Förövarförsvararnas nattsvarta mörker

I en egendomlig artikel i DN har den oefterhärmlige Maciej Zaremba fört fram den fnoskiga "teorin" att den svenska skolans förfall (och den så kallade ”reformpedagogiken”) på något sätt kan kopplas ihop med att människor trott att minnen kan trängas bort. Intressant. Kommer han nästa gång att hitta en parallell mellan den globala uppvärmningen och tron på bortträngda minnen?

Att Zaremba inte själv "tror" på bortträngda minnen framgår förstås av artikeln, där han talar om "de numera utskåpade teorierna om 'förträngda minnen'". Men hör ljuger Zaremba. Förmodligen medvetet. För utanför svenska media är inte dessa "teorier" så "utskeppade". Det pågår en livlig debatt i fackkretsar, och i denna har mycket starka belägg för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaks lagts fram. Om man vill kalla det "bortträngning" eller inte är mest en smaksak. Men fenomenet existerar. Bevisligen.

I själva verket är angreppen på bortträngda minnen en del i en större helhet. Dit hör också de PAS-teorier som avfärdar de barn som berättar om övergrepp, som rena offer för manipulationer från den ena föräldern, nästan alltid mamman. Dit hör det faktum att beviskraven för sexualbrott mot barn har höjts så kraftigt att professor emeritus Madeleine Leijonhufvud tvingats dra slutsatsen att sådana brott i praktiken har avkriminaliserats.  Och dit hör det faktum att det pågår en ettrig kampanj för att få alla de som på starka grunder misstänkts för övergrepp mot sina barn, men där bevisen inte räckte till en fällande dom, att nästan automatiskt få vårdnaden om samma barn.

Zarembas bisarra betraktelse kan alltså inte helt och hållet avfärdas som en egenartad hemmafilosofs fantasterier. Den ingår i ett större sammanhang.

Vilket sammanhang detta är tycks även Zarembas tanke ha snuddat vid då han, nästan som en besvärjelse, skriver:  "I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden."

Det är en (omedvetet) insiktsfull formulering.

Om det förövarförsvararprojekt jag ovan beskrivit (och som Zaremba objektivt sett är en del av) går igenom kommer alla som berättar om återkallade minnen av grova övergrepp,  rutinmässigt att avfärdas som mytomaner - eller (om de händelsevis skulle ha  gått i terapi) som offer för terapeuter.  Många kommer av detta att bli drivna till förtvivlan, psykos  - och självmord.

De barn som är fyllda av skräck för förövare kommer inte endast att avfärdas - de kommer dessutom att automatiskt skickas direkt tillbaka till de som de är livrädda för.

Personer som med 90 procents säkerhet begått övergrepp mot barn kommer att få kontroll över de som de misstänks ha förgripit sig på - om det finns skuggan av "rimligt tvivel" i en oempatisk hovrätt.

Och, ja, så här är det ofta redan nu. Men om den kampanj vi ser idag  segrar kommer det i framtiden alltid att vara så.

Och detta mörker breder ut sig inom ramarna för ett samhälle där det sociala skyddsnätet rustas ner, där välfärden vittrar sönder - och där all psykoterapi (utom KBT, förstås) är ett fult ord - medan psykofarmaka av alla dess sorter nästan är sakrosanta.

En sådan utveckling kan ges många namn. Men Zaremba är det mest adekvata ordet på spåret. Det handlar om ondska. En iskall, empatilös ondska.

En gång trodde jag på en bättre värld, och att den skulle komma under min livstid. Det gör jag nog inte längre. Den framtid  som verkar öppna sig är svartare än den svartaste natt. Ett tröstlöst och iskallt mörker.

Jag är rädd för att den värld jag slutligen ska dö i, när den dagen kommer, förvandlats till  en ren mardröm, där förövarförsvararnas skräckmaskineri slutligen har krossat allt hopp.