Ingrid Carlqvist vid vägs ände

Man tror inte sina ögon när man ser detta tal av Ingrid Carlqvist. Hon höll det tydligen vid någon form av invandrarfientligt forum vid Europaparlamentet.

Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.

Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."

Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.

Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".

Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?

Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.

Då var den inte vatten värd. IC  noterar att även den svenske professorn Christian  Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."

Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige.   Och det är invandrarnas fel!

IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.

Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.

Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.

Trasdockor berättar om sexuella överrgepp

/Från Socialisten nr 65, oktober 2003. Inlagd med författarens tillstånd.// Sverige har länge presenterats som ett land där kvinnor och barn har det bra. Och visst har här antagits vettiga lagar och den offentliga sektorn har byggts ut. Men det finns ett svart hål mitt i den ljusa bilden. Också i Sverige pågår dagligen våld och övergrepp. Det sker i allmänhet inom hemmets fyra väggar och det döljs och förnekas. Att göra den verkligheten synlig var syftet med den Trasdocke-turné som inleddes med en stor manifestation i Kungsträdgården, Stockholm, den 31 augusti. Arrangörer var bland annat Riksorganisationen Kvinnojourer i Sverige, Astub (anhöriga till sexuellt utsatta barn), och RSCI (Riksorganisationen Stödcentrum mot incest). Medan kända artister som Sven Wollter och Nanne Grönwall underhöll från stora scenen pågick seminarer i tälten intill. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, talade om barns rättslöshet vid sexuella övergrepp. Statistiken är skrämmande. Av 20 utredningar som startas efter att en anmälan om sexuella övergrepp kommit in till polisen läggs 19 ner. Ofta förhörs inte ens den misstänkte förövaren! Polisen gör bedömningen att bevismaterialet inte kommer att hålla i domstolen och fallen går aldrig till åtal. Barn har mycket svårt att berätta om det som hänt. Men om de faktiskt berättar så väger deras vittnesmål allt för lätt i den juridiska processen. Gudrun Nordborg från Brottsoffermyndigheten i Umeå talade om kvinnomisshandel. 16 000 anmälningar om kvinnomisshandel kommer in per år i Sverige. Elva procent av alla kvinnor som lever i förhållanden har erfarenhet av våld i relationen. Kvinnovåld förekommer i alla samhällsskikt, men faktiskt är det enligt Gudrun Nordborg vanligare i miljöer där man har högre utbildning. Barnen drabbas förstås också av detta våld, även om de inte själva skulle bli slagna. Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet och fem procent gör det ofta. En dansk undersökning visar att om mamman blir misshandlad har barnen varit i samma rum i 85 procent av fallen. I 13 procent av fallen hör och ser barnen det från ett angränsande rum. Detta är fruktansvärda upplevelser, och barnen känner sig ansvariga och skyldiga. Men i svensk lagstiftning innebär det inget brott mot barnen att utsätta deras mor för grovt våld (det är det på Nya Zealand). Tvärtom, om kvinnan dör så kan vårdnaden för barnen tillfalla mannen. Om paret separerar så kan mannen få förbud att besöka den kvinna han misshandlat, men barnen däremot åläggs i allmänhet umgängesplikt. Mödrar som vill skydda sina barn från en far som är våldsam eller misstänks utnyttja barnen sexuellt kan idag helt mista vårdnaden. Mödrarna anklagas då för "umgängessabotage". Även om misshandel och sexuella övergrepp sker i det fördolda så är det idag få som tvivlar på att det existerar. När man kommer in på rituella övergrepp däremot kan man vara säker på att bli misstrodd. Om det talade Erik Rodenborg. Rituella övergrepp jämställs med Loch Ness-odjuret och liknande fantasifoster, menade Erik. Ändå finns många fall beskrivna sen lång tid tillbaka. Den bästa boken att börja med om man vill läsa något är Torey Haydens "Spökflickan". Vad är då rituella övergrepp? Övergreppen genomförs av en organiserad grupp som en symbolhandling som ingår i en religion eller ideologi, ofta satanism. Riterna har sadistisk karaktär. Det finns beskrivningar av tortyr, djuroffer och till och med människooffer och kannibalism. Barnen ges droger och utsätts för hypnos för att inte minnas. Men när människor faktiskt kommit ihåg och berättat om sina upplevelser har de mötts av skepsis och förnekelse. Mot deras berättelser har en organiserad grupp av förnekare lanserat teorin om "inplanterade minnen". De menar att det är psykologer som genom intensiv indoktrinering fått sina klienter att fantisera fram dessa minnesbilder. Vad som skulle driva psykologer att konspirera ihop något sådant kan man ju fråga sig. Men det finns inte bara enskilda människors minnen att utgå från. Vid den privata förskolan McMartins i USA fanns starka misstankar om rituella övergrepp i stor skala. 180 barn hade skador och barnen talade om att de befunnit sig i tunnlar. Men detta undersöktes inte av polisen. Senare när förskolan gått i konkurs 1990 anlitade föräldrar den erkände arkeologen Gary Stickel för att göra utgrävningar under den utpekade byggnaden. Han hittade tunnlarna! Men då var rättegången över och tidningarna rapporterade ingenting om detta. (Se Erik Rodenborgs hemsida) Hur kan man då som socialist förklara sådana omänskliga gärningar? På det individuella planet kan man säkert hitta en psykologisk bakgrund till de enskilda förövarnas handlingar. Men själva inramningen utgörs ändå av det klassamhälle vi lever i. Dess grundbult är att vissa människor lever på att utnyttja andra människor. Kvinnor är utsatta för ett särskilt förtryck. Våld är inbyggt i systemet. Arbetarrörelsen är den enda kraft som kan avskaffa klassamhället, men vi måste agera redan innan vi kommit så långt. Det minsta man kan begära är att arbetarrörelsen tar strid för att barn som utnyttjats sexuellt ska bli trodda, att de genast erbjuds hjälp och att deras ord väger tungt vid vårdnadstvister. Kerstin Alfredsson

Backlash mot överlevare

/Om Rsci:s 20-årsjubileum november 2001. Från Socialisten nr 57, mars 2002. Inlagt med författarens tillstånd./

- Jag önskar att vi orkade vara en kamporganisation också, och inte bara en stödorganisation. Men vi klarar bara av att hjälpa de kvinnor som kommer till oss. Det säger Åsa Alidasdotter som sitter i styrelsen för Riksorganisationen stödcentrum mot incest (Rsci). Rsci är en organisation för självhjälp där bara kvinnor som själva varit utsatta för sexuella övergrepp kan bli medlemmar. Skälet är att det inte ska uppstå en situation av "vi och dom" i organisationen, men det innebär också vissa problem:
- De flesta av oss är så trasiga att vi inte orkar tala i egen sak. Många går hem och skär sig i stället, säger Åsa.

800 Kr i timmen för terapi

Lite krasst kan man säga att eftersom våra medlemmar inte blir skjutna på öppen gata så uppmärksammas de inte heller. Självmord ses som något privat.
- Ett krav som vi försökt lyfta fram är åtminstone att all terapi ska in under högkostnadsskyddet. Det är absurt att man ska betala 800 kronor i timmen för att hela en skada från en våldtäkt i barndomen!

 

Inte en rad i tidningar

I november 2001 firade Rsci 20-årsjubileum och ordnade fyra dagars "öppet hus" i Stockholm med en lång serie föredrag, omskakande personliga skildringar och utställningar. Bland talarna fanns Kerstin Rathsman, sociolog och författare till boken "Incest - att bo i en stulen kropp" och Christian Diesen, professor i processrätt. Jag gick dit en eftermiddag och upptäckte att lokalen var så fullsatt att jag fick stanna i tamburen. Till och med i trappan ner till föreläsningsrummet satt det folk. Helt klart var det brännande ämnen som behandlades och här fanns ett starkt och hoppingivande engagemang. Ändå skrevs det inte en rad i någon större tidning om alla de erfarenheter och alla fakta som lades fram på seminarierna.

 

Minskade anslag

 - Det har varit en tillbakagång för våra frågor under slutet av 90-talet, säger Åsa. Det märks bland annat på att våra anslag minskat från 1,8 miljoner kronor till en miljon kronor idag. Det är Socialstyrelsen som skurit ner. De tycks inte se sammanhangen - att när vi träffar varandra så läker vi. Skam, skuld och isolering släpper när man inser att det inte är en själv det är fel på.
- Backlashen började med att "False Memory Syndrome Foundation" bildades i USA, säger Åsa. I Sverige fick den en uppföljare i "Familjer mot falska incestminnen" som bildades av bland annat två läkare. De i sin tur har kontakter i Socialstyrelsen.
- Inom psykiatrin skulle man kunna göra sexuella övergrepp till en gigantisk fråga. Eva Axelsson (norsk terapeut som skrivit boken "Resan tillbaka") har visat i en undersökning att varannan kvinna på psykiska institutioner varit utsatt. Men även de förtiger detta.

 

19 av 20 utredningar läggs ned

Bakslag var just det ord som Christian Diesen också använde när han pratade om barns rättstrygghet. En studie av polisdistrikt i Stockholm visar att 19 av 20 utredningar om sexuella övergrepp på barn idag läggs ner. Och det så snabbt som möjligt. 30% av barnen hörs aldrig. Den misstänkte hörs ofta inte heller. Inte ens ett erkännande leder alltid till lagförning. "Vissa åklagare tar aldrig upp åtal" konstaterade Diesen.
På frågan "varför" räknade Diesen upp en rad förklaringar: Barn kan inte hävda sig i juridiska sammanhang, polisen har för dålig kompetens att hantera barns vittnesmål, åklagarna är fega - de vill inte ta minsta risk att gå på ett bakslag, kraven på bevisning har ökat och psykologer anlitas knappt längre av domstolarna.
Diesen menade också att mycket skulle kunna göras för att förbättra läget om mer tid, utbildning och resurser satsas.

 

Svarta hål i jaget

Frågan om minnen av övergrepp verkligen kan trängas bort och sedan komma tillbaka till exempel under terapi togs upp av Kerstin Rathsman. Hon hade själv innan hon började forska i ämnet trott att man borde minnas en upplevd händelse hela tiden. Nu hade hon tänkt om.
Hon menade att under ett övergrepp delas jaget upp i ett aktivt "I" som "försvinner", "går därifrån" "svimmar" och ett passivt "me", alltså kroppen, där minnen kan lagras.
Händelserna skapar svarta hål i jaget, identiteten, enligt henne. Minnesluckor blir följden.
(Samma sak åskådliggörs för övrigt tydligt i boken "Barn som inte berättar" av Svedin och Back) 

 

Rituella övergrepp

De som har allra svårast att bli trodda - och alltså få hjälp - är de som utsatts för rituella, sadistiska övergrepp i ett gruppsammanhang. Om det talade Erik Rodenborg.
De som helt förnekar förekomsten av rituella övergrepp hävdar ofta att offren fått falska minnen inplanterade av terapeuter som bara vill tjäna pengar. Men Erik gjorde en historisk återblick från 1400-talet och framåt där olika sällskap både motiverat rituella offer och förklarat hur flickor ska styckas i nio delar.
I USA och England finns fällande domar för rituella övergrepp, men även i flera fall där de misstänkta gått fria talar mycket för deras skuld.
Alla som vill veta mer om dessa frågor kan gå in på Rsci:s hemsida www.rsci.nu. Där kan man också läsa artiklar ur tidskriften Spegeln.

Kerstin Alfredsson

SBN - ett angivarnätverk

Aftonbladet och "Saknade Barns Nätverk" tävlas om att bedriva klappjakt på mammor som försöker skydda sina barn.

Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.

Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.

Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.

Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.

Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.

Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."

Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...

Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".