massmedial sensation och stoppa Dr. Nina Yderbergs verksamhet till fördel för fäderna i de enskilda fallen.
För drygt ett år sedan så vände sig fäderna sig till journalisten Stefan Lisinski som 2004-12-13 skrev en artikel i Dagens Nyheter om Dr. Nina Yderberg.
Denna gång så har fäderna vänt sig till TV3 som utan hänsyn till de berörda barnen eller deras familjer bla visade ett klipp från ett polisförhör med ett av barnen.
Bakgrunden till vad som föregick detta polisförhör tas inte med. Polisen hade talat om för fadern vilken dag som sonen skulle förhöras så dagen innan förhöret så begav sig fadern, X, till skolan och knivhotade sonen. X drog in sonen på toaletten och sa att han skulle döda honom om han inte sa till polisen att modern ljög om övergreppen.
Eftersom X vid tidigare tillfällen hade misshandlat modern inför barnen så var detta hot i allra högsta grad verkligt för sonen. Resultat av detta hot var det som tv-tittarna sedan fick se i polisförhöret i tv.
X har setat i fängelse för misshandel av modern i närvaro av barnen, våld och hot mot tjänsteman, skadegörelse, grov kränkning, ofredande och hemfridsbrott (mål nr. B 7618-97). Han har haft besöksförbud (mål nr. C 03-6-5188-97).
2005-03-31 häktades X i sin frånvaro. 2005-04-13 greps han i Portugal. 2005-05-06 överlämnades han till Sverige och greps samma dag. 2005-05-07 häktades han och 2005-05-23 frigavs han. Sedan ca 6 mån tillbaka så söks han med anledning av en huvudförhandling i grov smuggling av Stockholms Tingsrätt (mål nr. B 4029-05).
I befolkningsregistret står X registrerad som utvandrad eller överförd till obefintlighets-registret.
För TV3 så är han i varje fall inte lika obefintlig som för Tingsrätten. X visades i helbild i programmet "Insider" och det var möjligt att identifiera hans son.
Polisen har misslyckats med sin sekretessprövning då dom har lämnat ut videoförhöret till den misstänkte som nu alltså flera år senare får hjälp av TV3 att sända det i tv. Konsekvensen av att visa detta inslag på tv blir att sonen kränks ytterligare en gång, och nu inför alla tv-tittarna.
Programmet används som en privat rättsskådeplats och det strider mot respekten för den enskildes privatliv och kan inte motiveras av något allmänintresse. Det strider också mot kravet på opartiskhet och saklighet då mödrarna inte getts tillfälle att kommentera innehållet som i större delar är felaktigt beskrivet, taget ur sitt sammanhang och förvrängt.
Dr. Nina Yderberg framställs i "Insider" som en oseriös yrkesutövare med bristande kompetens. Hon kritiseras för att hon har anmält misstankar om sexövergrepp på barn som sedan inte har lett till åtal och att misstankarna därför skulle vara ogrundade. Inslaget vill ge intryck av att hon lurar barn att berätta om sexövergrepp som inte har hänt.
Syftet med programmet verkar vara att underblåsa och befästa fördomen att mödrar ljuger om övergrepp och misshandel för att vinna vårdnadstvister.
Fäderna påstår till och med att Dr. Nina Yderberg på beställning av mödrarna skriver läkarintyg med syfte att frånta fäderna deras umgänge och vårdnad om deras barn.
Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd, HSAN, och Socialstyrelsen, som är de tillsynsmyndigheter i Sverige som granskar läkare, har aldrig prickat Dr. Nina Yderberg trots flera anmälningar mot henne. Så sent som -2005 gjorde Socialstyrelsen en inspektion och fann då ingenting att kritisera, tvärtom så fick Dr. Nina Yderberg beröm för att hon skrev professionella intyg.
På TV3´s hemsida står det att läsa – "En rad anmälningar mot barnpsykiatrikern har lämnats in till HSAN, Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd men de har inte kunnat prövas av formella skäl eftersom det endast är mödrarna som är behöriga att anmäla.
TV3´s formulering är vilseledande och i programmet får man också uppfattningen att man måste vara kvinna/mamma för att ha behörighet att anmäla Dr. Nina Yderberg. Det är naturligtvis felaktigt. Det som är avgörande vid en anmälan till HSAN är inte om man är mamma eller pappa utan om föräldrarna har gemensam vårdnad eller inte. I det avseendet följer HSAN föräldrabalken vilket betyder att bägge föräldrarna måste underteckna anmälan om dom har gemensam vårdnad.
Det är alltså fel att skriva att det bara är mödrarna som kan anmäla, för om fäderna som är vårdnadshavare motsätter sig att en anmälan görs så går det inte heller.
Genom sin formulering så insinuerar TV3 dessutom att mödrar generellt sett motsätter sig att Dr. Nina Yderberg anmäls för att skydda henne från ev. kritik från HSAN.
TV3 fortsätter sedan med "Yderberg´s verksamhet kan därför fortsätta ostört år efter år". Uttalandet är vilseledande då dom här även utesluter att Socialstyrelsen har en möjlighet att granska läkare i de fall där bägge vårdnadshavarna inte vill underteckna anmälan. För att anmäla en läkare till Socialstyrelsen så behöver man inte vara vårdnadshavare, vem som helst kan anmäla.
Fäderna som står bakom programmet har nu gemensamt uppmanat Socialstyrelsen att bla utreda deras konspirationsteori, att Dr. Nina Yderberg skriver intyg på beställning av mödrarna. Antalet anmälningar som de har gjort för att motivera denna extra tillsyn av Dr. Nina Yderberg liknar mest av allt en hetsjakt.
Vidare så står det på hemsidan att "anklagelserna om sexuella övergrepp har varit förödande för fäderna. Relationer har spruckit, de har tvingats flytta och i några fall har de inte ens orkat bo kvar i Sverige".
Fäderna i programmet som har utvandrat, X och Y, söks bägge två för olika slags brott. I programmet så får tv-tittarna uppfattningen att de enbart har utvandrat pga anklagelser om övergrepp och inte att de med all sannolikhet har utvandrat pga de brott som de söks för i Sverige.
Tv-tittarna får också uppfattningen att det enbart är anklagelserna om övergrepp som är den bidragande orsaken till att relationerna i dessa fall har spruckit och att föräldrarna har flyttat isär. Uppgifter om att det har funnits andra orsaker, som fädernas våld och trakasserier mot mödrarna, nämns inte i detta samband.
I programmet intervjuas också en psykiatriker från Karolinska, Christer Allgulander. En av hans patienter är en av fäderna bakom Stefan Lisinskis artikel i Dagens Nyheter 2004-12-13 och nu programmet "Insider".
Dr. Christer Allgulander anser att en nedlagd polisanmälan ensamt utesluter alla misstankar om övergrepp och att ett nedlagt åtal utgör grund för att kvarstående misstankar inte är befogade.
Enligt statistiken så leder enbart 6 % av polisanmälningarna till åtal.
Dr. Christer Allgulanders teori att enbart polis och åklagare kan avgöra om övergrepp har skett är felaktig då patienter som bla vårdas på de psykiatriska klinikerna med övergreppsproblematik i botten är betydligt större till antalet än 6 %.
Skulle man omsätta Christers teori i praktiken skulle det dessutom innebära att han först skickar sina patienter till polisstationen - för att vara säker på att bedömningen om övergrepp är riktig - innan han påbörjar sin behandling!
Då TV3 använder sig av Dr. Christer Allgulander som sakkunnig för att belysa Dr. Yderbergs behandling så tror därför tv-tittarna att Dr. Christer Allgulanders uttalanden är vetenskapligt förankrade.
När Dr. Christer Allgulander sedan uttalar sig så framstår det med stor tydlighet att han inte behärskar området, är öppet fördomsfull och misstror mödrarna och att hans kritik i stort sett bara grundar sig på informationen som han fått från en av hans patienter, dvs från en av fäderna bakom programmet.
Dr. Christer Allgulander påstår bla att" CDC-testet används av mödrarna för att få vårdnaden om barnen".
Det Christer Allgulander kort sagt då menar är att Dr. Nina Yderberg först före testet talar om för mödrarna dom ska kryssa för att barnet mår mycket dåligt och sedan att hon med testet som underlag påvisar att barnet har varit utsatt för övergrepp av fadern i ett intyg.
Uppfattningen att det går till på detta sätt visar på en cynisk inställning till barnens problem och på en mycket fördomsfull inställning till mödrarna/kvinnorna, att de är en grupp som generellt sätt manipulerar och ljuger.
CDC-testet är inte avgörande för att aktualisera misstankarna om övergrepp utan utgör endast en del av den sammanlagda bedömningen av barnet/patienten. Bedömningen görs i kombination av symptom, anamnestiska uppgifter och på vilket sätt som barnet framför sin berättelse på.
Dr. Nina Yderberg kritiseras i programmet också för att hon inte tagit kontakt med fäderna innan författandet av intygen. Det är ytterst ovanligt att förövare av sexuella övergrepp erkänner. Av den anledningen så har Dr. Nina Yderberg bedömt att ett samtal med fäderna inte skulle tillföra relevant information i den kliniska bedömningen.
"Insider" tar också upp att trots att Dr. Nina Yderberg är sakkunnig inom psykiatri i Länsrätten så har hon inte fått några uppdrag där.
Tv-tittarna får uppfattningen att Länsrätten inte har efterfrågat hennes tjänster pga att dom anser att hon är en oseriös yrkesutövare och inte pga formella orsaker.
Orsaken till att Dr. Nina Yderberg inte har haft uppdrag i Länsrätten är att hon själv har avsagt sig uppdragen. Då Länsrätten har ställt krav på att de sakkunniga ska uttala sig både inom vuxen- och barnpsykiatri och Dr. Nina Yderberg enbart vill uttala sig inom barnpsykiatri så har hon därför inte tagit några uppdrag.
Z, en av fäderna i programmet, berättar att det tog 6 veckor innan Dr. Nina Yderberg skrev anmälan om misstankar om övergrepp till socialtjänsten.
Han vill förvandla Dr. Nina Yderbergs semester till att hon inte tog sonens berättelse på allvar och menar att om hon hade tagit den på allvar så hade hon inte gått på semester, då hade hon "gjort någonting åt det" tidigare.
Både uppgifterna och resonemanget är felaktiga. Läkare som gör en anmälan ansvarar inte för hur socialtjänsten sedan hanterar inkomna anmälningar, muntligen som skriftligen.
2002-06-24 så tog socialtjänsten emot en muntlig anmälan från Dr. Nina Yderberg och drygt 5 veckor senare, 2002-07-31, så gjorde Dr. Nina Yderberg även en skriftlig anmälan till socialtjänsten.
I det här fallet så bedömde socialtjänsten med all sannolikhet att en snabb utredning av skyddsbehovet inte var nödvändig då "Andreas" i alla fall inte hade något umgänge med sonen just då.
Sonen hade ett år tidigare rymt ifrån fadern vid ett umgänge och Z hade sedan dess bara umgänge med sonen i närvaro av kontaktperson. Modern var dessutom på semester med sonen vid den här tidpunkten som Z uppger, så därför träffade han inte sonen alls.
Något samband mellan Dr. Nina Yderbergs ev. bedömning av sonens trovärdighet och hennes semester som Z söker efter, går inte att påvisa.
Z fortsätter vidare med att domstolen inte har tagit Dr. Nina Yderbergs misstankar om övergrepp på sonen på allvar. Detta är också felaktigt. 2002-09-24 så beslutade domstolen att allt umgänge skulle upphöra och Z har sedan sonen rymde från honom för 4 ½ år sedan -2001, inte haft något eget umgänge med sonen. Sonen rymde när han var 7 år, det var 1 år innan modern konsulterade Dr. Nina Yderberg för sonens problem.
Z säger vidare att barn har svårt att förstå vad som är sant och inte sant. Han uttalar sig som om han vore expert på området och det verkar som att han inte vill att man ska lyssna på barn för att det passar honom.
Ja, vad skulle du inte själv säga om du hade behov av att försvara dig?
Män står för 95 % av våldet i samhället. Det förekommer, inte förvånande nog, våld på kvinnor och barn i ca 70 % av vårdnadstvisterna. Myndigheternas bristande kunskap och agerande i vårdnadstvister har fått förödande konsekvenser för många barn och föräldrar, främst kvinnor.
Det som är beklagligt med detta angrepp i TV3 mot mödrarna och Dr. Nina Yderberg är att fokusen på barnen försvinner helt. Men det kanske är just det som är meningen eller varför törs TV3 inte lyssna på barnen?
Avslutningsvis vill vi citera från några artiklar.
Överläkare Göran Bodegård skriver i Läkartidningen nr. 14, 2003
Vad är vi beredda att lyssna till och lyssna efter
På 1960- och 1970 talet förstod vi att barn kan misshandlas av sina föräldrar. Vi lärde oss att diagnostisera "the battered child syndrome" men överlämnade sedan det hela till juridiken, socialvården och "tiden".
På 1980-talet blev informationen också om sexuella övergrepp mot barn så massiv att man på allvar måste beakta detta motbjudande perspektiv i differentialdiagnostiska bedömningar av barn med beteendestörningar, inte bara anse dessa företeelser vara beklagansvärd kuriosa.
Nu blev flera av de flickor som decenniet innan hade uppfattats som patienter med ungdoms-psykos och hysteriska anfall igenkända som ungdomar som brast under omöjligheten att integrera dissocierade sexuella upplevelser från barndomen.
Hur är det med barns trovärdighet när det gäller att berätta om sexuella övergrepp?
Hela detta svåra område har emellertid fått konkret belysning av en svensk rapport, Svedin CG och Back K -1996, som framhåller att det finns barn som inte kan, inte vill, inte förmår, inte minns att berätta om sexuella övergrepp som de bevisligen varit med om. Deras utsagor präglas alltså av deras försvarsstrategier mot minnen av dessa upplevelser.
Man kan alltså, utifrån Svedins och Backs rapport, konkludera att barns utsagor alltid måste ses utifrån barnets privata förhållningssätt till sina upplevelser och psykiska sanningar innan de tillmäts juridisk "face value". Deras rapport är också en demonstration av olika psykiska försvarsmekanismer och förhållningssätt som svenska barn som utsatts för övergrepp använder sig av.
Därmed är rapporten också en konkret guide till hur man bör förhålla sig till och applicera psykoterapeutisk kunskap i relation till barn och deras behov/förmåga/vilja att tala eller inte tala om vad de bär i sina medvetna eller omedvetna minneslager.
Vidare måste behandlaren förstå att den skuld, skam och delaktighetsupplevelse barnet kan ha, inte bearbetas om barnet inte hjälps att i sin egen takt förstå vem som hade ansvaret.
Det blir givetvis heller aldrig möjligt att vare sig diagnostisera eller behandla dessa barn om barnet som egen individ aldrig får en privat och skyddad plats i kontakten med vården, utan kontakten villkoras med att den skall ske med hela familjen alltid närvarande etc.
Det finns stor brist på både kunskap och resurser när det gäller att skapa en relation till sexuellt utnyttjade barn som kan möta deras behov/förmåga/vilja att tala eller inte tala om vad de bär i sina medvetna eller omedvetna minneslager.
Många barn är hänvisade till att i sin ensamhet treva efter hjälp i anonymitet; Barnens rätt i samhället (BRIS) rapporterar en skrämmande utsatthet för barn i vårt samhälle.
Professor i psykologi, Sven Å Christianson, intervjuas av Magnus Andersson och Tom Knutson i nummer 1, 2006 i "Advokaten".
Christianson ser flera allvarliga briser i arbetet med hur barns vittnesmål hanteras i rättsväsendet. Både då barnen förhörs och då barnets vittnesmål ska värderas görs allvarliga fel.
Christianson är övertygad om att det avkunnats åtskilliga felaktiga domar pga hur barnen hanteras. För att komma tillrätta med problemen måste ett beteendevetenskapligt centrum inrättas.
Många poliser, även erfarna och utbildade i förhörsteknik, gör mängder av allvarliga fel. De ställer ledande och slutna frågor, påverkat av vittnet och förstår inte hur barnet kan ha påverkats av olika felkällor.
Det krävs betydande baskunskap om människors kognitiva och känslomässiga utveckling, om det sociala samspelet och om intervjuteknik överhuvudtaget. Polisen saknar dessa baskunskaper, därför bör annan personal intervjua barn, precis så som sker i flera andra länder.
Det finns särskilda svårigheter att ta hänsyn till när barn förhörs. Till exempel barnets utveckling av anknytning, realitetstestning, behov av meningsskapande, perspektivtagande, att kunna välja mellan lögn och sanning samt språk- och minnesutveckling.
Åklagarna saknar ofta, precis som poliser, barnklinisk kompetens för att förstå, utvärdera och kunna gå vidare med barnets vittnesmål.
Jag har sett åtskilliga exempel då åklagare lagt ner utredningar eftersom de inte tror att det är framkomligt, när det kanske finns möjlighet att gå vidare med den misstänkte förövaren.
De tror att om barnet inte kan berätta något hur ska då förövaren kunna det? Det visar att de inte förstår hur ett sådant här samspel går till. Ibland kan berättarbehovet vara större hos förövaren än hos barnet.
Poliser och domare förlägger mycket till barnet. Om det inte kommer fram information så beror det kanske på barnet, anser de. Barnet kommer inte ihåg eller har inte varit med om någonting, tror de. Medan vi (psykologer) ser mer att det handlar om förhörsledarens kompetens och förmåga att intervjua barnet.
Intervjuerna och förhören med barnen borde utföras av psykologer, säger Christianson. Primärt handlar det inte om att ha kunskap om brott utan att ha kunskap om barn som har utsatts för brott.
Liv Westberg
Iréne Grolleman
Hanna Persdotter
Ofcom Contact Centre Stockholm 2006-02-20
Riverside House
2a Southwark Bridge Road
London
SE2 9 HA
Anmälan mot TV3´s program "Insider"
torsdag 9 februari 2006 kl. 22.00
Inslaget i "Insider" har initierats av fäder som befinner sig i vårdnadstvister och syftet verkar ha varit att väcka massmedial sensation och stoppa Dr. Nina Yderbergs verksamhet till fördel för fäderna i de enskilda fallen.
För drygt ett år sedan så vände sig fäderna sig till journalisten Stefan Lisinski som 2004-12-13 skrev en artikel i Dagens Nyheter om Dr. Nina Yderberg.
Denna gång så har fäderna vänt sig till TV3 som utan hänsyn till de berörda barnen eller deras familjer bla visade ett klipp från ett polisförhör med ett av barnen.
Bakgrunden till vad som föregick detta polisförhör tas inte med. Polisen hade talat om för fadern vilken dag som sonen skulle förhöras så dagen innan förhöret så begav sig fadern, X, till skolan och knivhotade sonen. X drog in sonen på toaletten och sa att han skulle döda honom om han inte sa till polisen att modern ljög om övergreppen.
Eftersom X vid tidigare tillfällen hade misshandlat modern inför barnen så var detta hot i allra högsta grad verkligt för sonen. Resultat av detta hot var det som tv-tittarna sedan fick se i polisförhöret i tv.
X har setat i fängelse för misshandel av modern i närvaro av barnen, våld och hot mot tjänsteman, skadegörelse, grov kränkning, ofredande och hemfridsbrott (mål nr. B 7618-97). Han har haft besöksförbud (mål nr. C 03-6-5188-97).
2005-03-31 häktades X i sin frånvaro. 2005-04-13 greps han i Portugal. 2005-05-06 överlämnades han till Sverige och greps samma dag. 2005-05-07 häktades han och 2005-05-23 frigavs han. Sedan ca 6 mån tillbaka så söks han med anledning av en huvudförhandling i grov smuggling av Stockholms Tingsrätt (mål nr. B 4029-05).
I befolkningsregistret står X registrerad som utvandrad eller överförd till obefintlighets-registret.
För TV3 så är han i varje fall inte lika obefintlig som för Tingsrätten. X visades i helbild i programmet "Insider" och det var möjligt att identifiera hans son.
Polisen har misslyckats med sin sekretessprövning då dom har lämnat ut videoförhöret till den misstänkte som nu alltså flera år senare får hjälp av TV3 att sända det i tv. Konsekvensen av att visa detta inslag på tv blir att sonen kränks ytterligare en gång, och nu inför alla tv-tittarna.
Programmet används som en privat rättsskådeplats och det strider mot respekten för den enskildes privatliv och kan inte motiveras av något allmänintresse. Det strider också mot kravet på opartiskhet och saklighet då mödrarna inte getts tillfälle att kommentera innehållet som i större delar är felaktigt beskrivet, taget ur sitt sammanhang och förvrängt.
Dr. Nina Yderberg framställs i "Insider" som en oseriös yrkesutövare med bristande kompetens. Hon kritiseras för att hon har anmält misstankar om sexövergrepp på barn som sedan inte har lett till åtal och att misstankarna därför skulle vara ogrundade. Inslaget vill ge intryck av att hon lurar barn att berätta om sexövergrepp som inte har hänt.
Syftet med programmet verkar vara att underblåsa och befästa fördomen att mödrar ljuger om övergrepp och misshandel för att vinna vårdnadstvister.
Fäderna påstår till och med att Dr. Nina Yderberg på beställning av mödrarna skriver läkarintyg med syfte att frånta fäderna deras umgänge och vårdnad om deras barn.
Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd, HSAN, och Socialstyrelsen, som är de tillsynsmyndigheter i Sverige som granskar läkare, har aldrig prickat Dr. Nina Yderberg trots flera anmälningar mot henne. Så sent som -2005 gjorde Socialstyrelsen en inspektion och fann då ingenting att kritisera, tvärtom så fick Dr. Nina Yderberg beröm för att hon skrev professionella intyg.
På TV3´s hemsida står det att läsa – "En rad anmälningar mot barnpsykiatrikern har lämnats in till HSAN, Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd men de har inte kunnat prövas av formella skäl eftersom det endast är mödrarna som är behöriga att anmäla.
TV3´s formulering är vilseledande och i programmet får man också uppfattningen att man måste vara kvinna/mamma för att ha behörighet att anmäla Dr. Nina Yderberg. Det är naturligtvis felaktigt. Det som är avgörande vid en anmälan till HSAN är inte om man är mamma eller pappa utan om föräldrarna har gemensam vårdnad eller inte. I det avseendet följer HSAN föräldrabalken vilket betyder att bägge föräldrarna måste underteckna anmälan om dom har gemensam vårdnad.
Det är alltså fel att skriva att det bara är mödrarna som kan anmäla, för om fäderna som är vårdnadshavare motsätter sig att en anmälan görs så går det inte heller.
Genom sin formulering så insinuerar TV3 dessutom att mödrar generellt sett motsätter sig att Dr. Nina Yderberg anmäls för att skydda henne från ev. kritik från HSAN.
TV3 fortsätter sedan med "Yderberg´s verksamhet kan därför fortsätta ostört år efter år". Uttalandet är vilseledande då dom här även utesluter att Socialstyrelsen har en möjlighet att granska läkare i de fall där bägge vårdnadshavarna inte vill underteckna anmälan. För att anmäla en läkare till Socialstyrelsen så behöver man inte vara vårdnadshavare, vem som helst kan anmäla.
Fäderna som står bakom programmet har nu gemensamt uppmanat Socialstyrelsen att bla utreda deras konspirationsteori, att Dr. Nina Yderberg skriver intyg på beställning av mödrarna. Antalet anmälningar som de har gjort för att motivera denna extra tillsyn av Dr. Nina Yderberg liknar mest av allt en hetsjakt.
Vidare så står det på hemsidan att "anklagelserna om sexuella övergrepp har varit förödande för fäderna. Relationer har spruckit, de har tvingats flytta och i några fall har de inte ens orkat bo kvar i Sverige".
Fäderna i programmet som har utvandrat, X och Y, söks bägge två för olika slags brott. I programmet så får tv-tittarna uppfattningen att de enbart har utvandrat pga anklagelser om övergrepp och inte att de med all sannolikhet har utvandrat pga de brott som de söks för i Sverige.
Tv-tittarna får också uppfattningen att det enbart är anklagelserna om övergrepp som är den bidragande orsaken till att relationerna i dessa fall har spruckit och att föräldrarna har flyttat isär. Uppgifter om att det har funnits andra orsaker, som fädernas våld och trakasserier mot mödrarna, nämns inte i detta samband.
I programmet intervjuas också en psykiatriker från Karolinska, Christer Allgulander. En av hans patienter är en av fäderna bakom Stefan Lisinskis artikel i Dagens Nyheter 2004-12-13 och nu programmet "Insider".
Dr. Christer Allgulander anser att en nedlagd polisanmälan ensamt utesluter alla misstankar om övergrepp och att ett nedlagt åtal utgör grund för att kvarstående misstankar inte är befogade.
Enligt statistiken så leder enbart 6 % av polisanmälningarna till åtal.
Dr. Christer Allgulanders teori att enbart polis och åklagare kan avgöra om övergrepp har skett är felaktig då patienter som bla vårdas på de psykiatriska klinikerna med övergreppsproblematik i botten är betydligt större till antalet än 6 %.
Skulle man omsätta Christers teori i praktiken skulle det dessutom innebära att han först skickar sina patienter till polisstationen - för att vara säker på att bedömningen om övergrepp är riktig - innan han påbörjar sin behandling!
Då TV3 använder sig av Dr. Christer Allgulander som sakkunnig för att belysa Dr. Yderbergs behandling så tror därför tv-tittarna att Dr. Christer Allgulanders uttalanden är vetenskapligt förankrade.
När Dr. Christer Allgulander sedan uttalar sig så framstår det med stor tydlighet att han inte behärskar området, är öppet fördomsfull och misstror mödrarna och att hans kritik i stort sett bara grundar sig på informationen som han fått från en av hans patienter, dvs från en av fäderna bakom programmet.
Dr. Christer Allgulander påstår bla att" CDC-testet används av mödrarna för att få vårdnaden om barnen".
Det Christer Allgulander kort sagt då menar är att Dr. Nina Yderberg först före testet talar om för mödrarna dom ska kryssa för att barnet mår mycket dåligt och sedan att hon med testet som underlag påvisar att barnet har varit utsatt för övergrepp av fadern i ett intyg.
Uppfattningen att det går till på detta sätt visar på en cynisk inställning till barnens problem och på en mycket fördomsfull inställning till mödrarna/kvinnorna, att de är en grupp som generellt sätt manipulerar och ljuger.
CDC-testet är inte avgörande för att aktualisera misstankarna om övergrepp utan utgör endast en del av den sammanlagda bedömningen av barnet/patienten. Bedömningen görs i kombination av symptom, anamnestiska uppgifter och på vilket sätt som barnet framför sin berättelse på.
Dr. Nina Yderberg kritiseras i programmet också för att hon inte tagit kontakt med fäderna innan författandet av intygen. Det är ytterst ovanligt att förövare av sexuella övergrepp erkänner. Av den anledningen så har Dr. Nina Yderberg bedömt att ett samtal med fäderna inte skulle tillföra relevant information i den kliniska bedömningen.
"Insider" tar också upp att trots att Dr. Nina Yderberg är sakkunnig inom psykiatri i Länsrätten så har hon inte fått några uppdrag där.
Tv-tittarna får uppfattningen att Länsrätten inte har efterfrågat hennes tjänster pga att dom anser att hon är en oseriös yrkesutövare och inte pga formella orsaker.
Orsaken till att Dr. Nina Yderberg inte har haft uppdrag i Länsrätten är att hon själv har avsagt sig uppdragen. Då Länsrätten har ställt krav på att de sakkunniga ska uttala sig både inom vuxen- och barnpsykiatri och Dr. Nina Yderberg enbart vill uttala sig inom barnpsykiatri så har hon därför inte tagit några uppdrag.
Z, en av fäderna i programmet, berättar att det tog 6 veckor innan Dr. Nina Yderberg skrev anmälan om misstankar om övergrepp till socialtjänsten.
Han vill förvandla Dr. Nina Yderbergs semester till att hon inte tog sonens berättelse på allvar och menar att om hon hade tagit den på allvar så hade hon inte gått på semester, då hade hon "gjort någonting åt det" tidigare.
Både uppgifterna och resonemanget är felaktiga. Läkare som gör en anmälan ansvarar inte för hur socialtjänsten sedan hanterar inkomna anmälningar, muntligen som skriftligen.
2002-06-24 så tog socialtjänsten emot en muntlig anmälan från Dr. Nina Yderberg och drygt 5 veckor senare, 2002-07-31, så gjorde Dr. Nina Yderberg även en skriftlig anmälan till socialtjänsten.
I det här fallet så bedömde socialtjänsten med all sannolikhet att en snabb utredning av skyddsbehovet inte var nödvändig då "Andreas" i alla fall inte hade något umgänge med sonen just då.
Sonen hade ett år tidigare rymt ifrån fadern vid ett umgänge och Z hade sedan dess bara umgänge med sonen i närvaro av kontaktperson. Modern var dessutom på semester med sonen vid den här tidpunkten som Z uppger, så därför träffade han inte sonen alls.
Något samband mellan Dr. Nina Yderbergs ev. bedömning av sonens trovärdighet och hennes semester som Z söker efter, går inte att påvisa.
Z fortsätter vidare med att domstolen inte har tagit Dr. Nina Yderbergs misstankar om övergrepp på sonen på allvar. Detta är också felaktigt. 2002-09-24 så beslutade domstolen att allt umgänge skulle upphöra och Z har sedan sonen rymde från honom för 4 ½ år sedan -2001, inte haft något eget umgänge med sonen. Sonen rymde när han var 7 år, det var 1 år innan modern konsulterade Dr. Nina Yderberg för sonens problem.
Z säger vidare att barn har svårt att förstå vad som är sant och inte sant. Han uttalar sig som om han vore expert på området och det verkar som att han inte vill att man ska lyssna på barn för att det passar honom.
Ja, vad skulle du inte själv säga om du hade behov av att försvara dig?
Män står för 95 % av våldet i samhället. Det förekommer, inte förvånande nog, våld på kvinnor och barn i ca 70 % av vårdnadstvisterna. Myndigheternas bristande kunskap och agerande i vårdnadstvister har fått förödande konsekvenser för många barn och föräldrar, främst kvinnor.
Det som är beklagligt med detta angrepp i TV3 mot mödrarna och Dr. Nina Yderberg är att fokusen på barnen försvinner helt. Men det kanske är just det som är meningen eller varför törs TV3 inte lyssna på barnen?
Avslutningsvis vill vi citera från några artiklar.
Överläkare Göran Bodegård skriver i Läkartidningen nr. 14, 2003
Vad är vi beredda att lyssna till och lyssna efter
På 1960- och 1970 talet förstod vi att barn kan misshandlas av sina föräldrar. Vi lärde oss att diagnostisera "the battered child syndrome" men överlämnade sedan det hela till juridiken, socialvården och "tiden".
På 1980-talet blev informationen också om sexuella övergrepp mot barn så massiv att man på allvar måste beakta detta motbjudande perspektiv i differentialdiagnostiska bedömningar av barn med beteendestörningar, inte bara anse dessa företeelser vara beklagansvärd kuriosa.
Nu blev flera av de flickor som decenniet innan hade uppfattats som patienter med ungdoms-psykos och hysteriska anfall igenkända som ungdomar som brast under omöjligheten att integrera dissocierade sexuella upplevelser från barndomen.
Hur är det med barns trovärdighet när det gäller att berätta om sexuella övergrepp?
Hela detta svåra område har emellertid fått konkret belysning av en svensk rapport, Svedin CG och Back K -1996, som framhåller att det finns barn som inte kan, inte vill, inte förmår, inte minns att berätta om sexuella övergrepp som de bevisligen varit med om. Deras utsagor präglas alltså av deras försvarsstrategier mot minnen av dessa upplevelser.
Man kan alltså, utifrån Svedins och Backs rapport, konkludera att barns utsagor alltid måste ses utifrån barnets privata förhållningssätt till sina upplevelser och psykiska sanningar innan de tillmäts juridisk "face value". Deras rapport är också en demonstration av olika psykiska försvarsmekanismer och förhållningssätt som svenska barn som utsatts för övergrepp använder sig av.
Därmed är rapporten också en konkret guide till hur man bör förhålla sig till och applicera psykoterapeutisk kunskap i relation till barn och deras behov/förmåga/vilja att tala eller inte tala om vad de bär i sina medvetna eller omedvetna minneslager.
Vidare måste behandlaren förstå att den skuld, skam och delaktighetsupplevelse barnet kan ha, inte bearbetas om barnet inte hjälps att i sin egen takt förstå vem som hade ansvaret.
Det blir givetvis heller aldrig möjligt att vare sig diagnostisera eller behandla dessa barn om barnet som egen individ aldrig får en privat och skyddad plats i kontakten med vården, utan kontakten villkoras med att den skall ske med hela familjen alltid närvarande etc.
Det finns stor brist på både kunskap och resurser när det gäller att skapa en relation till sexuellt utnyttjade barn som kan möta deras behov/förmåga/vilja att tala eller inte tala om vad de bär i sina medvetna eller omedvetna minneslager.
Många barn är hänvisade till att i sin ensamhet treva efter hjälp i anonymitet; Barnens rätt i samhället (BRIS) rapporterar en skrämmande utsatthet för barn i vårt samhälle.
Professor i psykologi, Sven Å Christianson, intervjuas av Magnus Andersson och Tom Knutson i nummer 1, 2006 i "Advokaten".
Christianson ser flera allvarliga briser i arbetet med hur barns vittnesmål hanteras i rättsväsendet. Både då barnen förhörs och då barnets vittnesmål ska värderas görs allvarliga fel.
Christianson är övertygad om att det avkunnats åtskilliga felaktiga domar pga hur barnen hanteras. För att komma tillrätta med problemen måste ett beteendevetenskapligt centrum inrättas.
Många poliser, även erfarna och utbildade i förhörsteknik, gör mängder av allvarliga fel. De ställer ledande och slutna frågor, påverkat av vittnet och förstår inte hur barnet kan ha påverkats av olika felkällor.
Det krävs betydande baskunskap om människors kognitiva och känslomässiga utveckling, om det sociala samspelet och om intervjuteknik överhuvudtaget. Polisen saknar dessa baskunskaper, därför bör annan personal intervjua barn, precis så som sker i flera andra länder.
Det finns särskilda svårigheter att ta hänsyn till när barn förhörs. Till exempel barnets utveckling av anknytning, realitetstestning, behov av meningsskapande, perspektivtagande, att kunna välja mellan lögn och sanning samt språk- och minnesutveckling.
Åklagarna saknar ofta, precis som poliser, barnklinisk kompetens för att förstå, utvärdera och kunna gå vidare med barnets vittnesmål.
Jag har sett åtskilliga exempel då åklagare lagt ner utredningar eftersom de inte tror att det är framkomligt, när det kanske finns möjlighet att gå vidare med den misstänkte förövaren.
De tror att om barnet inte kan berätta något hur ska då förövaren kunna det? Det visar att de inte förstår hur ett sådant här samspel går till. Ibland kan berättarbehovet vara större hos förövaren än hos barnet.
Poliser och domare förlägger mycket till barnet. Om det inte kommer fram information så beror det kanske på barnet, anser de. Barnet kommer inte ihåg eller har inte varit med om någonting, tror de. Medan vi (psykologer) ser mer att det handlar om förhörsledarens kompetens och förmåga att intervjua barnet.
Intervjuerna och förhören med barnen borde utföras av psykologer, säger Christianson. Primärt handlar det inte om att ha kunskap om brott utan att ha kunskap om barn som har utsatts för brott.
Liv Westberg
Iréne Grolleman
Hanna Persdotter
Maria Abrahamsson och kvinnojourerna
Maria Abrahamsson är inte min favorit, för att uttrycka det mycket, mycket milt. I dagens SvD har hon en ledarartikel med rubriken ”Att gömma barn är som regel allvarliga brott”.
Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.
Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.
Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?
Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.
Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.
Erik Rodenborg 15/11 2007
Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.
Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.
Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?
Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.
Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.
Erik Rodenborg 15/11 2007
Ingrid Carlqvists tidigare liv
/Skrivet 3 mars 2009./
Jag måste nog återkomma till Ingrid Carlqvist, och till och med bryta mot mitt löfte att inte länka till hennes blogg. För den 27 februari publicerade hon ett inlägg som ställer hela hennes kampanj mot de “orimliga” anklagelserna om övergrepp i en helt ny dager.
Vi får hålla i minnet att hon alltsedan 1995 med en oerhörd energi bekämpat barn och vuxna överlevare som berättar om övergrepp. Men en form av pseudorationell vädjan till ”det sunda förnuftet” har hon hånat och förlöjligat den ena berättelsen efter den andra. Att någon skulle kunna tränga bort en otäck händelse under många år – är absurt, enligt henne. Om barn berättar om övergrepp, och i något sammanhang uttrycker sig ologiskt betyder det enligt henne att berättelsen måste vara påhittad. Osv.
Man har undrat om hon kanske också skulle börja skriva på Vetenskap och folkbildnings forum, där hon säkert skulle kunna få visst medhåll i dessa frågor. Men efter att ha läst inlägget den 27 februari och några av kommentarerna under inser man att – nej, det är nog inte aktuellt.
Inlägget börjar med det sedvanliga gnället mot Liza Marklund, och man får läsa ganska länge innan Carlqvist släpper bomben. Men på näst sista stycket kan man läsa följande:
”I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas / Carolina Gynnings, min anm./ tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades - vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss - vi brändes på bål för häxeri ...”
Är det ett skämt? Nej, faktiskt inte. Hon försvarar sig mot skeptiska frågor i kommentarfältet, och framkastar sedan att det faktum att hon brändes på 1600-talet nog kan vara en förklaring till hennes nuvarande engagemang för anklagade män: ”Kanske är det för att jag själv (tillsammans med Carolina Gynning!) blev anklagad för häxeri och bränd på bål på 1600-talet som jag nu kämpar så frenetiskt för alla andra oskyldigt anklagade?!”
Och hon planerar till och med att ge ut en bok om saken: ”Snart kommer boken Ljusfolket som jag och mediet Benny Rosenqvist har skrivit om livet på andra sidan. Du behöver inte tro ett enda dugg på att det är så det funkar och jag garanterar dig att varken du eller någon annan kommer att lida någon som helst skada av den boken!”
Ja, hur ser Ingrid Carlqvist egentligen på världen? Att en vuxen människa minns grova övergrepp som hon tidigare helt eller delvis har glömt är enligt henne orimligt, strider mot förnuftet, och mot vetenskapen. Hennes vetenskapliga favorit på området är minnesforskaren Elizabeth Loftus, en av teoretikerna i False Memory Syndrome Foundation. (Loftus är nu inte riktigt lika kategorisk i frågan som Carlqvist, men det är en annan historia).
Men även om barn berättar om grova övergrepp utan att alltid exakt följa den formella logikens lagar är det ovetenskapligt att tro på dem, och man borde kalla in vittnespsykologer för att massakrera barnens ologiska berättelser.
Men om Ingrid själv går till ett medium som berättar för henne att hon brändes som häxa i Norge på 1600-talet tror hon det genast. Ja, hon tror det så mycket att hon till och med använder det som en förklaring till varför hon är så engagerad för ”oskyldiga” män.
Minnen kan enligt henne inte trängas bort i detta liv. Men minnen av att ha blivit bränd som häxa kan trängas bort i någon sorts astralvärld, för att återkallas, inte av en själv, men av ett medium som kan berätta för en vad man egentligen innerst inne minns.
Jag är tagen. Hade svårt att sova inatt för att jag låg och tänkte på Ingrid Carlqvists märkliga värld.
Men en mer taktisk del av mig själv känner någon form av bister tillfredställelse. Det är inte varje dag som en ettrig debattör på motståndarsidan i en debatt jag deltagit i under mer än 15 år sågar av inte bara den gren som hon sitter på utan rentav är i färd att fälla hela trädet.
.............................................
TILLÄGG 4/3 2009.
Ingrid Carlqvist har kommenterat mitt inlägg på sin blogg. Bland annat citerar hon från en kommentar till henne jag skrivit som jag sedan raderat, eftersom jag tyckte att jag redan sagt allt väsentligt.
Hon citerar också ett svar hon skrev till denna kommentar som jag också raderade. I övrigt handlar hennes inlägg mest om hennes samarbete med mediet Benny.
Jag har inte så mycket att säga om hennes nya inlägg. Mer än att de som påverkats av hennes ståndpunkter om bortträngda minnen gärna kan läsa de länkar jag samlat på min hemsida.
Och att jag personligen föredrar när hon skriver om den andra världen än när hon skriver om denna.
Erik Rodenborg 3/3 2009
TILLÄGG 24/1 2012
Ingrid Carlqvist har numera flyttat inläggen till sin nya blogg, och tagit bort kommentarerna.
Jag måste nog återkomma till Ingrid Carlqvist, och till och med bryta mot mitt löfte att inte länka till hennes blogg. För den 27 februari publicerade hon ett inlägg som ställer hela hennes kampanj mot de “orimliga” anklagelserna om övergrepp i en helt ny dager.
Vi får hålla i minnet att hon alltsedan 1995 med en oerhörd energi bekämpat barn och vuxna överlevare som berättar om övergrepp. Men en form av pseudorationell vädjan till ”det sunda förnuftet” har hon hånat och förlöjligat den ena berättelsen efter den andra. Att någon skulle kunna tränga bort en otäck händelse under många år – är absurt, enligt henne. Om barn berättar om övergrepp, och i något sammanhang uttrycker sig ologiskt betyder det enligt henne att berättelsen måste vara påhittad. Osv.
Man har undrat om hon kanske också skulle börja skriva på Vetenskap och folkbildnings forum, där hon säkert skulle kunna få visst medhåll i dessa frågor. Men efter att ha läst inlägget den 27 februari och några av kommentarerna under inser man att – nej, det är nog inte aktuellt.
Inlägget börjar med det sedvanliga gnället mot Liza Marklund, och man får läsa ganska länge innan Carlqvist släpper bomben. Men på näst sista stycket kan man läsa följande:
”I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas / Carolina Gynnings, min anm./ tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades - vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss - vi brändes på bål för häxeri ...”
Är det ett skämt? Nej, faktiskt inte. Hon försvarar sig mot skeptiska frågor i kommentarfältet, och framkastar sedan att det faktum att hon brändes på 1600-talet nog kan vara en förklaring till hennes nuvarande engagemang för anklagade män: ”Kanske är det för att jag själv (tillsammans med Carolina Gynning!) blev anklagad för häxeri och bränd på bål på 1600-talet som jag nu kämpar så frenetiskt för alla andra oskyldigt anklagade?!”
Och hon planerar till och med att ge ut en bok om saken: ”Snart kommer boken Ljusfolket som jag och mediet Benny Rosenqvist har skrivit om livet på andra sidan. Du behöver inte tro ett enda dugg på att det är så det funkar och jag garanterar dig att varken du eller någon annan kommer att lida någon som helst skada av den boken!”
Ja, hur ser Ingrid Carlqvist egentligen på världen? Att en vuxen människa minns grova övergrepp som hon tidigare helt eller delvis har glömt är enligt henne orimligt, strider mot förnuftet, och mot vetenskapen. Hennes vetenskapliga favorit på området är minnesforskaren Elizabeth Loftus, en av teoretikerna i False Memory Syndrome Foundation. (Loftus är nu inte riktigt lika kategorisk i frågan som Carlqvist, men det är en annan historia).
Men även om barn berättar om grova övergrepp utan att alltid exakt följa den formella logikens lagar är det ovetenskapligt att tro på dem, och man borde kalla in vittnespsykologer för att massakrera barnens ologiska berättelser.
Men om Ingrid själv går till ett medium som berättar för henne att hon brändes som häxa i Norge på 1600-talet tror hon det genast. Ja, hon tror det så mycket att hon till och med använder det som en förklaring till varför hon är så engagerad för ”oskyldiga” män.
Minnen kan enligt henne inte trängas bort i detta liv. Men minnen av att ha blivit bränd som häxa kan trängas bort i någon sorts astralvärld, för att återkallas, inte av en själv, men av ett medium som kan berätta för en vad man egentligen innerst inne minns.
Jag är tagen. Hade svårt att sova inatt för att jag låg och tänkte på Ingrid Carlqvists märkliga värld.
Men en mer taktisk del av mig själv känner någon form av bister tillfredställelse. Det är inte varje dag som en ettrig debattör på motståndarsidan i en debatt jag deltagit i under mer än 15 år sågar av inte bara den gren som hon sitter på utan rentav är i färd att fälla hela trädet.
.............................................
TILLÄGG 4/3 2009.
Ingrid Carlqvist har kommenterat mitt inlägg på sin blogg. Bland annat citerar hon från en kommentar till henne jag skrivit som jag sedan raderat, eftersom jag tyckte att jag redan sagt allt väsentligt.
Hon citerar också ett svar hon skrev till denna kommentar som jag också raderade. I övrigt handlar hennes inlägg mest om hennes samarbete med mediet Benny.
Jag har inte så mycket att säga om hennes nya inlägg. Mer än att de som påverkats av hennes ståndpunkter om bortträngda minnen gärna kan läsa de länkar jag samlat på min hemsida.
Och att jag personligen föredrar när hon skriver om den andra världen än när hon skriver om denna.
Erik Rodenborg 3/3 2009
TILLÄGG 24/1 2012
Ingrid Carlqvist har numera flyttat inläggen till sin nya blogg, och tagit bort kommentarerna.
Vad innebär domen mot Tranås kvinnojour?
Den fällande domen mot Tranås kvinnojour är en tragedi. Den är inte alls oväntad, men likväl en tragedi.
Efter att kvinnorna i jouren ansetts överbevisade om att de inte kände till att den kvinna, som med deras hjälp gömt sig tillsammans med sitt barn, inte hade den juridiska vårdnaden, fälldes tre av dem, tillsammans med en rektor som hjälpt barnet till skolgång. Två av kvinnorna dömdes till sex månaders fängelse.
Den som vet något om ämnet, känner till att inte så få barn i Sverige idag är gömda, eftersom förövare har fått vårdnaden om dem. De är relativt lyckligt lottade. Många barn har det värre – de tvingas leva med förövare de är rädda för. Detta är en logisk konsekvens av vår kvinno- och barnfientliga juridiska praxis.
Det är oerhört svårt att dömas för övergrepp mot barn, och de som inte är dömda får ofta nästan automatiskt delad vårdnad. Om den andra föräldern, i 99 fall av 100 mamman, aktivt försöker bekämpa dessa orättvisa beslut förlorar de ofta vårdnaden totalt. Det kallas för ”umgängessabotage”.
Detta är läget. De som försöker gömma barn i en sådan situation är nominellt ”brottslingar”, liksom Robin Hood i legenden. Men i likhet med denne närmast mytiska figur är de ju snarare hjältar.
Liza Marklund har i fem krönikor i Expressen visat hur en uppenbar förövare friats i hovrätten, trots en överväldigande bevisning, som innefattar rättsläkarintyg. Vårdnadstvisten i det fallet är ej slutligen avgjord, men med vår lagstiftning är det klart möjligt att fadern kommer att få delad vårdnad. I detta, och många andra, fall, hoppas jag i så fall att barnet blir gömt. Och jag hoppas att den som i så fall känner till var, är anständig nog att inte berätta det för polisen.
Lina Ploug, ordförande i ROKS, har i ett ganska så defensivt uttalande sagt att hon beklagar att kvinnojourer bryter mot lagen. Jag hoppas att hennes uttalande är taktiskt betingar, för det vore ledsamt om hon menade det. Milt sagt.
När polisen letar efter flyktingar som gömt sig för att slippa avvisas, är den människa som avslöjar gömstället ett kräk. På samma sätt är den som avslöjar för myndigheterna i diktaturländer var gömda motståndskämpar finns ett kräk. Eller den arbetare som anger strejkledaren för polisen, i länder där strejker är förbjudna. Eller den som berättar för rasistiska lynchmobbar var de ska få tag i judar, eller zigenare, eller svarta.
Det är i grunden samma sak här. Den som hjälper vårt kvinno- och barnfientliga rättssystem i sådana fall har förrått både kvinnor och barn, liksom sin egen mänsklighet. Att handla så bör betraktas på samma sätt som strejkbryteri betraktas inom arbetarrörelsen.
Den lärdom som bör dras av fallet är främst att de som i sådana fall hjälper barn att gömma sig måste göra det på ett sådant sätt att det inte direkt kan kopplas till exempelvis en kvinnojours officiella arbete. Det är ett taktiskt misstag av en kvinnojour att gömma barn i sitt eget namn. Men naturligtvis kommer barn i sådana fall även i fortsättningen att gömmas – från förövare och från kvinno- och barnfientliga myndigheter. Förhoppningsvis tills de blir gamla nog att själva få välja var de ska bo.
För alla som kämpar för barns rättigheter är budskapet från denna dom klar. Myndigheterna står mycket ofta inte på vår sida. Lagstiftningen gör det inte heller. Därför kommer en del av arbetet med nödvändighet att måsta bedrivas, inte i samarbete med, utan i direkt motsättning till, det juridiska systemet. Tragiskt, men tyvärr sant.
Erik Rodenborg 6/12 2007
Efter att kvinnorna i jouren ansetts överbevisade om att de inte kände till att den kvinna, som med deras hjälp gömt sig tillsammans med sitt barn, inte hade den juridiska vårdnaden, fälldes tre av dem, tillsammans med en rektor som hjälpt barnet till skolgång. Två av kvinnorna dömdes till sex månaders fängelse.
Den som vet något om ämnet, känner till att inte så få barn i Sverige idag är gömda, eftersom förövare har fått vårdnaden om dem. De är relativt lyckligt lottade. Många barn har det värre – de tvingas leva med förövare de är rädda för. Detta är en logisk konsekvens av vår kvinno- och barnfientliga juridiska praxis.
Det är oerhört svårt att dömas för övergrepp mot barn, och de som inte är dömda får ofta nästan automatiskt delad vårdnad. Om den andra föräldern, i 99 fall av 100 mamman, aktivt försöker bekämpa dessa orättvisa beslut förlorar de ofta vårdnaden totalt. Det kallas för ”umgängessabotage”.
Detta är läget. De som försöker gömma barn i en sådan situation är nominellt ”brottslingar”, liksom Robin Hood i legenden. Men i likhet med denne närmast mytiska figur är de ju snarare hjältar.
Liza Marklund har i fem krönikor i Expressen visat hur en uppenbar förövare friats i hovrätten, trots en överväldigande bevisning, som innefattar rättsläkarintyg. Vårdnadstvisten i det fallet är ej slutligen avgjord, men med vår lagstiftning är det klart möjligt att fadern kommer att få delad vårdnad. I detta, och många andra, fall, hoppas jag i så fall att barnet blir gömt. Och jag hoppas att den som i så fall känner till var, är anständig nog att inte berätta det för polisen.
Lina Ploug, ordförande i ROKS, har i ett ganska så defensivt uttalande sagt att hon beklagar att kvinnojourer bryter mot lagen. Jag hoppas att hennes uttalande är taktiskt betingar, för det vore ledsamt om hon menade det. Milt sagt.
När polisen letar efter flyktingar som gömt sig för att slippa avvisas, är den människa som avslöjar gömstället ett kräk. På samma sätt är den som avslöjar för myndigheterna i diktaturländer var gömda motståndskämpar finns ett kräk. Eller den arbetare som anger strejkledaren för polisen, i länder där strejker är förbjudna. Eller den som berättar för rasistiska lynchmobbar var de ska få tag i judar, eller zigenare, eller svarta.
Det är i grunden samma sak här. Den som hjälper vårt kvinno- och barnfientliga rättssystem i sådana fall har förrått både kvinnor och barn, liksom sin egen mänsklighet. Att handla så bör betraktas på samma sätt som strejkbryteri betraktas inom arbetarrörelsen.
Den lärdom som bör dras av fallet är främst att de som i sådana fall hjälper barn att gömma sig måste göra det på ett sådant sätt att det inte direkt kan kopplas till exempelvis en kvinnojours officiella arbete. Det är ett taktiskt misstag av en kvinnojour att gömma barn i sitt eget namn. Men naturligtvis kommer barn i sådana fall även i fortsättningen att gömmas – från förövare och från kvinno- och barnfientliga myndigheter. Förhoppningsvis tills de blir gamla nog att själva få välja var de ska bo.
För alla som kämpar för barns rättigheter är budskapet från denna dom klar. Myndigheterna står mycket ofta inte på vår sida. Lagstiftningen gör det inte heller. Därför kommer en del av arbetet med nödvändighet att måsta bedrivas, inte i samarbete med, utan i direkt motsättning till, det juridiska systemet. Tragiskt, men tyvärr sant.
Erik Rodenborg 6/12 2007
Endast onda människor kan skada barn så
Läser på Kjell-Åkes blogg om ett av dessa alltmer vanliga fall då ett barn tvingas att flytta till en förälder som det är livrädd för, och anklagar för att ha begått övergrepp.
Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.
Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.
Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.
Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.
Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).
Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.
Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa för alla hur cyniska de är.
Erik Rodenborg 18/6 2009
Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.
Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.
Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.
Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.
Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).
Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.
Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa för alla hur cyniska de är.
Erik Rodenborg 18/6 2009
Aftonbladets föraktlige angivare
I början av fyrtiotalet rådde Nazi-Tyskland över merparten av Europa. De var allmänt hatade. Men en liten grupp människor gav villigt ockupationsmakten upplysningar om människor den ville ha tag på. Som motståndsmän och -kvinnor, judar, homosexuella, romer, Jehovas vittnen…
Denna grupp människor kallades angivare. Dessa var allmänt hatade och när kriget var slut fick en hel del av dem en ganska så hårdhänt behandling.
Tiderna förändras, men mönstret går igen.
Idag har en föraktlig angivarjournalist i den föraktliga angivartidningen Aftonbladets pappersupplaga brett ut sig på två sidor om ett fall där en kvinna gömt sig med sitt barn för att hon misstänker sin man för sexuella övergrepp mot barnet. För att underlätta att kvinnan och barnet hittas har inte endast mannens namn och bild publicerats - på nästan hela andra sidan av uppslaget finns en bild på barnet.
För att ingen ska missa uppslaget läggs det dessutom ut över nästan hela förstasidan.
Angivaren försöker ursäkta sig med att det saknas fällande dom. Jag uttalar mig inte om enskilda fall. Men den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn leder aldrig till fällande dom, eller ens åtal. Det vet angivaren med all säkerhet om. Ändå publicerar han artikeln, och bilden på barnet.
Den föraktlige angivaren, och hans likaså föraktlige chef, som tillät publiceringen, bör betraktas på samma sätt som man betraktade angivare i det tidiga fyrtiotalets Europa. Inga anständiga människor bör umgås med dem. De bör frysas ut, till dess de inser hur vidrigt de agerat. Detsamma gäller naturligtvis också de människor som anger dessa gömda barn för polisen.
Om människor blev medvetna om många barns och mödrars situation, skulle mycket angiveri kunna stoppas i sin linda och fler barn kunna räddas.
Nu tror jag inte att medvetenheten är så stor att detta kommer att ske i någon större skala. Tyvärr. Men någonstans måste vi börja.
Erik Rodenborg 14/6 2009
Denna grupp människor kallades angivare. Dessa var allmänt hatade och när kriget var slut fick en hel del av dem en ganska så hårdhänt behandling.
Tiderna förändras, men mönstret går igen.
Idag har en föraktlig angivarjournalist i den föraktliga angivartidningen Aftonbladets pappersupplaga brett ut sig på två sidor om ett fall där en kvinna gömt sig med sitt barn för att hon misstänker sin man för sexuella övergrepp mot barnet. För att underlätta att kvinnan och barnet hittas har inte endast mannens namn och bild publicerats - på nästan hela andra sidan av uppslaget finns en bild på barnet.
För att ingen ska missa uppslaget läggs det dessutom ut över nästan hela förstasidan.
Angivaren försöker ursäkta sig med att det saknas fällande dom. Jag uttalar mig inte om enskilda fall. Men den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn leder aldrig till fällande dom, eller ens åtal. Det vet angivaren med all säkerhet om. Ändå publicerar han artikeln, och bilden på barnet.
Den föraktlige angivaren, och hans likaså föraktlige chef, som tillät publiceringen, bör betraktas på samma sätt som man betraktade angivare i det tidiga fyrtiotalets Europa. Inga anständiga människor bör umgås med dem. De bör frysas ut, till dess de inser hur vidrigt de agerat. Detsamma gäller naturligtvis också de människor som anger dessa gömda barn för polisen.
Om människor blev medvetna om många barns och mödrars situation, skulle mycket angiveri kunna stoppas i sin linda och fler barn kunna räddas.
Nu tror jag inte att medvetenheten är så stor att detta kommer att ske i någon större skala. Tyvärr. Men någonstans måste vi börja.
Erik Rodenborg 14/6 2009
Bestämmer förövarna vår juridiska praxis?
I dagens Aftonbladet finns en artikel (endast i papperstidningen), som i anknytning till ett aktuellt rättsfall, aktualiserar frågan om att personer som misstänks eller anklagats för övergrepp mot barn ofta får vårdnaden om dessa barn. Utan att på något sätt uttala mig om något konkret fall vill jag passa på att här återpublicera en artikel om detta ämne jag skrev 2007 för tidningen Deadline, som ges ut av Hand i Hand och Anhöriga till sexuellt utsatta barn (ATSUB).
--------------------------
Ibland får jag kontakt med mödrar som förlorat, eller håller på att förlora vårdnaden av sitt barn till en fader, som hon på goda grunder misstänker begått övergrepp mot barnet (eller barnen, om det är flera). Vid varje sådant tillfälle är det svårt att inte gripas av en förtvivlan som överträffar det mesta.
Det är numera mycket vanligt att kvinnor förlorar vårdnaden till misstänkta förövare. Det hela började med att lagstiftningen om gemensam vårdnad ändrades 1998, och målsättningen blev att gemensamt umgänge ska tvingas igenom även om en av föräldrarna (vanligtvis modern) har goda skäl att misstänka den andra föräldern för att begå övergrepp. Systemet blev i det närmaste helt konsekvent. Fäder kunde få umgänge även om de var fällda för misshandel av modern, även om de var fällda för övergrepp på barn, även om barnen berättade att de utsatts för övergrepp, även om barnen var livrädda för fadern.
Efter mycken kritik ändrades vårdnadslagen på nytt förra året, och i de nya lagtexterna sätts barnens bästa över gemensam vårdnad, men märkligt nog har det i realiteten inte blivit bättre. Även om lagtexter ändras, består den manscentrerade juridiska praktiken. En skillnad verkar vara, att medan misstänkta förövare förut ofta tilldömdes gemensam vårdnad, tilldöms de nu oftare enskild vårdnad…
Hur kan en sådan praxis vara möjlig? I några få fall kan personalen på sociala eller nämndemännen kanske vara genuint övertygade om att inga övergrepp ägt rum, men det vanliga verkar vara en total cynism. I många fall verkar inställningen, i öppen strid med lagtexten, ha varit att det inte har någon betydelse om övergrepp ägt rum eller inte ägt rum, det viktiga är att förhindra "umgängessabotage".
I några fall är motiven helt klara. Maria Carlshamre citerade i en debattartikel i DN den 30/7 2003 (verkar tyvärr inte finna på nätet) en företrädare för Barn- och ungdomsgruppen i Helsingborg om ett fall där denna person själv uppenbarligen ansåg att övergrepp förekom: "Lindas pappa är så mycket annat, inte bara en som kissar henne i håret. Det finns hela deras relation. Det är fråga om en normaliseringsprocess. Utgångspunkten är att barnen ska ha ett umgänge."
Det är en sak att hävda att övergreppen inte ägt rum, vare sig förnekandet sker i god tro eller inte. Det innebär ända någon form av medgivande att om övergrepp ägt rum bör ändå inte förövaren få vårdnad om barnet. Men i det som skymtar fram här är dagordningen inte ens dold, utan helt öppen. Vad citatet avspeglar är uppfattningen att övergrepp väl inte är så farligt, det finns ju mycket i relationen som inte är övergrepp... (Vem vet, fadern kanske brukade ta dottern till McDonalds då och då...)
I det ovan citerade stycket nämns ordet "normaliseringsprocess". Och det är precis vad den juridiska praktiken idag handlar om. Det är en process där vi ska vänja oss vid övergrepp, där vi öppet ska acceptera att det är helt OK att en förövare får vårdnaden om barnet. På sätt och vis är det slutmålet för backlashen. Från att säga att "det förekommer inte, det är SÅ ovanligt, anklagelserna är säkert ofta falska" blir det istället "OK, det är säkert väldigt vanligt, ja, det är ju kanske rent av normalt, det är väl inte så mycket att bråka om".
I samband med publiceringen av bilder på nazister i de stora tidningarna hösten 1999 fick en redaktör frågan varför de inte publicerade bilder på pedofiler. Svaret blev att pedofilerna inte hade skapat en politisk rörelse för att ta makten i samhället.
Nej, i motsats till i Holland har det inte i Sverige bildats ett politiskt parti för "pedofiler", med målsättningen att ställa upp i riksdagsval. Men om man tror att personer som begår övergrepp mot barn inte agerar politiskt för att försvara sina intressen är man naiv. En rad pedofilskandaler i olika länder har under de senaste åren visat att det finns många förövare i samhällshierarkins topp. Är det så helt otänkbart att dessa agerar för att den juridiska praxisen anpassas för att gynna deras intressen?
De svenska domstolarnas praxis i vårdnadsfall skulle ofta knappast ha kunnat vara värre om den hade utarbetats av förövare för att försvara förövare. Jag avstår medvetet från att dra några ytterligare slutsatser här, eftersom jag då oundvikligen skulle stämplas som "paranoid".
Någon sa en gång att i vår tid är det endast de paranoida som ställer de verkliga frågorna. Den personen hade ändå inte studerat svenska vårdnadsdomar…
Erik Rodenborg 25/4 2009
--------------------------
Ibland får jag kontakt med mödrar som förlorat, eller håller på att förlora vårdnaden av sitt barn till en fader, som hon på goda grunder misstänker begått övergrepp mot barnet (eller barnen, om det är flera). Vid varje sådant tillfälle är det svårt att inte gripas av en förtvivlan som överträffar det mesta.
Det är numera mycket vanligt att kvinnor förlorar vårdnaden till misstänkta förövare. Det hela började med att lagstiftningen om gemensam vårdnad ändrades 1998, och målsättningen blev att gemensamt umgänge ska tvingas igenom även om en av föräldrarna (vanligtvis modern) har goda skäl att misstänka den andra föräldern för att begå övergrepp. Systemet blev i det närmaste helt konsekvent. Fäder kunde få umgänge även om de var fällda för misshandel av modern, även om de var fällda för övergrepp på barn, även om barnen berättade att de utsatts för övergrepp, även om barnen var livrädda för fadern.
Efter mycken kritik ändrades vårdnadslagen på nytt förra året, och i de nya lagtexterna sätts barnens bästa över gemensam vårdnad, men märkligt nog har det i realiteten inte blivit bättre. Även om lagtexter ändras, består den manscentrerade juridiska praktiken. En skillnad verkar vara, att medan misstänkta förövare förut ofta tilldömdes gemensam vårdnad, tilldöms de nu oftare enskild vårdnad…
Hur kan en sådan praxis vara möjlig? I några få fall kan personalen på sociala eller nämndemännen kanske vara genuint övertygade om att inga övergrepp ägt rum, men det vanliga verkar vara en total cynism. I många fall verkar inställningen, i öppen strid med lagtexten, ha varit att det inte har någon betydelse om övergrepp ägt rum eller inte ägt rum, det viktiga är att förhindra "umgängessabotage".
I några fall är motiven helt klara. Maria Carlshamre citerade i en debattartikel i DN den 30/7 2003 (verkar tyvärr inte finna på nätet) en företrädare för Barn- och ungdomsgruppen i Helsingborg om ett fall där denna person själv uppenbarligen ansåg att övergrepp förekom: "Lindas pappa är så mycket annat, inte bara en som kissar henne i håret. Det finns hela deras relation. Det är fråga om en normaliseringsprocess. Utgångspunkten är att barnen ska ha ett umgänge."
Det är en sak att hävda att övergreppen inte ägt rum, vare sig förnekandet sker i god tro eller inte. Det innebär ända någon form av medgivande att om övergrepp ägt rum bör ändå inte förövaren få vårdnad om barnet. Men i det som skymtar fram här är dagordningen inte ens dold, utan helt öppen. Vad citatet avspeglar är uppfattningen att övergrepp väl inte är så farligt, det finns ju mycket i relationen som inte är övergrepp... (Vem vet, fadern kanske brukade ta dottern till McDonalds då och då...)
I det ovan citerade stycket nämns ordet "normaliseringsprocess". Och det är precis vad den juridiska praktiken idag handlar om. Det är en process där vi ska vänja oss vid övergrepp, där vi öppet ska acceptera att det är helt OK att en förövare får vårdnaden om barnet. På sätt och vis är det slutmålet för backlashen. Från att säga att "det förekommer inte, det är SÅ ovanligt, anklagelserna är säkert ofta falska" blir det istället "OK, det är säkert väldigt vanligt, ja, det är ju kanske rent av normalt, det är väl inte så mycket att bråka om".
I samband med publiceringen av bilder på nazister i de stora tidningarna hösten 1999 fick en redaktör frågan varför de inte publicerade bilder på pedofiler. Svaret blev att pedofilerna inte hade skapat en politisk rörelse för att ta makten i samhället.
Nej, i motsats till i Holland har det inte i Sverige bildats ett politiskt parti för "pedofiler", med målsättningen att ställa upp i riksdagsval. Men om man tror att personer som begår övergrepp mot barn inte agerar politiskt för att försvara sina intressen är man naiv. En rad pedofilskandaler i olika länder har under de senaste åren visat att det finns många förövare i samhällshierarkins topp. Är det så helt otänkbart att dessa agerar för att den juridiska praxisen anpassas för att gynna deras intressen?
De svenska domstolarnas praxis i vårdnadsfall skulle ofta knappast ha kunnat vara värre om den hade utarbetats av förövare för att försvara förövare. Jag avstår medvetet från att dra några ytterligare slutsatser här, eftersom jag då oundvikligen skulle stämplas som "paranoid".
Någon sa en gång att i vår tid är det endast de paranoida som ställer de verkliga frågorna. Den personen hade ändå inte studerat svenska vårdnadsdomar…
Erik Rodenborg 25/4 2009
Barnpornografi som vapen mot förövarna
På nytt skrivs det om barnpornografi. Vi får bland annat veta att ett FN-organ uppskattar att 750.000 människor tittar på barnporr på nätet – varje sekund.
Det hela väcker en del tankar. Och då inte endast om hur vidrigt det är, vilket det förvisso är.
Det finns en annan aspekt av det hela som sällan diskuteras.
Under de senare åren har backlashen mot de utsatta för sexuella övergrepp i barndomen vunnit seger efter seger.
Vuxna överlevare från övergrepp i bandomen har mer och mer börjat ses som lidande av ”falska minnen”, som offer för terapeuter eller sin egen fantasi.
Barn som berättar antas ofta vara manipulerade av sina mammor (”PAS!”), av förhörsledare eller av terapeuter – eller också har de Tourettes syndrom eller något annat tillstånd som gör att man inte kan lite på dem.
Medicinska belägg betvivlas också alltmer - fysiologiska tecken på att man utsatts för övergrepp sägs alltid KUNNA bero på något annat.
HD har nyss beslutat att trovärdighet i våldtäktsmål inte räcker – det behövs materiella bevis. Och det gäller uppenbarligen även barnvåldtäkter.
I princip skulle backlashen kunnat segra. Åsikten att vi har en epidemi av falska anklagelser men nästan inga bevisade fall skulle kunnat ha segrat totalt. Då skulle ett fåtal fall återstå – som när förövare gör sina offer med barn, eller när ”fula gubbar” tas på bar gärning i någon park.
Om det nu inte vore för barnpornografin.
Den är vidrig, men också ett effektivt och förödande vapen - som förövarna har skapat mot sig själva.
Det fungerar på två sätt. Dels konkret. En mycket stor andel av de som fälls för övergrepp mot barn fälls just pga. att det finns bevis i form av barnpornografi.
Dels indirekt. Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar entydigt att sexuella övergrepp mot barn inte kan vara något sällsynt, något för enstaka perverterade fäder som Josef Fritzl och en handfull ”fula gubbar”.
Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar att enormt många barn utsätts för övergrepp.
Den beslagtagna barnpornografin utgör självfallet endast en mycket liten del av den som produceras. Och de övergrepp som på detta sätt dokumenteras är självfallet endast en liten andel av alla övergrepp, som oftast inte filmas eller fotograferas.
Många förövare kan alltså inte låta bli att dokumentera sina brott. De gör de självfallet inte för att de vill åka fast, men de gör de likväl då och då.
Barnpornografi är som sagt vidrigt – men är för närvarande det bästa vapnet mot förövarna som existerar…
Erik Rodenborg 12/9 2009
Det hela väcker en del tankar. Och då inte endast om hur vidrigt det är, vilket det förvisso är.
Det finns en annan aspekt av det hela som sällan diskuteras.
Under de senare åren har backlashen mot de utsatta för sexuella övergrepp i barndomen vunnit seger efter seger.
Vuxna överlevare från övergrepp i bandomen har mer och mer börjat ses som lidande av ”falska minnen”, som offer för terapeuter eller sin egen fantasi.
Barn som berättar antas ofta vara manipulerade av sina mammor (”PAS!”), av förhörsledare eller av terapeuter – eller också har de Tourettes syndrom eller något annat tillstånd som gör att man inte kan lite på dem.
Medicinska belägg betvivlas också alltmer - fysiologiska tecken på att man utsatts för övergrepp sägs alltid KUNNA bero på något annat.
HD har nyss beslutat att trovärdighet i våldtäktsmål inte räcker – det behövs materiella bevis. Och det gäller uppenbarligen även barnvåldtäkter.
I princip skulle backlashen kunnat segra. Åsikten att vi har en epidemi av falska anklagelser men nästan inga bevisade fall skulle kunnat ha segrat totalt. Då skulle ett fåtal fall återstå – som när förövare gör sina offer med barn, eller när ”fula gubbar” tas på bar gärning i någon park.
Om det nu inte vore för barnpornografin.
Den är vidrig, men också ett effektivt och förödande vapen - som förövarna har skapat mot sig själva.
Det fungerar på två sätt. Dels konkret. En mycket stor andel av de som fälls för övergrepp mot barn fälls just pga. att det finns bevis i form av barnpornografi.
Dels indirekt. Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar entydigt att sexuella övergrepp mot barn inte kan vara något sällsynt, något för enstaka perverterade fäder som Josef Fritzl och en handfull ”fula gubbar”.
Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar att enormt många barn utsätts för övergrepp.
Den beslagtagna barnpornografin utgör självfallet endast en mycket liten del av den som produceras. Och de övergrepp som på detta sätt dokumenteras är självfallet endast en liten andel av alla övergrepp, som oftast inte filmas eller fotograferas.
Många förövare kan alltså inte låta bli att dokumentera sina brott. De gör de självfallet inte för att de vill åka fast, men de gör de likväl då och då.
Barnpornografi är som sagt vidrigt – men är för närvarande det bästa vapnet mot förövarna som existerar…
Erik Rodenborg 12/9 2009
Friday, January 13, 2012
Grumliga motiv bakom kampanjen för Quick
/Från "Blogg för Erik Rodenborg 19/12 2008./
Varför skriver jag så mycket om Thomas Quick?
Det beror inte på att jag tillhör de som är oerhört intresserade av kriminalfall eller kriminaljournalistik i allmänhet. Det är jag inte.
Anledningen är huvudsakligen den att de främsta aktörerna bland de som i åratal velat övertyga om att Quick "inte begått ett enda mord" har varit oerhört aktiva i att avfärda berättelser om övergrepp mot barn. Det är personer vars motiv är grumliga, milt sagt.
Vi har Pelle Svensson, en aktiv försvarare av Hans Scheike och hans sexsekt. Svensson har bland annat skrivit förordet till sexsektkvinnan Britta Sylvans bok "Jordbävningen". I detta förord skrev han bland annat att "om det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare, det skulle blir mindre skilsmässor och självmord. Han beskrev också sexsekten i termer som "nakna och lyckliga barn” och "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Vi har Ulf Åsgård som i rättegången om Södertäljefallet 1994 avfärdade Södertäljeflickan som mytoman, och som i det så kallade "Ulf-fallet" 2004 jämförde terapeuten Kenneth Lind med förhörsledarna i Abu Ghraib-fängelset.
Vi har Kerstin Koorti som bland annat sagt att minnen som kommer fram i terapi undantagslöst är falska, och som har deltagit i snart sett varje kampanj mot överlevare från övergrepp.
Vi har Jan Guillou, som alltsedan tidigt 80-tal försökt diskreditera trovärdigheten hos de som berättar om minnen av övergrepp i barndomen. Att han sedan vill att andra ska tro på Guillous egna minnen av övergrepp i SIN barndom är ju en pikant detalj i sammanhanget.
Vi har Leif GW Persson, som agerat i nästan alla av de mest kända fallen för att ifrågasätta trovärdigheten hos överlevare: styckmordsfallet, "Ulf-fallet", Södertäljefallet, bordellhärvan etc. etc. Att han har en mycket märklig relation till sanningen visades i Lars Borgnäs dokumentär om styckmordet i Uppdrag Granskning.
Och sedan har vi nu alltså också fått Hannes Råstam, mest känd för sina extremt vinklade progam om "Ulf-fallet", där han systematiskt utelämnade allt som talade för dotterns berättelse om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp.
Dessa personer är kärnan i kampanjen för att Quick skulle vara oskyldig. Quickfallet har en hel del element som gör att förnekare av denna typ ser rött. "Terapiminnen", minnen av övergrepp i barndomen, att bortträngda minnen kan återkallas, multipla personligheter och så vidare.
Oavsett frågan om Quick är oskyldig eller skyldig till de åtta mord han dömts för är motiven hos de mest frenetiska av kampanjmakarna helt klara.
Men oavsett hur det går bör man nog uppmärksamma något intressant. Quick sade inte ett ord om "falska minnen". Han påstod att han hade ljugit. Det är en väsentlig skillnad som man bör ha i minnet i framtida debatter om saken.
Erik Rodenborg
Varför skriver jag så mycket om Thomas Quick?
Det beror inte på att jag tillhör de som är oerhört intresserade av kriminalfall eller kriminaljournalistik i allmänhet. Det är jag inte.
Anledningen är huvudsakligen den att de främsta aktörerna bland de som i åratal velat övertyga om att Quick "inte begått ett enda mord" har varit oerhört aktiva i att avfärda berättelser om övergrepp mot barn. Det är personer vars motiv är grumliga, milt sagt.
Vi har Pelle Svensson, en aktiv försvarare av Hans Scheike och hans sexsekt. Svensson har bland annat skrivit förordet till sexsektkvinnan Britta Sylvans bok "Jordbävningen". I detta förord skrev han bland annat att "om det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare, det skulle blir mindre skilsmässor och självmord. Han beskrev också sexsekten i termer som "nakna och lyckliga barn” och "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Vi har Ulf Åsgård som i rättegången om Södertäljefallet 1994 avfärdade Södertäljeflickan som mytoman, och som i det så kallade "Ulf-fallet" 2004 jämförde terapeuten Kenneth Lind med förhörsledarna i Abu Ghraib-fängelset.
Vi har Kerstin Koorti som bland annat sagt att minnen som kommer fram i terapi undantagslöst är falska, och som har deltagit i snart sett varje kampanj mot överlevare från övergrepp.
Vi har Jan Guillou, som alltsedan tidigt 80-tal försökt diskreditera trovärdigheten hos de som berättar om minnen av övergrepp i barndomen. Att han sedan vill att andra ska tro på Guillous egna minnen av övergrepp i SIN barndom är ju en pikant detalj i sammanhanget.
Vi har Leif GW Persson, som agerat i nästan alla av de mest kända fallen för att ifrågasätta trovärdigheten hos överlevare: styckmordsfallet, "Ulf-fallet", Södertäljefallet, bordellhärvan etc. etc. Att han har en mycket märklig relation till sanningen visades i Lars Borgnäs dokumentär om styckmordet i Uppdrag Granskning.
Och sedan har vi nu alltså också fått Hannes Råstam, mest känd för sina extremt vinklade progam om "Ulf-fallet", där han systematiskt utelämnade allt som talade för dotterns berättelse om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp.
Dessa personer är kärnan i kampanjen för att Quick skulle vara oskyldig. Quickfallet har en hel del element som gör att förnekare av denna typ ser rött. "Terapiminnen", minnen av övergrepp i barndomen, att bortträngda minnen kan återkallas, multipla personligheter och så vidare.
Oavsett frågan om Quick är oskyldig eller skyldig till de åtta mord han dömts för är motiven hos de mest frenetiska av kampanjmakarna helt klara.
Men oavsett hur det går bör man nog uppmärksamma något intressant. Quick sade inte ett ord om "falska minnen". Han påstod att han hade ljugit. Det är en väsentlig skillnad som man bör ha i minnet i framtida debatter om saken.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)