Läser på Kjell-Åkes blogg om ett av dessa alltmer vanliga fall då ett barn tvingas att flytta till en förälder som det är livrädd för, och anklagar för att ha begått övergrepp.
Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.
Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.
Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.
Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.
Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).
Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.
Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa för alla hur cyniska de är.
Erik Rodenborg 18/6 2009
No comments:
Post a Comment