Bakom lynchmobben i Bjästa

/Skrivet 9 april 2010/

Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.

Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?

Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.

Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.

De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.

Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.

Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.

Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering

Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.