Moderskap, faderskap och papparätt

 /Från min huvudblogg 17/9 2013./

Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg

Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.

Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".

Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel

På ett  sätt kan detta ytligt  låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa -  att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.

Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism  om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor  i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.

Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.

Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".

Men att tala om systemfel är till syvende och sist  ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor.  När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna  i högan sky!

Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan  barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.

På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.

För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.

Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.