Oisin Cantwell, uthängningar och övergrepp mot barn

/15/1 2012/

Oisin Cantwell heter en Aftonbladet-journalist som den senaste tiden upprepade gånger hårt angripit en sida som publicerar personuppgifter på människor som begått sexualbrott mot barn.

Anledningen till hans upprördhet är huvudsakligen två. Dels är de som ligger bakom sajten högerextremister, dels är det en form av lynchmobbsmentalitet att hänga ut förövare.

I det första har han rätt. Ja, det finns uppenbarligen högerextremister bakom saften, och det är ett stort problem. Milt sagt. Att högerextremister driver sådana frågor gynnar bara de som vill bortförklara övergrepp mot barn och prata om annat.

Men anledningen till att högerextremister kunnat profilera sig i frågan är ju att nästan alla andra opinionsbildare gör som Cantwell, blundar och låtsas att det regnar. Man ignorerar en rad verkliga problem med att uppgifter om förövare INTE är offentliga. Exempelvis risken att en kvinna blir tillsammans med en man som dömts för övergrepp mot barn, och skaffar sig barn med honom. Utan att få veta om att han varit dömd för övergrepp. Det händer då och då, och kvinnor som har varit i den situationen och till sist fått reda på det, har reagerat upprört på att ingen talade om det för dom.

I den länkade artikeln spekulerar Cantwell också underligt nog om en påstådd risk för att de som utpekats skulle kunna fastna i en förövaridentitet PÅ GRUND AV av att de hängts ut, och hänvisar här till anonyma "experter". Det är ett uselt argument. Det är rena spekulationer, utan skymten av belägg.

Personligen lutar jag åt att registret på människor som är dömda för sexualbrott mot barn bör vara just offentligt. Som i USA. Det innebär förvisso risker för att personer blir trakasserade i onödan, eller rentav att personer med liknande namn blir utsatta för trakasserier.

Men jag tycker att detta inte väger tyngre än den risk barn utsätts för varje dag. Om en kunskap om vilka som är dömda för sexualbrott mot barn vore allmänt spridd skulle troligen åtminstone NÅGRA övergrepp mot barn ha kunnat hejdas.

Men bara några. Endast en försvinnande del av övergreppen går till åtal. Det är det stora problemet. Därför är det absolut viktigaste att man lyssnar på barn och vad de berättar om, mer än idag. Att personer som på goda grunder misstänks ha begått övergrepp bör förlora vårdnaden, även om de inte är dömda. Att polisen ges mer resurser att utreda övergrepp. Att buggning och telefonavlyssning av misstänkta förövare blir rutin. Och att den moderna folksägnen att återkallade minnen av övergrepp nästan alltid är falska bemöts - och analyseras.

Och dessutom att förövarförsvararnätverken i samhället kartläggs. Och avslöjas.

Dvs. alla dessa journalister, vittnespsykologer. jurister och andra som medvetet arbetar för att det ska bli nästan omöjligt att sätta fast förövare. Som systematiskt arbetar för att skapa ett klimat där hela diskursen kommer att handla om "ledande frågor", "inplanterande" terapeuter, "PAS", "FMS", och allt vad det heter. Ett klimat där nästan alla berättelser från barn ska massakreras av pseudoexperter och där nästan inga barn någonsin blir trodda.

Stieg Larsson hade faktiskt planer på ett projekt för att avslöja förövarförsvararnätverk några år innan han dog. Men även han fick erfara hur kompakt motståndet var.

Vi lever i ett samhälle där övergrepp mot barn inte tas på allvar - i praktiken. Det är därför, och endast därför, som högerextremisterna kan utnyttja frågan.