På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.
Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.
Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.
Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.
Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi", har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.
Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer för att bortförklara detta.
Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör?
Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.
Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.
Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.
Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.
Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.
Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.
De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...
Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.
Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.
Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.
"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".
Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .
De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.
Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.
Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“
No comments:
Post a Comment