Debatt om barnpornografi

/16 maj 2012/

Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD,  utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för  att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället  för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".

I den debatt som följde på nätet  kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio,  och Monica Antonsson.  Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.

I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade  barnporren beslagtogs.

Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.

Men jag kan ändå, trots allt,  inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig.  Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.

Det handlar om prioriteringar.  Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag  Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna  är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.

Det här är en tragedi. Speciellt med tanke  på  att barnpornografi idag, eftersom  barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning  brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda.  En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.

Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana  brott förblir mycket  små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan  numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon  laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.

Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.

Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna  gjorde man arbetet än mer ineffektivt.

Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket  nära noll.

För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.