Grumliga motiv bakom kampanjen för Quick

/Från "Blogg för Erik Rodenborg 19/12 2008./

Varför skriver jag så mycket om Thomas Quick?

Det beror inte på att jag tillhör de som är oerhört intresserade av kriminalfall eller kriminaljournalistik i allmänhet. Det är jag inte.

Anledningen är huvudsakligen den att de främsta aktörerna bland de som i åratal velat övertyga om att Quick "inte begått ett enda mord" har varit oerhört aktiva i att avfärda berättelser om övergrepp mot barn. Det är personer vars motiv är grumliga, milt sagt.

Vi har Pelle Svensson, en aktiv försvarare av Hans Scheike och hans sexsekt. Svensson har bland annat skrivit förordet till sexsektkvinnan Britta Sylvans bok "Jordbävningen". I detta förord skrev han bland annat att "om det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare, det skulle blir mindre skilsmässor och självmord. Han beskrev också sexsekten i termer som "nakna och lyckliga barn” och "vackra kvinno- och barnstjärtar".

Vi har Ulf Åsgård som i rättegången om Södertäljefallet 1994 avfärdade Södertäljeflickan som mytoman, och som i det så kallade "Ulf-fallet" 2004 jämförde terapeuten Kenneth Lind med förhörsledarna i Abu Ghraib-fängelset.

Vi har Kerstin Koorti som bland annat sagt att minnen som kommer fram i terapi undantagslöst är falska, och som har deltagit i snart sett varje kampanj mot överlevare från övergrepp.

Vi har Jan Guillou, som alltsedan tidigt 80-tal försökt diskreditera trovärdigheten hos de som berättar om minnen av övergrepp i barndomen. Att han sedan vill att andra ska tro på Guillous egna minnen av övergrepp i SIN barndom är ju en pikant detalj i sammanhanget.

Vi har Leif GW Persson, som agerat i nästan alla av de mest kända fallen för att ifrågasätta trovärdigheten hos överlevare: styckmordsfallet, "Ulf-fallet", Södertäljefallet, bordellhärvan etc. etc. Att han har en mycket märklig relation till sanningen visades i Lars Borgnäs dokumentär om styckmordet i Uppdrag Granskning.

Och sedan har vi nu alltså också fått Hannes Råstam, mest känd för sina extremt vinklade progam om "Ulf-fallet", där han systematiskt utelämnade allt som talade för dotterns berättelse om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp.

Dessa personer är kärnan i kampanjen för att Quick skulle vara oskyldig. Quickfallet har en hel del element som gör att förnekare av denna typ ser rött. "Terapiminnen", minnen av övergrepp i barndomen, att bortträngda minnen kan återkallas, multipla personligheter och så vidare.

Oavsett frågan om Quick är oskyldig eller skyldig till de åtta mord han dömts för är motiven hos de mest frenetiska av kampanjmakarna helt klara.

Men oavsett hur det går bör man nog uppmärksamma något intressant. Quick sade inte ett ord om "falska minnen". Han påstod att han hade ljugit. Det är en väsentlig skillnad som man bör ha i minnet i framtida debatter om saken.

Erik Rodenborg