Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.
Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider) hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make. Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.
Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken: "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".
I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".
Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så, den 3 mars är DN:s rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.
Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.
Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.
Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.
En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.
Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.
Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?
No comments:
Post a Comment