Pages

Wednesday, December 5, 2018

Australiens premiärminster ber utsatta barn om ursäkt

På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.

Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.

Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)

Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4

This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.

For me, the highlights were when he said the words 'ritual abuse' about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.

Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."

Saturday, November 3, 2018

Annika Sundbaum-Melin...

... är död. Hon blev endast 56 år gammal.

Det är en stor förlust. Hon hade hjärtat på rätt ställe, och var en frisk fläkt i debatten om övergrepp mot barn. Jag höll inte alltid med henne om allt, men hon stod på rätt sida i de avgörande frågorna.

Vila i frid...

Jag passar på att länka till en artikel hon skrev 2006. Den var både angelägen och välskriven. Och skrevs i motvind - i ett läge där  alltför många journalister hade fastnat i vandringssägnen om att en mycket stor del av de som dömts, och/ eller anklagats för övergrepp mot barn i själva verket var oskyldiga som lamm.

Jag lade ut den på min blogg 2013 - med Annikas tillstånd. Den kan läsas här.

Sunday, October 28, 2018

Sorgligt

Igår i SvD anslöt sig Ola Wong till backlashen mot MeToo och kopplade detta till några av de vanligaste myterna och lögnerna om 1990-talets "häxjakt", Södertäljefallet och påstådd "inplantering" av bortträngda minnen.

Sorgligt - han skriver ofta riktigt intressant om Kina. Då gör han ofta riktig research, vilket han inte gjort här.

I MeToo-artikeln har han bara anslutit säg till det vanliga "gänget" i dessa frågor, och upprepar några av dess mest frekventa vanföreställningar.

Thursday, October 18, 2018

Horace Engdahl och Marie Antoinette

I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.

"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"

Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,

Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.

Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.

Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.

Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,

Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.

Thursday, July 19, 2018

NoBoyToy...

Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.

I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.

Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.

Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.

Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall,  med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.

Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.

"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys"
..

Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)

Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.

Fadersrätt och mord

Fadersrätten är en integrerad del av varje patriarkalt samhälle. Den har förvisso ekonomiska och sociala rötter.

På det ideologiska planet fungerar den som en närmast pseudoreligiös föreställning av "credo quia absurdum"-typ. En fader har rätt till sina barn - alldeles oavsett hur usel han är.

Vad detta system av föreställningar i grunden säger är att de minuter, eller sekunder, som det tar för en man att avla ett barn ger honom en rätt att kontrollera detta åtminstone till dess det är myndigt,

Även om barnet är rädd för fadern, och/eller berättat att fadern utssatt det för övergrepp. Ja,  även om fadern varit helt  frånvarande under barnets första år kan han plötsligt dyka upp och kräva någon form av rätt.

Det är – ideologiskt – en form av biologisk metafysik.

I praktiken fungerar det ofta som en ideologisk överbyggnad för att försvara förövares och våldsmäns "rättigheter".

Man tycker att det borde gå en sorts gräns när den avlande mannen bevisligen mördat barnets mor. Så bevisligen att han fällts i domstol - som inte dömer om det inte handlar om "bortom rimligt tvivel"-

Men inte ens då slipper man den. I denna artikel i Aftonbladet får vi bland annat reda på detta: "164 barn har under 2000-talet upplevt att pappa dödat mamma. Vart tredje barn har sin morddömda pappa som vårdnadshavare"... Vi får också reda på att detta ofta sker i direkt motsättning mot barnens uttalade vilja.

Detta har diskuterats i flera år, men hittills har ingen lagändring skett.

I artikeln intervjuas bland  annat Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut med lång erfarenhet av traumatiserade barn som bevittnat mord, nu chef för Ericastiftelsen. Hon betonar att när fadern har vårdnaden tvingas barnet alltid att samarbeta med honom, dvs  den man som mördade barnets moder.

Det här är alltså endast isbergets topp. I fall där det inte finns fållande domar för mord men där barnen är livrädda för sin avlare tvingas de i än högre grad att "samarbeta",  eller rättare sagt underordna sig,  den man som de är livrädda för.

Fadersrätten måste avskaffas.  

Friday, July 6, 2018

Uppdrag Granskning kastar sten i mycket litet glashus

Uppdrag Granskning-redaktionen har i ett debattinlägg i Aftonbladet riktat ett utfall mot media för att de inte brukar kvalitetssäkra sin reportage. Utgångspunkten är förstås Expressens och SvD:s artiklar om Fredrik Virtanen.

Min spontana kommentar är "look who's talking". Som om UG:s klipp- och klistraprogram brukar hålla så där vansinnigt hög kvalitet. Uppdrag Granskning och liknande program är ökända för att hela tiden just klippa och klistra på ett demagogiskt sätt. Syftet är att de som de vill misstänkliggöra ska framtå som förvirrade, eller obehagliga, eller allmänt skumma. Eller en kombination av detta - och mycket mer.

Vad en sådan metod kunde leda till i SVT 1994 har vi idag fått se i Sveriges Radios program om Hästgården. Det skulle vara intresset om någon med resurser kunde gå in och skärskåda senare program i den genren – som Hannes Råstams, Evin Rubars, Dan Josefssons. Men ett sådant förslag skulle inte ges resurser av några större nyhetsmedia.

Uppdrag Granskning betonar att alla är oskyldiga intill motsatsen är bevisad. Men det gäller inte de som berättar om att de utsatts för övergrepp. Dessa - och de som stöder dem - är det nästan alltid helt fritt fram att karaktärsmörda på bästa sändningstid.

Uppdrag Granskning, Dokument Inifrån och andra liknande program har under åren producerat den ena ohederliga partsinlagan efter den andra. Idag ställer man sig alltså upp - och på ett skenheligt ;sätt klandrar andra för deras  dåliga journalistiska moral.

Jag mådde illa redan innan jag läste UG:s artikel. Nu är det mycket nära att jag spyr.

Tuesday, July 3, 2018

Elaine Eksvärd skriver förnuftigt

Jag tycker Elaine Eksvärd här skriver förnuftigt om debatten efter Anton Magnussons låt.

Hon tar bland annat upp Åsa Linderborgs reaktion. Å andra sidan verkar hon inte riktigt inse att Åsa L även tidigare, under flera år, faktiskt har skrivit en rad problematiska saker om ämnen relaterade till sexuella övergrepp mot barn.

Saturday, June 16, 2018

"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"

Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.

Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.

Författaren tar också upp parallellen med det likaså  hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.

Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.

Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.

SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning  för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.

Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..

Elaine Eksvärd om Uppdrag Granskning

/Från min huvudblogg 1 juni 2018. /

Elaine Eksvärd kom ju för något år sedan ut med boken "Medan han lever " - en bok där hon berättar om sexuella övergrepp i sin barndom.

Nu har hon på sin blogg tagit upp Uppdrag Gransknings program.

Det behöver väl inte tilläggas att hon fördömer programmet.

Uppdrag Granskning trodde nog att det skulle gå lika lätt som det brukar göra med den typen av program.

Men så var det inte den här gången. Kritik kommer från fler och fler, och blir hårdare och hårdare.

Något HAR hänt hänt. UG och liknande program har med sitt  klippande, klistrande, och sina  härskartekniker under många år  kunnat tysta, skrämma, och - förtala.

Plötsligt går det inte längre.

Jag skulle i dessa dagar inte vilja vara i UG-redaktörernas kläder. Något har hänt i tidsandan,  ja, och det har de som gjorde detta program fått erfara.

De upprörda reaktionerna håller på att växa till en stormvind. Som ter sig som ett löfte om att det unkna klimat vi har haft i dessa frågor ska ersätta med något mycket friskare, renare och ärligare.

Thursday, May 31, 2018

"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"

Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.

Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.

Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas  av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.

Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.

Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår  kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.

Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.

Wednesday, May 30, 2018

Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.

Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen  i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.

Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.

Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet

Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det

De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande   "dokumentärer"  i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka  Med besked.

På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch

Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.

Då och då händer det positiva saker. Trots allt

Sunday, May 27, 2018

Samtyckeslagen - en feministisk lag?

Det har klubbats en ny lag som gör samtycket till det centrala i definitionen av våldtäkt. Det har presenterats som en feministtisk lag.

Alla håller inte med.

I detta tänkvärda inlägg framför ROKS nya ordförande Jenny Westerstrand en del av den kritik som riktats mot den nya lagen

Hon visar att i våldsamma relationer är begreppet "samtycke" i sig själv ofta problematiskt.

I en situation där våldet normaliserats är tal om samtycke ofta ganska meningslöst. Ett offer kan pressas till "samtycke" på olika sätt.

Dessutom är bevisfrågan densamma som förut. Det anses allmänt att den nya lagen därför inte kommer att leda till fler fällande domar. Frågan är i så fall vad poängen är med den.

Dessutom finns det en annan aspekt, som andra tagit upp. Den nya lagen riskerar att leda till att fokus  läggs på  offret,  som ju, när det gäller de vuxenvåldtäkter som den nya lagen handlar om, kanske  i 99 fall av 100 är en kvinna. Hon måste nu försöka visa att hon inte samtyckt till handlingen. Vägen öppnas på så sätt för psykologiska spekulationer om vad hon "egentligen" ville.

Jenny Westerstrand avslutar sin artikel med detta stycke.

"En verkligt feministisk politik vore därför att genomföra ett genomgripande arbete med att utbilda rättskedjans aktörer och effektivisera dess institutioner. Kvinnor och tjejer i Sverige behöver inte främst nya juridiska definitioner av sexuellt våld. De behöver kunniga poliser, åklagare och domare och politiker som vill se hela spektrat av det våld män och killar utövar, inom och utom nära relation.".

Jag kan bara hålla med.

Tuesday, May 22, 2018

NoBoyToy - en blogg som betytt mycket för mig

/Från min huvudblogg 20 maj 2018./

Jag är 63 år. Jag har ännu inte kommit upp i den åldern då personer jag känner börjar dö.  Men jag känner de som har det. Det är något oundvikligt och sorgligt om man kommer upp till hög ålder. Det enda sättet att undvika det är om man själv dör i förtid. Men det är ju också sorgligt.

Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö.  Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.

Det är sorgligt, det med.

Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...

Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT) . Jag hoppas att så inte är fallet.

Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.

Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.

Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.

Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.

Men NBT gick längre.

Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.

Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.

Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes  blogg för att svara kommentatorer på min egen...

Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.

Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.

Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.

Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.

Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.

Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...

Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.

Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv  inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev.  extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).

Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...

Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...

Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.

Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.

Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.

Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.

Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)

Thursday, May 3, 2018

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5

Tuesday, April 24, 2018

Att beställa barnporr från en tingsrätt

En gång i tiden spred en bloggare uppgifter om att två namngiva män skulle ha beställa barnporr från en tingsrätt 1994. Uppgifterna var falska. Hen dömdes senare för förtal.

Hen skulle tyvärr ha kunnat dömas även om uppgifterna varit riktiga. Tidningen Flashback (numera är de ju endast en webbsida) dömdes 1999 för att ha publicerat helt riktiga uppgifter om en fällande dom för sexualbrott.

Men tidningen Flahsback publicerade ju också en lista på alla som beställde barnporr från denna tingsrätt. Jag gick också igenom en lista över dessa 2011 (dock inte via Flashback, utan på annat sätt), för att kolla om de omstridda uppgifterna stämde. Och kom fram till att de inte gjorde det.

Men jag hittade då andra intressanta saker på den verkliga listan.  

Flashback från mitten av 90-talet bör att gå få tag i, om inte annat på Kungliga Biblioteket. I dessa dagar kan det vara än mer intressant att gå igenom denna lista.

Av anledningar jag inte bör ta upp här.

Sunday, April 22, 2018

Fredrik Virtanen vs Cissi Wallin

Jag ser i Aftonbladet att Fredrik Virtanen anmält Cissi Wallin för grovt förtal.

Min principiella inställning i detta, och liknande, fall är glasklar.

Jag anser att människor som utsatts för övergrepp har rätt att berätta om det. Och även att nämna vem anklagelserna handlar om.

En gång för många år sedan trodde jag i min enfald att man endast kunde fällas för förtal om man kommit med bevisligen felaktiga anklagelser.

Men jag insåg efter ett tag att det går utmärkt att bli fälld för förtal, även om det man sagt är bevisligen riktigt, liksom om bevisläget är oklart.

Det anser jag är fel.

Om Cissi Wallin fälls kommer en uppsjö av förövare att få blodad tand. De kommer att se det som en sorts prejudikat, och själva i sin tur vidta juridiska åtgärder för att tysta sina offer.

Och då  kommer det som sicilianarna en gång kallat "Omerta", och som i så hög grad dominerat synen på sexualbrott över hela världen, att ånyo befästas.

Och den öppning som skapades i MeToo riskerar att snart vara ett minne blott.

Att inte Cissi Wallin fälls är alltså en viktig fråga för många mer än henne själv. Mycket viktig.

Thursday, March 29, 2018

Kevinfalllet

De metoder som användes i Kevinfallet för att få två barn att "bekänna" att de hade gjort det som utredarna fått för sig att de hade gjort var till stora delar helt vidriga.

Det är bra att de avslöjades, och att den informella "domen" nu är upphävd. Med den typen av metoder kan man aldrig få fram några sanningar. I synnerhet inte när de som utsätts för dem är barn.

Och jag noterar att de presskommentarer som nu kommit ( i alla fall de jag sett) dessbättre inte längre  driver föreställningen om att fallet skulle ha något med påstått inplanterade "bortträngda minnen" att göra.

Ingenting tyder på att de brutala, ibland närmast tortyrliknande, förhören, hade som syfte att framkalla bortträngda minnen.

Den man som beskrivs som hjärnan bakom metoderna. S-Å Christiansson, har hela tiden konsekvent drivit linjen att bortträngda minnen av övergrepp man utsatts för själv är något extremt ovanligt (en åsikt jag inte delar) och att bortträngda minnen av egna brott är något som i praktiken inte existerar.

Syftet med metoderna ser förvisso ut att ha varit att tvinga barnen att erkänna det som utredarna fått för sig att de hade gjort. Men så vitt jag kan se tyder inget i materialet på att de ansåg att barnens förnekande berodde på bortträngning. Man får snarare det intrycket att de ansåg att barnen hela tiden vetat vad de gjorde, och på ett brutalt sätt skulle tvingas att erkänna.

För övrigt är tortyrliknande förhör som riktas mot barn en metod som mycket väl skulle kunna användas för att skapa bortträngningar.  Det är inte, och har aldrig varit, en metod som skulle kunna leda till att ev. bortträngningar hävs.

Fallet handlar inte heller om "falska minnen". Barnen erkände aldrig vad de påstods ha gjort.

De nu vuxna barnen har ju dessutom förklarat att de hela tiden såg sig som oskyldiga. Och inte alls  hade fått några "minnen" av att de skulle varit skyldiga.

Det är bra att  de vidriga metoderna avslöjats. Men fallet har absolut ingenting att göra med frågan  om existensen eller icke-existensen av bortträngning och/eller "falska minnen".

Thursday, March 8, 2018

Bortträngning och svenska Wikipedia

Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen  ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser"  att bortträngda minnen inte existerar.

Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.

Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten  i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar.  Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.

Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan  frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.

Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver  ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".

Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.

Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.

Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.

Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.

/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./

Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna,  kräver också en förklaring.

Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser

Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
-------------------------
TILLÄGG 2 Efter påpekanden har nu  de värsta grodorna tagits bort i Wikipedia-arikeln. De har inte ersatts med något annat - så den är nu ganska så kort. Den är dock ännu så ensidig att beskrivningen ovan fortfarande stämmer...

Sunday, February 25, 2018

Ett hot mot #MeToo

#MeToo-kampanjen har lett till den första fällande domen för förtal. Observera att domstolen inte uttalar sig för att anklagelsen varit falsk. Det är det faktum att den uttalats och spritts som lett till domen.

Jag blir störd. Om domen får efterföljare (och det får den absolut) innebär det följande.

De som begått sexuella övergrepp utan att de fällts i domstol (dvs den överväldigande majoriteten av de som gjort det) behöver inte oroa sig alls.

De vet att om den eller de som drabbats berättar vem som gjort det är det de anklagande som kommer att kunna straffas. Vilket efter ett tag kommer att leda till att knappast någon vågar sprida fakta om vad som hände - om det inte helt anonymiseras.

Jag vet inget om omständigheterna i övrigt i just detta fall, men själva den grundprincip som domen bygger på är problematisk.