Läser om Dispatch Internationals senaste lågvattenmärke på Anna-Karin Granbergs blogg.
Det är snaskigt så att man baxnar. Men det förvånar inte.
Denna högerextrema tidskrift kombinerar nu invandrarfientlighet och islamofobi (av en så extrem typ att även en hel del sverigedemokrater torde bli ordentligt nervösa) med Ingrid Carlqvists tidigare huvudtema - ett så extremt förnekande av övergrepp mot barn att det objektivt sett innebär att ställa sig på förövarnas sida.
Här tar hon hjälp av Patrik Nyberg, som redan för ett antal år sedan, som medarbetare i den högerextrema tidskriften Contra, aktivt drev samma typ av övergreppsförnekande linje.
Han har förresten fått för sig att han är någon sorts "expert" på "bortträngda minnen" och påstår sig alltid veta att teorin om att minnen kan trängas bort är allmänt vederlagd. I själva verket tyder inget på att han vet ett skvatt om den vetenskapliga debatten om frågan.
Nu misstänker jag att Dispatch International riskerar att skjuta sig själv i foten. Alla extrema islamofober och invandrarfiender är inte övergreppsförnekare, och alla övergreppsförnekare är inte extrema islamofober och invandrarfiender.
Att kombinera två typer av ultrareaktionära ståndpunkter på två helt olika nivåer bidrar nog ytterligare till att en redan marginaliserad rännstenstidning blir än mer marginaliserad.
De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.
Wednesday, June 19, 2013
Sunday, May 26, 2013
"Vilka är PAS-förespråkarna?"
Nu har tredje delen av My Vingrens artikelserie "Papparättsrörelsen för dummies" kommit.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
Saturday, April 27, 2013
Papparättsrörelsen för dummies
Ovanstående är samlingsnamnet på en mycket bra kritisk artikelserie om begreppet "PAS" som My Vingren skrivit på sajten Genusfolket.se. Del ett har underrubriken Vad är PAS?, och del två PAS i praktiken.
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
Monday, April 22, 2013
Endast sanningen...
... gynnar proletariatet, lär Lenin ha sagt. Samma sak kan sägas om de som kämpar mot övergrepp mot barn.
Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.
Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.
Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.
Något att inte bara tänka på.
Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.
Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.
Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.
Något att inte bara tänka på.
Monday, April 8, 2013
Vinklad journalistik gör barnen rättslösa
/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Tuesday, February 12, 2013
Anna Wahlgren och "idealfamiljen"
/Från min huvudblogg 8/1 2012/
Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.
Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.
Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.
Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...
Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.
Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.
Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.
Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...
Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.
Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.
Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.
Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.
Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.
Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...
Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.
Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.
Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.
Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...
Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.
Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.
Monday, February 11, 2013
Liza Marklund gånger sju
/Alltid lika aktuell.../
19/5 2009
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet.
Erik Rodenborg
Tilägg 14/12 2009. Fadern gav i somras till sist upp kampen om vårdnaden.
19/5 2009
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet.
Erik Rodenborg
Tilägg 14/12 2009. Fadern gav i somras till sist upp kampen om vårdnaden.
Tuesday, January 1, 2013
Att publicera dömda förövare
/Från min huvudblogg 16/10 2008/
Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.
Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.
Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?
Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.
Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.
Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.
Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.
Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.
Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.
Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.
Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?
Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.
Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.
Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.
Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.
Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.
Wednesday, December 19, 2012
Lorena Bobbitt
/Skrevs den 21/1 2009/
Minns ni Lorena Bobbitt? Det var hon som en dag inte stod ut och efter att ha misshandlats i åratal slutligen skar av sin mans penis. Hon ställdes inför rätta och den 21 januari 1994, idag för exakt 15 år sedan, friades hon.
Jag fick reda på det exakt klockan 12 på natten till den 22, när jag lyssnade på nyheterna på radion. Jag blev oerhört glad. Det var så mycket negativt som hände då, med förövare som friades och en massiv kampanj mot de som mindes att de utsatts för vad som då brukade kallas för "rituella övergrepp". Och så kom plötsligt denna glada nyhet, som ett tecken på att allt inte var helt mörkt, trots allt.
Jag gladdes med Lorena Bobbitt.
Dagen efter gick jag på en fest, och berättade hur jag gladdes över att hon hade friats. Till min förvåning höll ingen med mig. Det var lite dystert, men jag kunde ändå vara glad över att domstolen tagit ställning för den utsatta kvinnan, i motsats till de festdeltagare, som jag nu bara kunde se som medvetna eller omedvetna manschauvinister...
Minns ni Lorena Bobbitt? Det var hon som en dag inte stod ut och efter att ha misshandlats i åratal slutligen skar av sin mans penis. Hon ställdes inför rätta och den 21 januari 1994, idag för exakt 15 år sedan, friades hon.
Jag fick reda på det exakt klockan 12 på natten till den 22, när jag lyssnade på nyheterna på radion. Jag blev oerhört glad. Det var så mycket negativt som hände då, med förövare som friades och en massiv kampanj mot de som mindes att de utsatts för vad som då brukade kallas för "rituella övergrepp". Och så kom plötsligt denna glada nyhet, som ett tecken på att allt inte var helt mörkt, trots allt.
Jag gladdes med Lorena Bobbitt.
Dagen efter gick jag på en fest, och berättade hur jag gladdes över att hon hade friats. Till min förvåning höll ingen med mig. Det var lite dystert, men jag kunde ändå vara glad över att domstolen tagit ställning för den utsatta kvinnan, i motsats till de festdeltagare, som jag nu bara kunde se som medvetna eller omedvetna manschauvinister...
Monday, November 12, 2012
Barnets bästa har blivit det motsatta
"Många barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte vill träffa. Det är till oss de ringer, chattar och mejlar. De berättar om övergrepp, rädsla, våld och om en socialtjänst som inte lyssnar på dem, skriver My Vingren på Stockholms Tjejjour."
Detta är ingressen till en oerhört angelägen debattartikel i Svenska Dagbladet. Vingren beskriver hur barn tvingas umgås med förövare och hur de mammor som försöker förhindra detta riskerar att helt förlora vårdnaden. Hon tar också upp den pseudovetenkapliga "diagnosen" PAS och hur en av dess främsta funktioner är att legitimera att barn utlämnas till incestförövare.
Läs den!
Detta är ingressen till en oerhört angelägen debattartikel i Svenska Dagbladet. Vingren beskriver hur barn tvingas umgås med förövare och hur de mammor som försöker förhindra detta riskerar att helt förlora vårdnaden. Hon tar också upp den pseudovetenkapliga "diagnosen" PAS och hur en av dess främsta funktioner är att legitimera att barn utlämnas till incestförövare.
Läs den!
Subscribe to:
Posts (Atom)