Trasdockor berättar om sexuella överrgepp

/Från Socialisten nr 65, oktober 2003. Inlagd med författarens tillstånd.// Sverige har länge presenterats som ett land där kvinnor och barn har det bra. Och visst har här antagits vettiga lagar och den offentliga sektorn har byggts ut. Men det finns ett svart hål mitt i den ljusa bilden. Också i Sverige pågår dagligen våld och övergrepp. Det sker i allmänhet inom hemmets fyra väggar och det döljs och förnekas. Att göra den verkligheten synlig var syftet med den Trasdocke-turné som inleddes med en stor manifestation i Kungsträdgården, Stockholm, den 31 augusti. Arrangörer var bland annat Riksorganisationen Kvinnojourer i Sverige, Astub (anhöriga till sexuellt utsatta barn), och RSCI (Riksorganisationen Stödcentrum mot incest). Medan kända artister som Sven Wollter och Nanne Grönwall underhöll från stora scenen pågick seminarer i tälten intill. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, talade om barns rättslöshet vid sexuella övergrepp. Statistiken är skrämmande. Av 20 utredningar som startas efter att en anmälan om sexuella övergrepp kommit in till polisen läggs 19 ner. Ofta förhörs inte ens den misstänkte förövaren! Polisen gör bedömningen att bevismaterialet inte kommer att hålla i domstolen och fallen går aldrig till åtal. Barn har mycket svårt att berätta om det som hänt. Men om de faktiskt berättar så väger deras vittnesmål allt för lätt i den juridiska processen. Gudrun Nordborg från Brottsoffermyndigheten i Umeå talade om kvinnomisshandel. 16 000 anmälningar om kvinnomisshandel kommer in per år i Sverige. Elva procent av alla kvinnor som lever i förhållanden har erfarenhet av våld i relationen. Kvinnovåld förekommer i alla samhällsskikt, men faktiskt är det enligt Gudrun Nordborg vanligare i miljöer där man har högre utbildning. Barnen drabbas förstås också av detta våld, även om de inte själva skulle bli slagna. Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet och fem procent gör det ofta. En dansk undersökning visar att om mamman blir misshandlad har barnen varit i samma rum i 85 procent av fallen. I 13 procent av fallen hör och ser barnen det från ett angränsande rum. Detta är fruktansvärda upplevelser, och barnen känner sig ansvariga och skyldiga. Men i svensk lagstiftning innebär det inget brott mot barnen att utsätta deras mor för grovt våld (det är det på Nya Zealand). Tvärtom, om kvinnan dör så kan vårdnaden för barnen tillfalla mannen. Om paret separerar så kan mannen få förbud att besöka den kvinna han misshandlat, men barnen däremot åläggs i allmänhet umgängesplikt. Mödrar som vill skydda sina barn från en far som är våldsam eller misstänks utnyttja barnen sexuellt kan idag helt mista vårdnaden. Mödrarna anklagas då för "umgängessabotage". Även om misshandel och sexuella övergrepp sker i det fördolda så är det idag få som tvivlar på att det existerar. När man kommer in på rituella övergrepp däremot kan man vara säker på att bli misstrodd. Om det talade Erik Rodenborg. Rituella övergrepp jämställs med Loch Ness-odjuret och liknande fantasifoster, menade Erik. Ändå finns många fall beskrivna sen lång tid tillbaka. Den bästa boken att börja med om man vill läsa något är Torey Haydens "Spökflickan". Vad är då rituella övergrepp? Övergreppen genomförs av en organiserad grupp som en symbolhandling som ingår i en religion eller ideologi, ofta satanism. Riterna har sadistisk karaktär. Det finns beskrivningar av tortyr, djuroffer och till och med människooffer och kannibalism. Barnen ges droger och utsätts för hypnos för att inte minnas. Men när människor faktiskt kommit ihåg och berättat om sina upplevelser har de mötts av skepsis och förnekelse. Mot deras berättelser har en organiserad grupp av förnekare lanserat teorin om "inplanterade minnen". De menar att det är psykologer som genom intensiv indoktrinering fått sina klienter att fantisera fram dessa minnesbilder. Vad som skulle driva psykologer att konspirera ihop något sådant kan man ju fråga sig. Men det finns inte bara enskilda människors minnen att utgå från. Vid den privata förskolan McMartins i USA fanns starka misstankar om rituella övergrepp i stor skala. 180 barn hade skador och barnen talade om att de befunnit sig i tunnlar. Men detta undersöktes inte av polisen. Senare när förskolan gått i konkurs 1990 anlitade föräldrar den erkände arkeologen Gary Stickel för att göra utgrävningar under den utpekade byggnaden. Han hittade tunnlarna! Men då var rättegången över och tidningarna rapporterade ingenting om detta. (Se Erik Rodenborgs hemsida) Hur kan man då som socialist förklara sådana omänskliga gärningar? På det individuella planet kan man säkert hitta en psykologisk bakgrund till de enskilda förövarnas handlingar. Men själva inramningen utgörs ändå av det klassamhälle vi lever i. Dess grundbult är att vissa människor lever på att utnyttja andra människor. Kvinnor är utsatta för ett särskilt förtryck. Våld är inbyggt i systemet. Arbetarrörelsen är den enda kraft som kan avskaffa klassamhället, men vi måste agera redan innan vi kommit så långt. Det minsta man kan begära är att arbetarrörelsen tar strid för att barn som utnyttjats sexuellt ska bli trodda, att de genast erbjuds hjälp och att deras ord väger tungt vid vårdnadstvister. Kerstin Alfredsson