Pages

Friday, December 25, 2015

Hur David Lagerkrantz fuskar bort Stieg Larssons budskap

De senaste dagarna jag jag läst David Largerkrantz Det som inte dödar oss- Millenium 4. Efter att ha läst ut den satte jag mig och såg om filmversionen av Män som hatar kvinnor

Det gav upphov till en del funderingar.

Jag tillhör i och för sig inte de som är oerhört upprörda över att Lagerkrantz försökt göra en fjärde del av Milleniumserien. För mig är inte upphovrätt något speciellt heligt, och i sig tycker jag det är legitimt att använda karaktärer hos tidigare författare till att göra nya böcker. Förvisso tycker jag att det är klart sunkigt att Lagerkrantz mot slutet tackar Stieg Larssons far och bror, med tanke på den ack så välkända bakgrunden. Men om det hela hade lett till en intressant bok, hade jag kanske kunnat överse till och med med det.

Men resultatet blev inte speciellt intressant. Det är välskrivet och småspännande  (även om det mesta av spänningen beror på nyfikenheten av hur Lagerkrantz lever upp till andan i Stieg Larssons trilogi!) men inte mer än så. Det saknar engagemang, liv och - framförallt - budskap.

För det finns en sak som genomsyrar hela Millenium-trilogin som i stort sett är helt frånvarande i Lagerkrantz försök. Det är engagemanget mot sexualiserat våld.

När media behandlar Stieg Larsson i politiska termer brukar det handla om hans antirasism. De som är tillräckligt djärva brukar dessutom ta upp att han var socialist, och till och med nämna hans tidigare engagemang i den trotskistiska organisationen Revolutionära Marxisters Förbund. Men det är väldigt sällan som det grundläggande politiska budkapet i just trilogin tas upp.
'
För den har inte som huvudtema vare sig antirasism eller för den delen revolutionär socialism.  Hela trilogin genomsyras alltså av kampen mot sexualiserat våld. Men inte nog med det, den gör det utifrån en utgångspunkt som i grunden är mycket lika den som aktivt fördes fram av (bland andra) Eva Lundgren och ROKS under 90-talet...

Inte nog med att det i den första boken till och med finns referenser till både Eva Lundgren och ROKS. I de tre böckerna förs dessutom fram teman, som inte kan förstås utan analyser som idag av etablissemanget avfärdas som allmänt diskrediterade.

I de tre böckerna får vi stöta på bland annat en multigenerationell förövarfamilj där fadern inte endast våldtar dottern, utan också lär upp sonen hur övergrepp och sexualiserade mord ska utövas. Vi får läsa om högt uppsatta män som brutalt utnyttjar prostituerade. Vi får läsa om hur sexualiserat våld tystas ner av SÄPO. Vi får läsa om hur en ledande psykiater våldtar kvinnliga patienter och samlar på barnpornografi.

Detta är sådant som man mer utförligt kunde tala om på 90-talet, men som dag för det mesta brukar avfärdas med termer som "hysteri", "falska minnen", "moralpanik" eller "feministisk fundamentalism". Boken tar sin utgångspunkt  i ett synsätt som är så marginaliserat idag att den uppväxande generationen knappast inser att sådana teman en gång var i centrum för en livlig debatt.

Någon kan invända att man inte ska dra alltför stora växlar på teman i fiktiva böcker. Men faktum är att jag faktiskt kände Stieg Larsson då det begav sig. Och därför vet jag att Larsson faktiskt hade en syn på den typen av frågor som inte låg speciellt långt från den som fördes fram i exempelvis Eva Lundgrens La de små barn komne till meg.

Hur många vet idag att ett av Stieg Larssons projekt mot slutet var att försöka infiltrera organisationer som försvarar personer som sägs vara "oskyldigt anklagade" för övergrepp mot barn och/eller våldtäkter - med syftet att avslöja att de egentligen medvetet ville försvara skyldiga? Men så var det.

Mitt i sitt engagemang var han dock något naiv - han trodde faktiskt att han skulle kunna intressera TV för projektet och göra stora avslöjande reportage. Jag sa till honom att han var naiv. Och den sista gången jag träffade honom medgav han faktiskt att jag hade haft rätt - det fanns ett motstånd mot detta som översteg allt vad han hade kunnat föreställa sig.

Men det är denna utgångspunkt som nu David Lagerkrantz suddar ut i sin del 4. Det finns ibland något, närmast i bisatser, som antyder något om grundtemat i den ursprungliga trilogin. Men inte mer än så.

Läs gärna Lagerkrantz bok, om inte annat för att se hur de ursprungliga temana fuskas bort. Och gå sedan gärna tillbaka till de tre ursprungliga Millenium-böckerna och fundera över vad Stieg Larsson där vill föra fram. Och fundera dessutom över hur försvinnande lite av dessa insikter som idag reflekteras i den aktuella debatten.

Saturday, November 28, 2015

Patrik Nyberg på nya äventyr

I kommentarsfältet till ett inlägg på Cattas Bubbla har Patrik Nyberg ondgjort sig över att Monica Antonsson skulle ha "kopplat ihop" honom med den högerextrema nättidningen Fria Tider. Han skriver: "Antonnson /sic/ ljuger av någon anledning om att jag skickat något anonymt mejl till henne och kopplar ihop mig med Fria Tider. Förvisso har jag skrivit för vänstertidningarna Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning. Dock har jag aldrig skrivit för högertidningen Fria Tider. "

Detta har tydligen drivit honom till raseri, och i en annan kommentar under ett annat inlägg blandar han till och med in mig i det hela, och lyckas formulera den lite svårförståeliga meningen: "Jag är helt säker på att Erik Rodenborg vet att Antonsson ljuger om att jag skickat ett anonymt mejl men han är för rädd för att våga säga sanningen. Tyvärr."

Så där helt apropå. Jag hade aldrig uttalat mig i frågan, och kände inte ens till den innan jag uppmärksammades på Nybergs kommentar.

Nu förvånar det mig inte, eftersom Nyberg av anledningar han bäst känner till själv sedan 2012 bedrivit en något underlig kampanj mot mig. Vare sig det handlar om viktiga frågor eller ganska så obetydliga sådana lyckas han allt som ofta få in en liten giftpil åt mitt håll.

Jag har nu fortfarande inte satt mig in i detta mystiska mail han pratar om och är helt enkelt inte intresserad av frågan om någon ljuger och i så fall om vad. Anledningen till detta är enkel.

Även om Patrik Nyberg nu aldrig medarbetat i Fria Tider (jag är nog ändå beredd att tro honom där) har han under åratal medarbetat i Dispatch International, en annan högerextrem tidning, som faktiskt är sju resor värre.

Och i en av hans artiklar där, som handlade om ett av hans favoritämnen, hur man bekämpar teorin om bortträngda minnen,  passade han på att hävda att just jag, tillsammans med fyra andra namngiva personer, var medansvariga till att människor begick självmord: "Men något ansvar har aldrig avkrävts ...Erik Rodenborg och många andra. Trots att deras väg kantas av ett stort antal krossade liv. I en del fall stavas förklaringen psykisk ohälsa och i andra fall var det iskalla karriärval som låg bakom deras agerande – som drev många oskyldiga till självmord."

Jag kommenterade hans utfall här.

Det ter sig ju lite märkligt att den mannen nu i Cattas Bubbla stoltserar som någon sorts motståndare till näthat. Det är han inte. Han är en ovanligt elakartad utövare av detta.

Patrik Nyberg är en de mest ettriga i det läger som under åratal drivit kampanjer för att diskreditera berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Men han är dock marginaliserad, vilket ju på ett anmärkningsvärt sätt visas av att han under en lång tid helt frivilligt låtit  sig publiceras i en rännstenstidning som Dispatch International.

I den stora debatten är det snarare figurer som exempelvis Dan Josefsson, eller Maciej Zaremba, som utgör problemet. Patrik Nybergs verksamhet har i stor sett noll effekt på opinionsbildningen, men han kan onekligen skapa en viss irritation hos de individer som han av någon anledning har fått för sig att trakassera.

Friday, November 6, 2015

Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?

För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.

Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.

VoF ställer här frågan om hur man ställer sig  till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."

Resultatet av undersökningen blir detta:  "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."

Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på  det än män.

Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.

Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.

Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet  beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".

Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.

Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.

Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå.  Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?

Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis  i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.

Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska  arbeten, som tar upp just den frågan.

Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra  just här.

Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.

Saturday, October 31, 2015

Gunnar Wall, Palmemordet och bortträngda minnen

Nyligen kom Gunnar Wall ut med boken ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender". (Semic 2015).

Tidigare har Wall om samma ämne gett ut böckerna "Mörkläggning" i två band 1997, och "Mordgåtan Olof Palme" 2013.

En sak som inte många uppmärksammat i Gunnar Walls behandling av Palmemordet är hur han lyfter fram och betonar den uppenbara minneslucka Lisbeth Palme verkar ha haft i samband med mordet.

Denna har hela tiden uppmärksammats i Walls arbeten om mordet, och den har också en viktig plats i hans teori om hur mordet praktiskt gick till, det s.k. mötesscenariot. Enligt denna, som har stöd av flera centrala vittnesuppgifter, och förklarar en hel del oklarheter runt mordet, hade Palme i själva verket lurats till att stämma träff med en man, som sedan var den som utförde mordet.

Det är klart - om det var så måste Lisbeth ha trängt bort en betydande del av händelserna runt mordet. Att just detta scenario stöds av en rad detaljer och vittnesmål är därför på många sätt intressant.

När Gunnar Walls tidigare böcker kom ut var just utgångspunkten att Lisbeth Palme trängde bort väsentliga delar av händelserna inte så väldigt kontroversiell.

Men två år innan hans senaste bok kom ut hade Dan Josefsson, som bekant, hunnit startat en kampanj, där han (av anledningar som han bäst känner till själv) ettrigt drivit linjen att bortträngda minnen inte existerar, och att det är en "övertro" att anse att traumatiska minnen överhuvudtaget kan trängas bort.

Så i "Konspiration Olof Palme" blir Wall ju tvungen att ta upp frågor som rests av Josefsson i dennes kampanj.

Att Lisbeth Palme trängt bort delar av händelseförloppet är helt klart, alldeles oavsett några mötesscnarior. Gunnar Wall påpekar (s. 140-41) att Lisbeth vare sig såg mördaren skjuta mot Olof, eller mot henne själv, trots att det sista måste ha skett endast en meter från henne. Hon såg heller aldrig dennes revolver. Den första person hon ser som hon tror är mördaren, är en man som befinner sig på ca 10-15 meters avstånd.

Att detta skulle vara mördaren var nog ett missförstånd, men faktum kvarstår: Lisbeth Palme har ingen visuell minnesbild av själva mordet.

Efter mordet ser hon dock en man springa in i en gränd, men det är som sagt efteråt.

Gunnar Wall kommenterar att det verkar "finnas en lucka i hennes minnesbilder när det gäller den man som skjutit” (s. 142). .

Efter att kort nämnt den förvisso extrema möjligheten att det eventuellt handlade om en mördare som rört sig extraordinärt snabbt (skjutit, hunnit göra sig av med vapnet, och hunnit förflytta sig 10-15 meterr innan Lisbeth ens hann reagera!) kommer han till det mer rimliga alternativet: "att hon sett saker som hon inte kommer åt" (samma sida). Med andra ord, trängt bort minnet av dem.

Väl kommen så långt konstaterar Wall att det i debatten om Thomas Quick ju förts fram uppfattningen att traumatiska minnen inte KAN trängas bort.

Eftersom han i motsats till kampanjmakare Josefsson verkar ha satt sig in i lite av den mer relevanta litteraturen i frågan blir det enkla svaret: "Så är det förstås inte"...

Wall fortsätter och skriver bland annat: "Minnet är en komplicerad mekanism. Vi kan minnas rätt, vi kan minnas fel.... Vi kan undvika smärtsamma minnen. Vi kan plötsligt komma på saker som vi länge glömt, även mycket obehagliga saker... En artikel i tidskriften Forskning och Framsteg från 2014, "Det stora kriget om bortträngda minnen", ger en viss överblick över forskningsfältet och debatten kring dessa frågor.". (142-43).

Wall fortsätter sedan med ett exempel från Breivik-fallet där kaptenen på den färja som förde ut Brevik till Utøya helt uppenbart trängt bort att Breivik sköt hans sambo, trots att hon stod alldeles i närheten av honom (s. 143)-

Gunnar Wall hänvisar sedan till forskning om PTSD (Posttrauamatic Stress Disorder) och hänvisar till att bland de typiska symptomen finns "just oförmåga att minnas en viktig aspekt av den traumatiska händelsen. Och då avses en oförmåga att minnas som inte orsakats av huvudskador, alkohol eller narkotika" (s. 143).

Ordet "en viktig aspekt" är väl valt utifrån scenariot i det mord som boken behandlar ; det finns ju annars i forskningen om dissociativa tillstånd en lång rad av väldokumenterade fall där offer för trauman också varit oförmögna att minnas i stort sett hela den traumatiska händelsen...

Gunnar Walls bok är annars alldeles utmärkt, och kan varmt rekommenderas. Jag återkommer till den vid tillfälle.

Men redan nu vill jag alltså uppmärksamma att författaren till den uppmärksammade boken om Palmemordet inte som så många andra verkar ha ryckts med av dem massmediala hysteri som Dan Josefssons "dokumentär" inledde hösten 2013. Det är välkommet. Mer än välkommet.

Wednesday, September 2, 2015

Åsa Linderborg har passerat en gräns

Det är något oerhört skumt med Åsa Linderborgs artikel idag i AB/Kultur.

Författaren Karl Ove Knausgård beskriver i bokform vällustigt hur han har sex med 13-åriga Miriam och Åsa Linderborg är helt lyrisk. Hon skriver bland annat:

”Jag vill ha mer sånt här. När Henrik tar av Miriam tröjan och hon sträcker upp armarna i luften som ett litet barn, vill jag skrika av lycka över en författare som inte tar ansvar för sina romangestalter.”

Det känns riktigt kusligt. Man börjar faktiskt undra om det kanske inte är en tillfällighet att Linderborg så hängivet anslutit sig till kampanjen mot bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

Thursday, August 20, 2015

Ännu ett exempel på barns rättslöshet

Här kan man ta del av ännu ett exempel på vad som händer dag efter dag i Sverige. Ett land där barn oftare än vad många inser tvingas att bo hos personer (oftast pappor), som de är helt och hållet skräckslagna för . Barnen hämtas av polisen, vad de än berättar, och domstolarna tror vare sig på barnen eller mammorna.

Som sagt - ännu ett brottstycke från ett av många sådana tragiska fall.

Varför reagerar så få? Att så få reagerar på denna situation är nog det otäckaste av allt. Det får en nästan att förlora hoppet om människorna.

Thursday, July 16, 2015

Barns rättsskydd

Barn som far illa idag är i stort sett rättslösa. Det gäller framförallt de som som utsätts för olika typer av övergrepp i sina egna hem.

Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.

De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här

Gör gärna det.

Thursday, July 9, 2015

Inte ett barn som du

Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer.  Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".

Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).

Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...

Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.

Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.

Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".

Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.

Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.

Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.

Tuesday, June 30, 2015

Men ingen frågar hur dottern mår

En man har just fått 12, 6 miljoner i skadestånd efter att efter att ha friats från ett 14-årigt fängelsestraff han fick efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter.

Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.

Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.

Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.

I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,

Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.

I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.

En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.

Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.

Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.

Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.

Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.

PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.

Thursday, June 25, 2015

Gösta Harding och Quick-debatten

Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .

Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.

I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.

Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.

Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.

Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.

Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.

En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.

Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.

Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas  ifred.

Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.

Friday, June 19, 2015

Fadersrätten går före barnkonventionen

I SvD Brännpunkt den 10 juni kan man läsa om ett mycket märkligt fall.

En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.

När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.

Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktnings­beslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rätts­tillämpning ska ske utifrån barnets bästa.

Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."


Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.

Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.

Wednesday, June 17, 2015

Bakom Zarembas svammel finns en agenda

Maciej Zaremba har skrivit ett sakligt sett ointressant och ganska svamligt svar till Kajsa Ekis Ekman.

Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent,  och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").

Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.

En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket  av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.

Thursday, June 4, 2015

Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"

Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.

Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".

Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande  i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.

Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".

Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.

Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.

Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.

Saturday, May 30, 2015

Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?

/Från min huvudblogg den 4 september 2013. Skrevs som en spontan reaktion på ett Uppdrrag Granskning-program  som tyckte det var upprörande att en man, som av sitt barn anklagats för sexuella övergrepp, förlorat vårdnaden om det.  Då tyckte jag så här ungefär, att normalt sett får fäder som barnen är livrädda för eller som de sagt de mest otäcka saker om,   ändå vårdnaden om dessa, men om det för en gångs skull blir ett förnuftigt domslut, rycker Uppdrag Granskning in och tycker att det är en skandal. Då skrev jag diverse inlägg, bland annat detta. Och, ja, jag står för de än idag. Hur extremt det än kan verka./

Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.

Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.

Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.

Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är. Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.

Saturday, May 23, 2015

Kjell-Åke Bjurkvist

Fick höra igår att Kjell-Åke inte finns längre. Känner en sorg som inte går att beskriva. Han betydde mycket för väldigt många. Han har kämpat för de som utsatts för övergrepp som få andra.

Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig  i att stöda andra överlevare.

Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.

Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...

Wednesday, May 20, 2015

Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism

Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.

Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.

Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.

Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.

Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.

Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.

För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.

Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .

Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....

Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?

Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.

Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.

Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.

I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.

Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...

Sunday, May 17, 2015

Åsa Linderborg på fel sida

För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.

Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.

Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.

Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.

I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar"
Hela hennes artikel kan läsas här.

Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.

Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...

Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.

Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.

Saturday, May 16, 2015

Jag tar det en gång till

Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.

Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.

Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.

Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.

Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".

För övrigt anser jag...

Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.

I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.

Friday, May 15, 2015

En skam för svensk press

På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.

Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.

Aftonbladet är en skam för svensk press.

Wednesday, May 13, 2015

Att "tro på bortträngda minnen" - eller att "sympatisera med kommunismen"

Dan Josefsson fortsätter med sina märkliga utgjutelser i sitt husorgan, Dagens Nyheter.

I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."

Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.

Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).

Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen",  men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.

Tuesday, May 12, 2015

Vad menar jag med agnostisk?

När jag säger att jag är agnostisk till Quickfallet (i motsats till debatten om bortträngda minnen, där jag har en mycket klar åsikt) menar jag detta.

Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)

Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .

Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".

En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra.  I praktiken innebar det ingen skillnad.

Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.

Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.

Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.

Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.

Monday, May 11, 2015

Dan Josefssons nedgång... och fall?

Dan Josefssson, som för bara något halvår sedan närmast sågs som en medborgare höjd över alla misstankar och all kritik, får idag se sina luftslott gradvis dekonstruerade.  Hela byggnaden ser ut att falla sönder. Se exempelvis Claes Borgströms inlägg i självaste DN idag.

2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.

Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.

"What goes around comes around".

Friday, May 8, 2015

Yrsa Stenius om Josefssons "recension"

Nu tvingas även Aftonbladet att  ta in kritiska synpunkter på sitt monumentalt ensidiga stöd till Dan Josefsson. Här ett mycket bra inlägg av Yrsa Stenius.

Senator McCarthys  storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.

Zaremba får svar på tal

Maciej Zarembas extremt vinklade artiklar i DN får svar på tal i ett tankeväckande inlägg av Lina Hjort i ETC.

Hennes inlägg kan läsas här.

Gör det!

Wednesday, May 6, 2015

Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?

SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!

Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.

Tuesday, May 5, 2015

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet. (Jag äter för tillfället bensodiazepiner /Stesolid/  mot panikångest, så jag kan förstå logiken i resonemanget.)

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre. (Även det kan jag förstå - jag har visserligen inte fått upp bortträngda minnen av benzo, men däremot bortträngda känslor som jag bara anade att jag hade).

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

Saturday, May 2, 2015

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.

Wednesday, April 22, 2015

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Sunday, April 19, 2015

Bojkotta förövartidningen DN!

Efter den här monumentalt ensidiga drapan från Maziej Zaremba är det stört omöjligt att komma ifrån tanken att DN är en tidning som har som medvetet syfte att försvara förövare.

Så här är det alltid numera i DN. De som vill förneka övergrepp mot barn - som skakvåld, bortträngda minnen av övergrepp, organiserade övergrepp, barns rädsla för fäder och deras berättelser om övergrepp (PAS-debatten!) - har alltid tolkningsföreträdet. De som har något annat att säga om dessa frågor får nästan aldrig komma fram.

Det skulle vara intressant att veta hur stor andelen förövare är bland de som har någon form av makt över DN:s publiceringar. Det är ju en en typ av frågor som man inte ställer i den offentliga debatten - och det är faktiskt synd. För de stora medias förövarförsvar hänger inte i luften. Någonstans har det en materiell bas. .

I vilket fall som helst bör ingen prenumerera på DN. För de som är det minsta intresserade av att försvara barns intressen, liksom för alla anständiga människor i övrigt, borde det vara lika otänkbart att prenumerera på DN som det för de allra flesta under andra världskriget var att prenumerera på den nazistiska Dagsposten.
-------------------------
TILLÄGG
Och tro nu för all del inte att Zaremba är ny i gamet, som plötsligt stöter på några fall som han tycker är upprörande. Redan 2007 lierade han sig med Lambertz och Axberger i att det finns mängder av fall av oskyldigt dömda. Här tillrättavisas han för detta av Madeleine Leijonhufvud. Och 2013 kopplade han på ett bisarrt sätt skolans förfall till tron på "förträngda minnen"

Han tillhör gänget, så att säga. Sedan länge.

Monday, April 13, 2015

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Tuesday, March 24, 2015

Ny backlash i Storbritannien?

Den senaste tiden har brittiska media publicerat det ena avslöjandet efter det andra om hur sexuella övergrepp av högt uppsatta personer tystats ned.

Man har undrat sig när motreaktionen ska komma. Förnekarna har verkat närmast lamslagna, men erfarenheten säger ju att de är de i princip aldrig. De bara bidar sin tid.

Och nu visar det sig att inga mindre än BBC - som ju tillhör dem som själva fått sitt rykte skamfilat, efter bland annat affären med Jimmy Savile! - arbetar på ett program med den olycksbådande målsättningen att, som det heter, "debunk claims of a Westminster pedophile network”.

Förra gången vi hade en stor backhlash i Storbritannien inleddes den på allvar när den av regeringen utsedde "experten" JS LaFontaine presenterat sin så kallade rapport om rituella övergrepp 1994. Den var i grunden närmast substanslös, men den fick en förödande psykologisk effekt på debatten. Nu hade "regeringens expert" "slagit fast" etc etc.

Eftersom det nu är själva regeringen som står i blåsväder hjälper det kanske denna gång inte med en av denna regering utsedd "expert".

Men är det verkligen så mycket bättre att låta det statliga BBC (som, vilket alla torde inse, de facto får sina ramar satta av den regeringsinstitution som är under debatt) "vederlägga" de otäcka rapporterna?

Det ska bli både intressant och nervöst att se effekterna av vad de brittiska motsvarigheterna till Evin Rubar, Hannes Råstam, Stefan Lisinski och Dan Josefsson kommer att tota ihop.

Saturday, March 14, 2015

DN - en drake på förövarnas sida

När jag var barn prenumererade familjen på Svenska Dagbladet. Jag var väldigt missnöjd med det, jag tyckte att den var reaktionär och obehaglig. Skulle hellre sett att vi prenumererade på DN, eller kanske ännu hellre Stockholms-Tidningen.

Nu lades Stockholms-Tidningen ned i februari 1966, så det återstod DN.  Och i april 1969 (när jag var 14)  lyckades det mig till sist att med mycket tjat åtminstone för en period få SvD ersatt med DN.

Därför ter det sig ju lite konstigt att jag nu prenumererar på SvD. Det har nog mer än en orsak, men den viktigaste är definitivt denna.

Under de senaste åren har DN systematiskt varit den av de största tidningarna som mest intensivt drivit veritabla kampanjer för att sexuella övergrepp mot barn nästan inte finns. Eller mer exakt: för att barns och vunnas vittnesmål, och medicinska diagnoser som säger att övergrepp har skett, mycket ofta är falska.

DN får här hård konkurrens av Aftonbladet, det är sant. Men dels är DN nog snäppet värre, dels kan man ju ändå inte prenumerera på en kvällstidning,

Nu finns det i praktiken bara två allmänna nyhetstidningar i Stockholm, som kommer på morgonen, dagligen. Det är ju DN och SvD.

SvD är ingen direkt bra tidning. Men om man prenumererar på den slipper man börja ;morgonen med att till och från läsa artiklar som lägger ut texten om att bortträngda minnen inte finns. att barn som säger sig vara rädd för pappa lider av "Parental Alienation Syndrome" pga att de har hjärntvättats av mamman, eller att de som anklagas för att använt skakvåld mot barn nog är oskyldiga nästan allihop.

Ja, faktum är att DN bedriver en kampanj i dessa frågor. Det började den göra redan 1994 och då var det mest Lilian Öhrström, som höll i pennan*. Sedan mattades kampanjen av en smula efter augusti 1996, då Marc Dutroux avslöjades.

Men 2004 kom den igång igen, med en större intensitet än någonsin. Och från och med det året har det ofta varit Stefan Lisinski som hållit i pennan.

Vad DN gör är alltså att bedriva en kampanj. De publicerar i stort sett aldrig artiklar med en motsatt tendens, De har inga stora intervjuer med forskare som anser att bortträngning existerar, eller psykologer som får lägga ut texten om hur PAS är en pseudodiagnos, eller läkare som står fast vid de medicinskt allmänt accepterade diagnostiska kriterierna för skakvåld.

Om man jämför skriver nog SvD mindre om just dessa ämnen. Men när man skriver om dem är man oftast ganska neutrala. Man driver inte en kampanj i någondera riktningen.

En sak till. När Christer van der Kwast kom ut med sin bok om Quick-fallet. intervjuade SvD - Christer van der Kwast. DN, AB och Expressen intervjuade Jan Guillou, Dan Josefsson och Leif GW Persson som utan att ha läst boken förklarade att det var en dålig bok som aldrig borde ha getts ut.

Nej, som sagt, SvD är ingen bra tidning. Men när man läser den är risken något mindre att få en hjärtattack än när man läser DN.

----------------------------------------------------------------
*Förlåt, det finns ju inga pennor längre, suttit vid tangentbordet ska det väl stå.

Thursday, March 5, 2015

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!

Tuesday, February 3, 2015

Mycket bra om Dan Josefsson och bortträngda minnen

Det har kommit ett mycket bra inlägg av David Munck på Feministiskt Perspektiv, som kritiskt diskuterar Dan Josefssons syn på bortträngda minnen.

Det är sådant man skulle vilja se något av i de större media, men de brukar närmast paniskt undvika den typen av perspektiv....

Men nu finns detta inlägg och förtjänar att spridas så mycket som möjligt. Läs det!

Saturday, January 24, 2015

Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

Friday, January 23, 2015

SvD/Kultur om Kwast, Quick - och bortträngda minnen

Nu har det kommit en recension av Christer van der Kwasts bok på SvD Kultur.

Den är ganska så negativt hållen, men inte hysterisk som de första gallsprängda presskommentarerna från bland andra Josefsson, Guillou och Cantwell.

Man kan säga mycket om den, men jag avstår. Med ett undantag.

Det är denna mening: "Men de konkreta bevisen hade inte hållit i rätten förutan hans erkännanden och annat som framkommit under inflytande av en på 1990-talet omhuldad psykoterapi byggd på numera förkastade teorier om bortträngda minnen.".

"Numera förkastade"? Det borde i så fall stått "numera förkastade i de svenska massmedia." För om man går till den internationella psykologiska och psykiatriska litteraturen finner man att det pågår livliga debatter om bortträngda minnen. Det finns anhängare och det finns motståndare, som det alltid har funnits sedan begreppet utvecklades ca 1890. Men de handlar inte om något som är allmänt förkastat.

Detsamma gäller förresten i populärt hållna ;specialtidskrifter  eller mer snäva populärvetenskapliga radioprogram i Sverige som Forskning och Framsteg eller Vetandets Värld.

Nej, det är de stora tidningdrakarna och de stora TV-kanalerna som har bestämt sig för termer som "numera förkastade". Av anledningar som man kanske borde fundera på.

Tuesday, January 20, 2015

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...

van der Kwasts bok om Quickfallet kommer i morgon

Jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet, men  Christer van det Kwasts bok kan nog vara intressant.

Jag har nämligen en bestämd, och MYCKET välgrundad åsikt om att Dan Josefsson faktiskt ljuger som en häst travar när han diskuterar debatten om bortträngda minnen. Därför bör nog alla hans uttalanden dubbelkollas,  även i frågor där han eventuellt skulle kunna ha rätt...

Så jag kommer att läsa Kwasts bok med ett visst intresse.

Wednesday, January 7, 2015

Ännu ett barn som måste bo med förövare

Om detta kan vi läsa i ett angeläget debattinlägg på Expressens debattsida.

Tro nu inte att detta handlar om enstaka fall. Det finns hur många fall som helst.

Det är så oerhört sorgligt. Det pågår hela tiden, några enstaka gånger uppmärksammas det, men ändå får det fortgå.

Thursday, January 1, 2015

En text om ett pseudobegrepp

Den som vill läsa en nyanserad, vetenskaplig och kritisk granskning av pseudobegreppet "False Memory Syndrome" kan läsa här.

Den typen av fakta och diskussioner finner man inte i svensk mediedebatt. För att vanliga människor ska få tillgång till elementära fakta om vad debatten om återkallade respektive falska minnen egentligen handlar om behövs närmast ett intensivt folkbildningsarbete.

Eftersom det motarbetas på alla sätt i detta samhälle, kan man kanske jämföra de som ändå på sina håll mot alla odds försöker bedriva det, med den grekiske mytfiguren Sisyfos .

Och roligare än så tycker man ju ändå att det kunde vara. Men tyvärr...