Pages

Thursday, June 22, 2017

Patrik Sjöberg...

... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.

Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.

I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .

I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."

Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...

Friday, June 16, 2017

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har  hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
--------------------------------------------------------
PS 20/6. För tillfället verkar det ha lugnat ner sig. Helt uppenbara förövarförsvararkommentarer läggs för närvarande inte längre ut, och har ersatts med betydligt färre kommentarer, som istället består av antydningar, som är obegripliga för de som inte är väldigt insatta i olika personintriger och rättsfall....

Saturday, May 20, 2017

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

Friday, May 19, 2017

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

Thursday, May 18, 2017

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

/Från min huvudblogg 10/5 2017/
---------------------------------------------------
PS 22/ 6. Får plötsligt syn på en twitterkommentar som länkar till detta inlägg och tillägger: "Såhär blir det när bortträngda minnen-rörelsen försvarar rättsröta". Det gör jag ju inte alls, vilket alla kan se som även läst mina andra inlägg om frågan. Jag endast påpekar att de som hårdast drivit fallet även har andra, bakomliggande, mindre roliga, motiv./
---------------------------------------------------
Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

Sunday, April 23, 2017

Ingrid Carlqvist ut i intet

Ända sedan jag först började följa Ingrid Carlqvists göranden och låtanden har jag gång på gång skrivit att hon nu passerat en avgörande gräns och undrat om hon nu inte kommit kommit till någon form av slutstation, till "vägs ände". .

Varenda gång har jag haft fel. För när man trott att hon har nått den absoluta slutpunkten visar det sig att hon kan gå ännu längre.

Vi bör hålla i minnet att hon 1992 startade som en ettrig propagandist mot den så kallade "incestpaniken" och sedan dess under många år kombinerade två ämnen - att gå emot "falska" anklagelser om sexuella övergrepp, speciellt de inom familjen (som hon hävdade nästan inte existerade), och ettriga ställningstaganden för pappor i allehanda vårdnadstvister.

Efter 2011 kombinerades detta med den uttalade åsikten att barn som utsattes för sexuella övergrepp inte led speciellt mycket, utan upplevde det som "skönt men konstigt".

Men 2012 började ett nytt ämne dominera hennes inlägg, utan att hon helt lämnande det gamla. Nu blev islamofobi och invandringsskräck det nya temat i hennes utgjutelser. Dock kombinerat med att hon ännu klart avgränsade sig mot nazismen.

Denna avgränsning började efter ett tag luckras upp - och hon hävdade för en tid sedan att man borde samarbeta med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (grundat av en man som suttit i fängelse för mord på en antirasist!)  - mot "mångkulturen".

Och nu får man reda på detta.

Numera anser hon alltså att "judarna" spelat en ödesdiger och avgörande roll i Sveriges påstådda urartning, och "grymma" förvandling till "Absurdistan", och öppnar dessutom dörren för ett förnekande av Förintelsen.

Om hon fortsätter med att utveckla det sistnämnda blir cirkeln dessutom närmast sluten. Det finns en gemensam logik i att förneka övergrepp mot barn och att förneka Förintelsen. Argumenten liknar ofta varandra, vilket var och en som jämfört "Issues in child abuse accusations" med "Journal of historical review" har kunnat notera.

Men jag avstår ändå från att än en gång säga att IC nu har nått sin slutpunkt. För henne verkar det inte finnas någon sådan. Hennes "utveckling" de senaste åren måste beskrivas som ett accelererande fall rakt ut i intet.

"Otäckt" är bara förnamnet.

Friday, February 17, 2017

"Barn ska slippa träffa en våldsam förälder"

"Tänk dig att du och dina barn utsatts för våld av din partner (oftast, men inte alltid en man). Till slut får du nog, du bestämmer dig för skilja dig. Du vet att samhället kommer att erbjuda skydd och hjälp, du och dina barn är ju utsatta för ett brott. Det blir en vårdnadsprocess. Du och barnen vittnar om våld och maktutövande. Så kommer domen: gemensam vårdnad. (Alternativt enskild vårdnad med umgängesrätt.) Era liv rasar samman."

Detta är inledningen till en debattartikel i SvD skriven av Roks-ordföranden Zozan Inci.

Den rekommenderas. Det den tar upp är också en av de viktigaste barnrättsfrågorna idag, och den bör föras fram gång på gång...

Samtidigt är det knappat en tillfällighet att den kunde läsas i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter. Av anledningar som den bäst känner till själv har DN:s redaktion under årtionden låtit papparättsaktivisternas agenda nästan helt dominera bevakningen av den typen av frågor - på såväl nyhets- som debattsidor. Det gäller däremot inte SvD.

Skillnaden är helt klar. Det är lite konstigt, men det är ett faktum. Det är nog huvudanledningen till jag att jag i alla fall de senaste 15 åren nästan enbart prenumererat på SvD. Senaste gången jag testade DN var 2004, och då kom efter bara någon vecka en helt förfärlig artikel av Stefan Lisinski, som just då så att säga hade axlat Lilian Öhrströms mantel...

Sedan dess har jag hållit mig till SvD, och sedan försökt stå ut med de nyliberala ledarkommentarerna. De är ju irriterande, men innebär ändå en mindre risk att sätta kaffet i vrångstrupen än Lisinski o co.

Thursday, February 9, 2017

"I bunkerläkarens våld"

För ungefär ett år sedan dömdes en läkare för att ha kidnappat en kvinna och hållit henne instängd i en specialbyggd bunker.

Hans avsikt var att hålla henne fången där i flera år. Nu har det kommit en bok om händelserna, skriven av den kvinna som hölls fången. Den är välskriven och väl värd att läsa.

Jag köpte den tidigare för några dagar sedan och låste ut den samma dag. Min främsta reaktion efter denna läsning är glädje över att det nu är läkaren som sitter inspärrad och författaren som är fri. Det skulle mycket väl ha kunnat vara tvärtom.

Sunday, January 15, 2017

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

Tuesday, January 10, 2017

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

Sunday, December 4, 2016

En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

Tuesday, November 29, 2016

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I  denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.40 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

Friday, October 28, 2016

Ett klarläggande

Jag har nedan lagt ut ett inlägg om skakvåld, Shaken Baby Syndrome - det beror inte på att jag är oerhört  insatt i just DEN frågan och helt säkert vet vilka argument som stämmer eller inte stämmer.. Men det är så att jag är klart irriterad över att media under flera år så ensidigt intervjuat de experter som kritiserat diagnosen, medan de experter som försvarat den nästan aldrig får komma till tals.

Så är det ofta när det är inflammerade kontroverser om frågor om övergrepp mot barn, där experter intar olika ståndpunkter. De flesta stora media brukar i dessa fall alltid ta ställning för de som säger att övergrepp INTE har ägt rum. och nästan totalt ignorera de experter som argumenterar för att det HAR skett övergrepp.

Det verkar vara så att det för just de stora media är det mycket lättare att ha empati med anklagade vuxna än att tänka sig att övergrepp mot barn kan vara verkliga...

Så istället för en objektiv redovisning driver media ofta kampanjer för förnekarsidan. Det gynnar vare sig diskussionen eller barnen.

Thursday, October 27, 2016

Experter: skakvåld existerar bevisligen

I dagens SvD finns en artikel av Anja Haglund där Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen, och barnläkaren professor Göran Elinder  intervjuas - och är oroade för att den nuvarande kampanjen runt skakvåld (och en aktuell rapport som påstås stöda denna) riskerar att leda till att barn som verkligen har utsatts för sådant våld inte ska få hjälp.

Ett citat: "'Det är det vi är oroliga för, att det skulle kunna uppstå en situation där man blir tveksam och att det därmed finns risk för underdiagnostik. Vi vill framföra behovet av att verkligen värna om barnets bästa och barnets skydd, för barnet har ju ingen egen röst i den här frågan', säger Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen...

...Skakvåld, även kallat shaken baby syndrome, innebär att en person våldsamt skakar ett spädbarn så att huvudet kastas fram och tillbaka. Omkring tio barn i Sverige bedöms varje år utsättas för detta allvarliga våld som kan leda både till bestående skador och död."


Nu hävdas det att diagnosen ibland är osäker, att det som diagnosticerats som symptom på skakvåld ibland kan bero på andra orsaker.

– "Det får inte innebära att man utesluter att skakvåld skett. Vi konstaterar att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt starkt. Bättre forskning krävs, säger Göran Elinder, professor och barnläkare och en av rapportförfattarna....

...Det vore olyckligt om för stora växlar drogs på rapportens innehåll, anser Svenska barnläkarföreningen, som står fast vid att det går att bevisa att skakvåld ligger bakom en viss typ av skador....


– Begreppet som SBU utgår från, triaden, är bara en liten del av alla de tecken man kan se hos spädbarn som misshandlats. Det kan också förekomma exempelvis blåmärken och benbrott. Som läkare bedömer vi hela barnets hälsa, pratar med familjen och bildar oss en helhetsuppfattning, säger Anna Bärtås."

Detta var en av de få gånger som experter fått uttala sig i de stora media och problematisera den ensidiga kampanj runt falskdiagnoser av skakvåld som de senaste åren har drivits av exempelvis Dagens Nyheter, och den ofta ganska så otäcka tidskriften Filter.

Det är bra att större media för en gångs skull låter sakkunniga personer ifrågasätta denna ensidiga kampanj; en kampanj som faktiskt genom sin ensidighet är ett verkligt hot mot många barns säkerhet.

Thursday, October 20, 2016

Sexuella övergrepp och valkampanjen i USA

Sexuella övergrepp/ sexuellt ofredande mot kvinnor har på ett ovanligt sätt kommit i centrum för valdebatten i USA. Där kan man se att Donald Trump å ena sidan kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar honom ljuger, å andra sidan lika kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar Bill Clinton är modiga som säger sanningen.

På samma sätt använder sig Hillary Clinton av anklagelserna mot Trump, men undviker konsekvent att svara på direkta frågor om liknande anklagelser mot Bill Clinton.

Båda använder sig av de anklagelser om övergrepp som gynnar dem i kampanjen, men avvisar/ignorerar de anklagelser som missgynnar dem. Det är en olustig situation. Det är att inte ta sexuella övergrepp på allvar, utan att endast använda dem när det kan leda till poänger i valkampanjen.