Pages

Tuesday, August 13, 2013

Återigen om Jan Guillou och bortträngda minnen

Monica Antonsson har kommenterat Jan Guillous senaste krönika om Quick-fallet.  Där han bland annat förutsägbart nog talar om "den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om 'bortträngda minnen', det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen".

Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.

Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...

På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.

Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal.

Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.

På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså  för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.

Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?

Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.

Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.

Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...

PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....

Monday, August 5, 2013

"Skrämd till tystnad – brev från en vingklippt filmare"

Under denna rubrik berättar filmaren Thor-Björn Bergman hur han hotas till tystnad. Han har under flera år gjort en mycket stor nytta genom många välgjorda filmer om utsatta barn.

Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.

Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.

Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.

De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.

Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.

Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .

Sunday, August 4, 2013

Elizabeth Loftus om egna och andras minnen

Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

Thursday, August 1, 2013

Nej, Thomas Quick hade inga "falska minnen"

Thomas Quick/ Sture Bergwall har lämnat två versioner om hur hans erkännanden kom till. Före 2008 hävdade han att han fått upp minnen som han ansåg var riktiga. Efter 2008 har han lika bestämt hävdat att han ljög, medvetet. För att ställa sig in och få fördelar på rättspsyk.

Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att  inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.

Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".

Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".

Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."

Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....

Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.

Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.