Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.
Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .
Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot existensen av bortträngning som försvarsmekanism.
Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".
På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.
Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.
På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.
På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.
Det hela är sorgligt.
No comments:
Post a Comment