Pages

Saturday, May 30, 2015

Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?

/Från min huvudblogg den 4 september 2013. Skrevs som en spontan reaktion på ett Uppdrrag Granskning-program  som tyckte det var upprörande att en man, som av sitt barn anklagats för sexuella övergrepp, förlorat vårdnaden om det.  Då tyckte jag så här ungefär, att normalt sett får fäder som barnen är livrädda för eller som de sagt de mest otäcka saker om,   ändå vårdnaden om dessa, men om det för en gångs skull blir ett förnuftigt domslut, rycker Uppdrag Granskning in och tycker att det är en skandal. Då skrev jag diverse inlägg, bland annat detta. Och, ja, jag står för de än idag. Hur extremt det än kan verka./

Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.

Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.

Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.

Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är. Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.

Saturday, May 23, 2015

Kjell-Åke Bjurkvist

Fick höra igår att Kjell-Åke inte finns längre. Känner en sorg som inte går att beskriva. Han betydde mycket för väldigt många. Han har kämpat för de som utsatts för övergrepp som få andra.

Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig  i att stöda andra överlevare.

Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.

Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...

Wednesday, May 20, 2015

Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism

Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.

Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.

Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.

Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.

Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.

Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.

För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.

Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .

Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....

Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?

Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.

Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.

Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.

I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.

Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...

Sunday, May 17, 2015

Åsa Linderborg på fel sida

För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.

Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.

Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.

Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.

I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar"
Hela hennes artikel kan läsas här.

Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.

Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...

Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.

Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.

Saturday, May 16, 2015

Jag tar det en gång till

Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.

Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.

Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.

Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.

Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".

För övrigt anser jag...

Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.

I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.

Friday, May 15, 2015

En skam för svensk press

På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.

Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.

Aftonbladet är en skam för svensk press.

Wednesday, May 13, 2015

Att "tro på bortträngda minnen" - eller att "sympatisera med kommunismen"

Dan Josefsson fortsätter med sina märkliga utgjutelser i sitt husorgan, Dagens Nyheter.

I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."

Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.

Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).

Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen",  men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.

Tuesday, May 12, 2015

Vad menar jag med agnostisk?

När jag säger att jag är agnostisk till Quickfallet (i motsats till debatten om bortträngda minnen, där jag har en mycket klar åsikt) menar jag detta.

Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)

Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .

Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".

En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra.  I praktiken innebar det ingen skillnad.

Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.

Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.

Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.

Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.

Monday, May 11, 2015

Dan Josefssons nedgång... och fall?

Dan Josefssson, som för bara något halvår sedan närmast sågs som en medborgare höjd över alla misstankar och all kritik, får idag se sina luftslott gradvis dekonstruerade.  Hela byggnaden ser ut att falla sönder. Se exempelvis Claes Borgströms inlägg i självaste DN idag.

2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.

Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.

"What goes around comes around".

Friday, May 8, 2015

Yrsa Stenius om Josefssons "recension"

Nu tvingas även Aftonbladet att  ta in kritiska synpunkter på sitt monumentalt ensidiga stöd till Dan Josefsson. Här ett mycket bra inlägg av Yrsa Stenius.

Senator McCarthys  storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.

Zaremba får svar på tal

Maciej Zarembas extremt vinklade artiklar i DN får svar på tal i ett tankeväckande inlägg av Lina Hjort i ETC.

Hennes inlägg kan läsas här.

Gör det!

Wednesday, May 6, 2015

Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?

SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!

Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.

Tuesday, May 5, 2015

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet. (Jag äter för tillfället bensodiazepiner /Stesolid/  mot panikångest, så jag kan förstå logiken i resonemanget.)

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre. (Även det kan jag förstå - jag har visserligen inte fått upp bortträngda minnen av benzo, men däremot bortträngda känslor som jag bara anade att jag hade).

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

Saturday, May 2, 2015

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.