Sex, lögner och Lilian Öhrström

/Min recension av Lilian Öhrströms bok Sex, lögner och terapi. Publicerad i Internationalen 1 augusti 1996 och Spegeln 3/1996./

De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".

Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.

Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.

De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?

För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!

Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.

En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!

Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?

Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.

McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.

Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).

Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)

Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!

För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).

Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.

Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.

Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.

I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!

Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....

Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.

Erik Rodenborg

------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .