Barnpornografi som vapen mot förövarna

På nytt skrivs det om barnpornografi. Vi får bland annat veta att ett FN-organ uppskattar att 750.000 människor tittar på barnporr på nätet – varje sekund.

Det hela väcker en del tankar. Och då inte endast om hur vidrigt det är, vilket det förvisso är.

Det finns en annan aspekt av det hela som sällan diskuteras.

Under de senare åren har backlashen mot de utsatta för sexuella övergrepp i barndomen vunnit seger efter seger.

Vuxna överlevare från övergrepp i bandomen har mer och mer börjat ses som lidande av ”falska minnen”, som offer för terapeuter eller sin egen fantasi.

Barn som berättar antas ofta vara manipulerade av sina mammor (”PAS!”), av förhörsledare eller av terapeuter – eller också har de Tourettes syndrom eller något annat tillstånd som gör att man inte kan lite på dem.

Medicinska belägg betvivlas också alltmer - fysiologiska tecken på att man utsatts för övergrepp sägs alltid KUNNA bero på något annat.

HD har nyss beslutat att trovärdighet i våldtäktsmål inte räcker – det behövs materiella bevis. Och det gäller uppenbarligen även barnvåldtäkter.

I princip skulle backlashen kunnat segra. Åsikten att vi har en epidemi av falska anklagelser men nästan inga bevisade fall skulle kunnat ha segrat totalt. Då skulle ett fåtal fall återstå – som när förövare gör sina offer med barn, eller när ”fula gubbar” tas på bar gärning i någon park.

Om det nu inte vore för barnpornografin.

Den är vidrig, men också ett effektivt och förödande vapen - som förövarna har skapat mot sig själva.

Det fungerar på två sätt. Dels konkret. En mycket stor andel av de som fälls för övergrepp mot barn fälls just pga. att det finns bevis i form av barnpornografi.

Dels indirekt. Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar entydigt att sexuella övergrepp mot barn inte kan vara något sällsynt, något för enstaka perverterade fäder som Josef Fritzl och en handfull ”fula gubbar”.

Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar att enormt många barn utsätts för övergrepp.

Den beslagtagna barnpornografin utgör självfallet endast en mycket liten del av den som produceras. Och de övergrepp som på detta sätt dokumenteras är självfallet endast en liten andel av alla övergrepp, som oftast inte filmas eller fotograferas.

Många förövare kan alltså inte låta bli att dokumentera sina brott. De gör de självfallet inte för att de vill åka fast, men de gör de likväl då och då.

Barnpornografi är som sagt vidrigt – men är för närvarande det bästa vapnet mot förövarna som existerar…

Erik Rodenborg 12/9 2009