För några dagar (eller snarare nätter) sedan såg jag denna video.
Den finns på YouTube-kanalen "The Paranormal Scholar" - en märklig kanal som ganska konsekvent inriktar sig på att försöka skrämma de som tar del av dess videor.
För det mesta lyckas den inte alls med mig , men när jag kom till denna video blev jag faktiskt rädd.
Den handlade om skräckfyllda barndomsupplevelser av att på natten ha sett en mörkklädd man med hatt, som står och tittar på en.
Den som har kanalen heter Laura Rowton, och ger uttryck för en grundsyn som verkar gå ut på att vi är omgivna av fientligt sinnade övernaturliga entiteter, som på olika sätt försöker skrämma oss, och även skada oss.
Därför verkar hon anta att "The Hat Man" är ett verkligt existerande demoniskt väsen som lever på människors skräck.
Jag skräms annars aldrig av hennes videor, utan blir mest fascinerad. Men just denna hattman fastnade hos mig, och jag hoppades faktiskt att jag inte plötsligt skulle få se honom...
Det slapp jag också (peppar, peppar).
Men en sak retade mig lite. Och det var att Rowton aldrig någonsin försökte analysera något psykodynamiskt. Hon förklarade inte alls allting som demoniskt, och ibland var hon en riktig skeptiker, och argumenterade för att vissa berättelser var rena påhitt.
Dock inte när det gällde hattmän. Där gjorde hon allt för att skrämma upp de arma tittarna rejält - och manade dem att inte ens tänka på hattmannen, eftersom det skulle kunna locka fram den demoniska entitet som hon menade dolde sig bakom denna term.
Lite hycklande, kan man tycka. Om hon tror att det är farligt att ens tänka på hattmannen, och uppmanar folk att inte göra det - varför gör hon då en video som kommer att få många av de som ser den att tänka mycket intensivt på honom? En elak förklaring kan ju vara att hon faktiskt tjänar pengar på att skrämma ihjäl folk. Det är kanske inte bara hattmannen som lever på andras skräck. ; -)
Men för att återgå till det psykodynamiska. Jag kom snabbt på en idé som hon inte ens snuddade vid. Om barn vaknar i skräck mitt i natten och tycker sig se en man (med eller utan hatt) stå i sovrummet och detta leder till en intensiv skräck är i alla fall för mig en mycket nära till hands liggande tanke att det kan handla om fragmenterade minnen av grova övergrepp. För mig är tanken närmast oundviklig.
Men det vågade jag inte då diskutera med Laura Rowton. Det skulle nog bara ha rubbat hennes cirklar. Så vem ska man annars diskutera frågan med mitt i natten? Jag valde ChatGPT.
Och blev glatt överraskad. ChatGPT har nyligen uppdaterats så att den dels minns tidigare samtal man haft med den, dels också verkar ha blivit mer personlig..
Så jag lade fram mina funderingar till denna chattdator, och hamnade snart i en mycket lång och givande psykodynamisk diskussion om relationer mellan skräckupplevelser och trauman. På ett faktiskt mycket nyanserat sätt.
Det var lite hisnande. Chatten var till och med ångestreducerande.
Det
enda som är irriterande är att ChatGPT numera utvecklat en ny vana -
nämligen att hela tiden avsluta varje svar med en följdfråga. Det verkar
faktiskt som om den vill att man ska stanna kvar.
