Från Socialisten nr 57, mars 2002
När Per Lindebergs bok om mordet på Catrine da Costa,"Döden är en man", kom ut 1999 startade en intensiv debatt som varit till denna dag. Det kan te sig märkligt. Hur kommer det sig att en bok om ett styckmord får ta upp plats på kultur- och debattsidor i flera år?
Svaret är bland annat att det finns ett underliggande tema i Lindebergs bok. Det är att förneka och förlöjliga vad barn säger om sexuella och andra övergrepp. Lindeberg behandlar med förakt ett barns berättelse om hur det blivit sexuellt utnyttjat och vittne till styckningen. Genomgående kallas denna berättelse för "Barnets Berättelse" med stora bokstäver: Hur kan någon vara så dum att hon tror på ett litet barns berättelse? Det är Lindebergs outtalade men tydliga fråga.
Inte första boken
Nu var inte Lindebergs bok den första i Sverige som utvecklade detta tema. Redan 1996 kom Lilian Öhrström ut med sin bok "Sex, lögner och terapi", där hon mer utförligt lade ut texten om hur otillförlitliga barns (och vuxna överlevares) vittnesmål var.
I denna bok beskyllde Öhrström terapeuter, socialarbetare och förhörsledare för att inplantera falska minen av övergrepp. Hennes trumfkort blev några unga kvinnor och flickor som tagit tillbaka anklagelser mot sina fäder. Att barn oftast är i underläge och kan ta tillbaka även riktiga anklagelser föll henne aldrig in (jämför vittnen som tar tillbaka anklagelser mot Hells Angels!). "Sex lögner och terapi" talar om sexualbrottsanklagelser som "vår tids häxprocesser" och målar upp en bild av hur "incesthysterin" spred sig från USA. För Öhrström är barn mycket lättpåverkade: några ord från en psykolog eller förhörsledare är nog för att barn i harmoniska familjer ska börja tro sig vara utsatta för sexuella och sadistiska övergrepp och till och med satanistiska ritualer. Men även vuxna är lättpåverkade. Enligt Öhrström har vi många exempel på att vuxna fått falska minnen av fruktansvärda övergrepp efter några psykologsamtal.
Backlash
Förläggaren till Lindebergs "Döden är en man" Tomas Fisher har i ett debattinlägg för Lindeberg i Aftonbladet 9/2 1999 öppet hyllat Lilian Öhrströms bok och upprörs över hur elaka vissa recensenter varit mot Öhrströms bok. Denna artikel visar ganska bra hur båda dessa böcker måste ses som ett uttryck för samma backlash.
När Öhrströms bok kom, fick den, trots att den i realiteten var en sakligt sett svag anekdotisk samling av "fallbeskrivningar" ett stort utrymme i massmedia. Att hennes berättelser mest var någon sorts kortnoveller, baserade på intervjuer med de anklagade eller flickor som tagit tillbaka sina anklagelser, utan antydan till en seriös diskussion om trovärdigheten hos dessa källor, bekymrade inte de som skrev entusiastiska artiklar om boken.
Oidipusteori
Att avfärda barns berättelser om övergrepp har djupa rötter i vår kultur. Under årtusenden har barn avfärdats som fantasifulla, lögnaktiga och otillförlitliga. När barn berättat om övergrepp har de sällan blivit trodda, om inte de anklagade har varit helt socialt utslagna "fula gubbar".
Och inte heller vuxna som minns övergrepp i barndomen har tagits på allvar. När Sigmund Freud i slutet av 1800-talet stötte på många kvinnliga patienter som berättade om sexuella övergrepp i barndomen trodde han dem till en början. Men det sociala trycket från misstrogna kollegor blev snart för starkt - han slutade snart att tro dem och utvecklade istället den bisarra teorin att barn innerst inne vill ha sex med sina föräldrar och att minnen av övergrepp är önskefantasier, "oidipusteorin". Denna teori fick stort inflytande inom psykologin och bidrog till att barn ej blivit trodda. (Se Jeffrey Masson, "Sveket mot sanningen", 1984)
Under 1960-talet började läkare i USA alltmer uppmärksamma barnmisshandel. "Battered Child Syndrome" blev ett begrepp inom medicinen. Och under 70-talet började radikaliserade kvinnor ställa frågor om manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det nya klimatet ledde till att barn lättare blev trodda när de berättade om övergrepp och många vuxna började berätta om minnen från barndomen. Men backlashen mot denna utveckling lät inte vänta på sig.
I USA bildades bland annat en rad organisationer för anklagade förövare som VOCAL (Victims of Child Abuse Laws) och False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som hävdade att de utsatts för en "häxjakt". Till FMSF knöts också en grupp akademiker som stödde organisationen. Dessa organisationer fick stor uppmärksamhet och beskrevs i media som organisationer för oskyldigt anklagade. Och det är sant att alla som påstod sig vara oskyldiga var välkomna i dessa organisationer. En nära till hands liggande invändning är att även skyldiga har intresse av att gå med i en sådan organisation. FMSF:s grundare Pamela Freyd bemöter den invändningen med att hävda att FMSF:s medlemmar är "gråhåriga, väl klädda, hälsosamma och leende" och att det alltså inte finns någon risk att de skulle vara pedofiler…. (Se http://www.aic.gov.au/conferences/paedophilia/cossins.pdf)
Många i denna rörelse hävdade, med ett visst stöd från biologistiska och behavioristiska psykologer och forskare, att traumatiska minnen inte alls kan trängas bort. Om någon tror sig få upp ett minne som varit bortträngt är detta alltid falskt. Denna åsikt har fått ett stort genomslag i media och i det allmänna medvetandet. Många tror idag att bortträngning av traumatiska minnen är något som inte har bevisats.
Detta är inte sant.
Bortträngda minnen
I USA fick denna åsikt ett grundskott när barn som utsatts inom den barnpornografiska industrien började höras. Många av dem hade helt trängt bort minnena av övergrepp. En sådan dokumentation finns även i Sverige. Det gäller bland annat offren för den så kallade Örebropedofilen i Sverige 1999.
När Rädda Barnen 1996 gav ut Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", blev den i stort sett inte uppmärksammad alls. Detta trots att den i motsats till Öhrströms bok inte bestod av anekdotiska kortnoveller utan baserade sig på en vetenskaplig undersökning av barn som utnyttjats i barnpornografihärvorna i Norrköping och Huddinge.
Dessa barn hade bevisligen utsatts för övergrepp. Därför är det intressant att ta del av vad de hade berättat och vad de mindes. Den första frågan är lättast att svara på. Inget av barnen hade berättat något. Det var först när polisen hörde barnen och konfronterade dem med bilderna som de började säga något.
För det andra mindes bara en del av barnen vad som hade hänt. En del mindes delar av övergreppen och andra mindes praktiskt taget ingenting, inte ens när de fick se bilderna. Andra mindes övergreppen efter att de fått se bilderna. Några av barnen hade, när de sett artiklar i massmedia om övergrepp, fått upp flashbacks om det de utsatts för - som senare bekräftades när härvorna avslöjades.
Det finns alltså ingen tvekan. Minnen kan trängas bort, och bortträngda minnen kan återkallas. Den desinformation som pågått på många håll, även av högt uppsatta läkare, psykologer och forskare, är falsk.
Förespråkar övergrepp
Det avslöjades också ganska snart att flera ledande personer i rörelsen för förnekare i själva verket var aktiva förespråkare för de övergrepp de påstod inte fanns. En av akademikerna i FMSF:s ledning, Ralph Underwager, hade 1991 intervjuats av den holländska pedofiltidningen "Paidika" och menade där att pedofiler djärvt borde hävda att de utför Guds vilja! (intervjun återfinns på http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html) Två andra ledande backlashförfattare, Paul och Shirley Eberle, avslöjades som utgivare och medarbetare i den barnpornografiska tidningen "Finger". Där hade de bland annat bidragit med noveller som "I was a sexpot at five" och "Little Lolitas". (Se exempelvis http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Eberle.html)
Ytterligare ett exempel är författarparet Debbie Nathan och Michael Snedeker, som 1995 väckte stor uppmärksamhet med sin bok "Satan´s Silence", som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn inte existerar. Den fick många entusiastiska recensioner, trots att det i boken framkom att författarna, precis som Underwager, kombinerade en argumentering för att övergrepp inte fanns med en argumentering för att sexuella övergrepp mot barn egentligen kunde vara något bra. På sidan 232 anklagar författarna vad de nedlåtande kallar för "barnbeskyddarna" för "den politiskt korrekta teorin att sex mellan generationerna aldrig kan vara en positiv upplevelse för den yngre parten, trots att vetenskapliga data säger något annat". Vilka vetenskapliga data detta skulle vara framgår dock aldrig.(Se i övrigt min artikel på http://www-hotel.uu.se/teol/hemsidor/finyar/nyhetsblad/1997-6/satanism.htm)
Även i Sverige
I Sverige kom debattörer som Lilian Öhrström, Lennart Hane, Max Scharnberg och Pelle Svensson i mitten av 90-talet att driva samma linje. Det bildades även en organisation "Familjer mot falska incestminnen" - med False Memory Syndrome Foundation som förebild. (En överblick på debatten finns i Jenny Westerstrands avhandling "Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1996, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod", framlagd vid Uppsala Universitet 1997).
Precis som i USA tyder mycket på att denna rörelse har en liknande dold dagordning. Både Öhrström och Scharnberg, liksom vittnespsykologen Astrid Holgersson, som ihärdigt försvarat obducenten och allmänläkaren, har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", även efter att Underwager avslöjades som öppen pedofilförsvarare. I synnerhet Scharnberg tillhör denna tidskrifts mer frekventa medarbetare.
Pelle Svensson
Ett annat exempel är Pelle Svensson som dels förklarat att anklagelser om övergrepp är kvinno- och barnlögner, dels hyllat Hans Scheike, som 1988 dömdes för grova sadistiska övergrepp på barn, och beskrivit hans pedofila sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar"! Han har också hävdat att om "det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare och antalet skilsmässor och självmord skulle minska (se hans förord till Britta Sylvans "Jordbävning" 1991). Lennart Hane för sin del har medverkat i tidningen Salt (nr.4-00) och där bland annat hävdat att det är fördummande att prata med barn och att barnpsykologer och förhörsledare som talar med barn "är otroligt dumma i huvudet".
Färre åtal
Backlashen mot utsatta barn och mot de vuxna överlevarna från sexuella övergrepp i barndomen har haft förödande effekter. Som Christian Diesen visat i en undersökning går allt färre sexualbrott mot barn till åtal. Mycket som tidigare skulle gå till åtal tas nu inte upp. Han visar på exempel där det finns medicinsk bevisning som inte går till åtal. Han visar på andra fall där åtalet läggs ned utan att barnet hörs eller utan att den misstänkte förhörs. Det finns också åklagare som rutinmässigt lagt ner alla anmälningar de fått om sexuella övergrepp mot barn (DN 11/7 2001). Diesen visar också att domstolarna nu i regel undviker att använda sig av psykologer som expertvittnen (DN 12/7 2001). Den hets mot psykologer som Öhrström med flera drev under flera år fick uppenbar effekt på domstolarnas praxis!
Klassperspektiv
Det finns ofta ett annat tema i backlashen. Många som godtar att sexuella och sadistiska övergrepp ibland förekommer i de lägre samhällsklasserna blir mycket mer tveksamma när det gäller högre samhällsskikt. Det märks också i Lindebergs bok, som ofta verkar ha ett rått överklassperspektiv på tillvaron. Han döper sin bok till "Döden är en man" och vill därmed säga att "feministerna" utpekar våld och mord som något specifikt manligt. Han lägger ner stor möda på att bevisa att de två läkarna är oskyldiga till styckmordet, men när han kommer mot slutet av boken tvekar han inte att utpeka en polsk (manlig) slaktare som skyldig till mordet. Uppenbarligen är även för Lindeberg döden en man.
Men det är skillnad på män och män. Lindeberg, Jan Guillou, Leif GW Persson och de andra som kommit till läkarnas förvar har haft anmärkningsvärt lätt att anklaga män som befinner sig lägre i den sociala hierarkin för styckmordet. Lindebergs anhängare inom Solnapolisen genomförde exempelvis, påhejade av Guillou och Persson, en klappjakt på några män i socialgrupp tre i Solna som hade oturen att stämma in på Perssons "gärningsmannaprofil". Utan skymten av belägg för att de skulle ha någon koppling till mordet togs de in på hårdhänta förhör. Den ene av dem fick sin lägenhet undersökt i flera månader.
Sista vittnet ej kontrollerat
Samtidigt vägrade polisen att ens titta på det faktum att det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet, en välbärgad arkitekt som också brukade gå till prostituerade, och anklagats för sadistiska böjelser, också hade en direkt koppling till "obducenten". Han var vän med en polis som i sin tur både kände och bodde granne med obducenten. Normalt sett är det polisrutin att kolla upp det sista vittnet till den mördade. Därför är det anmärkningsvärt att polisen här valde att blunda.
Vid två uppmärksammade fall i Umeå respektive Södertälje 1993 och 1994 togs två incesträttegångar om därför att de utsatta kvinnorna senare berättade att fadern inte var ensam om övergreppen utan att de också utsatts i för kollektiva rituella övergrepp av personer från högre samhällskikt. Detta räckte alltså för att de skulle anses ha förbrukat sin trovärdighet. Detta är ett mönster som går igenom internationellt. Det gäller i synnerhet i Dutrouxaffären i Belgien där de starka belägg som finns för att Dutroux skulle varit en del av pedofila nätverk, som förgrenade sig högt upp i överklassen, både ignorerats av polisen och i hög grad tystas ner av pressen (se artikel av Per-Erik Wentus i Internationalen 39/01).
Unttyttjande av socialt underlägsen
Övergrepp mot kvinnor och barn är ett ofta dolt förtryck, som är ett uttryck för både kvinnoförtryck och klassamhälle. I vårt samhälle ligger som en underliggande mer eller mindre dold agenda rätten att även sexuellt utnyttja dem som befinner sig i ett socialt underläge. Författare som Lindeberg och Öhrström utgör en del av den backlash mot de utsatta, som vill vrida klockan tillbaka och tysta ned denna obehagliga sanning. Men vi lever inte i slutet av 1800-talet när Freud tvingades ta tillbaka sina upptäckter. Vi lever i en period då hela det förtyckande samhälle som baseras på klass- och könsförtryck närmar sig sitt slut. Därför finns det gott hopp om att backlashen denna gång kommer att slås tillbaka.
Erik Rodenborg
Svaret är bland annat att det finns ett underliggande tema i Lindebergs bok. Det är att förneka och förlöjliga vad barn säger om sexuella och andra övergrepp. Lindeberg behandlar med förakt ett barns berättelse om hur det blivit sexuellt utnyttjat och vittne till styckningen. Genomgående kallas denna berättelse för "Barnets Berättelse" med stora bokstäver: Hur kan någon vara så dum att hon tror på ett litet barns berättelse? Det är Lindebergs outtalade men tydliga fråga.
Inte första boken
Nu var inte Lindebergs bok den första i Sverige som utvecklade detta tema. Redan 1996 kom Lilian Öhrström ut med sin bok "Sex, lögner och terapi", där hon mer utförligt lade ut texten om hur otillförlitliga barns (och vuxna överlevares) vittnesmål var.
I denna bok beskyllde Öhrström terapeuter, socialarbetare och förhörsledare för att inplantera falska minen av övergrepp. Hennes trumfkort blev några unga kvinnor och flickor som tagit tillbaka anklagelser mot sina fäder. Att barn oftast är i underläge och kan ta tillbaka även riktiga anklagelser föll henne aldrig in (jämför vittnen som tar tillbaka anklagelser mot Hells Angels!). "Sex lögner och terapi" talar om sexualbrottsanklagelser som "vår tids häxprocesser" och målar upp en bild av hur "incesthysterin" spred sig från USA. För Öhrström är barn mycket lättpåverkade: några ord från en psykolog eller förhörsledare är nog för att barn i harmoniska familjer ska börja tro sig vara utsatta för sexuella och sadistiska övergrepp och till och med satanistiska ritualer. Men även vuxna är lättpåverkade. Enligt Öhrström har vi många exempel på att vuxna fått falska minnen av fruktansvärda övergrepp efter några psykologsamtal.
Backlash
Förläggaren till Lindebergs "Döden är en man" Tomas Fisher har i ett debattinlägg för Lindeberg i Aftonbladet 9/2 1999 öppet hyllat Lilian Öhrströms bok och upprörs över hur elaka vissa recensenter varit mot Öhrströms bok. Denna artikel visar ganska bra hur båda dessa böcker måste ses som ett uttryck för samma backlash.
När Öhrströms bok kom, fick den, trots att den i realiteten var en sakligt sett svag anekdotisk samling av "fallbeskrivningar" ett stort utrymme i massmedia. Att hennes berättelser mest var någon sorts kortnoveller, baserade på intervjuer med de anklagade eller flickor som tagit tillbaka sina anklagelser, utan antydan till en seriös diskussion om trovärdigheten hos dessa källor, bekymrade inte de som skrev entusiastiska artiklar om boken.
Oidipusteori
Att avfärda barns berättelser om övergrepp har djupa rötter i vår kultur. Under årtusenden har barn avfärdats som fantasifulla, lögnaktiga och otillförlitliga. När barn berättat om övergrepp har de sällan blivit trodda, om inte de anklagade har varit helt socialt utslagna "fula gubbar".
Och inte heller vuxna som minns övergrepp i barndomen har tagits på allvar. När Sigmund Freud i slutet av 1800-talet stötte på många kvinnliga patienter som berättade om sexuella övergrepp i barndomen trodde han dem till en början. Men det sociala trycket från misstrogna kollegor blev snart för starkt - han slutade snart att tro dem och utvecklade istället den bisarra teorin att barn innerst inne vill ha sex med sina föräldrar och att minnen av övergrepp är önskefantasier, "oidipusteorin". Denna teori fick stort inflytande inom psykologin och bidrog till att barn ej blivit trodda. (Se Jeffrey Masson, "Sveket mot sanningen", 1984)
Under 1960-talet började läkare i USA alltmer uppmärksamma barnmisshandel. "Battered Child Syndrome" blev ett begrepp inom medicinen. Och under 70-talet började radikaliserade kvinnor ställa frågor om manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det nya klimatet ledde till att barn lättare blev trodda när de berättade om övergrepp och många vuxna började berätta om minnen från barndomen. Men backlashen mot denna utveckling lät inte vänta på sig.
I USA bildades bland annat en rad organisationer för anklagade förövare som VOCAL (Victims of Child Abuse Laws) och False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som hävdade att de utsatts för en "häxjakt". Till FMSF knöts också en grupp akademiker som stödde organisationen. Dessa organisationer fick stor uppmärksamhet och beskrevs i media som organisationer för oskyldigt anklagade. Och det är sant att alla som påstod sig vara oskyldiga var välkomna i dessa organisationer. En nära till hands liggande invändning är att även skyldiga har intresse av att gå med i en sådan organisation. FMSF:s grundare Pamela Freyd bemöter den invändningen med att hävda att FMSF:s medlemmar är "gråhåriga, väl klädda, hälsosamma och leende" och att det alltså inte finns någon risk att de skulle vara pedofiler…. (Se http://www.aic.gov.au/conferences/paedophilia/cossins.pdf)
Många i denna rörelse hävdade, med ett visst stöd från biologistiska och behavioristiska psykologer och forskare, att traumatiska minnen inte alls kan trängas bort. Om någon tror sig få upp ett minne som varit bortträngt är detta alltid falskt. Denna åsikt har fått ett stort genomslag i media och i det allmänna medvetandet. Många tror idag att bortträngning av traumatiska minnen är något som inte har bevisats.
Detta är inte sant.
Bortträngda minnen
I USA fick denna åsikt ett grundskott när barn som utsatts inom den barnpornografiska industrien började höras. Många av dem hade helt trängt bort minnena av övergrepp. En sådan dokumentation finns även i Sverige. Det gäller bland annat offren för den så kallade Örebropedofilen i Sverige 1999.
När Rädda Barnen 1996 gav ut Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", blev den i stort sett inte uppmärksammad alls. Detta trots att den i motsats till Öhrströms bok inte bestod av anekdotiska kortnoveller utan baserade sig på en vetenskaplig undersökning av barn som utnyttjats i barnpornografihärvorna i Norrköping och Huddinge.
Dessa barn hade bevisligen utsatts för övergrepp. Därför är det intressant att ta del av vad de hade berättat och vad de mindes. Den första frågan är lättast att svara på. Inget av barnen hade berättat något. Det var först när polisen hörde barnen och konfronterade dem med bilderna som de började säga något.
För det andra mindes bara en del av barnen vad som hade hänt. En del mindes delar av övergreppen och andra mindes praktiskt taget ingenting, inte ens när de fick se bilderna. Andra mindes övergreppen efter att de fått se bilderna. Några av barnen hade, när de sett artiklar i massmedia om övergrepp, fått upp flashbacks om det de utsatts för - som senare bekräftades när härvorna avslöjades.
Det finns alltså ingen tvekan. Minnen kan trängas bort, och bortträngda minnen kan återkallas. Den desinformation som pågått på många håll, även av högt uppsatta läkare, psykologer och forskare, är falsk.
Förespråkar övergrepp
Det avslöjades också ganska snart att flera ledande personer i rörelsen för förnekare i själva verket var aktiva förespråkare för de övergrepp de påstod inte fanns. En av akademikerna i FMSF:s ledning, Ralph Underwager, hade 1991 intervjuats av den holländska pedofiltidningen "Paidika" och menade där att pedofiler djärvt borde hävda att de utför Guds vilja! (intervjun återfinns på http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html) Två andra ledande backlashförfattare, Paul och Shirley Eberle, avslöjades som utgivare och medarbetare i den barnpornografiska tidningen "Finger". Där hade de bland annat bidragit med noveller som "I was a sexpot at five" och "Little Lolitas". (Se exempelvis http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Eberle.html)
Ytterligare ett exempel är författarparet Debbie Nathan och Michael Snedeker, som 1995 väckte stor uppmärksamhet med sin bok "Satan´s Silence", som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn inte existerar. Den fick många entusiastiska recensioner, trots att det i boken framkom att författarna, precis som Underwager, kombinerade en argumentering för att övergrepp inte fanns med en argumentering för att sexuella övergrepp mot barn egentligen kunde vara något bra. På sidan 232 anklagar författarna vad de nedlåtande kallar för "barnbeskyddarna" för "den politiskt korrekta teorin att sex mellan generationerna aldrig kan vara en positiv upplevelse för den yngre parten, trots att vetenskapliga data säger något annat". Vilka vetenskapliga data detta skulle vara framgår dock aldrig.(Se i övrigt min artikel på http://www-hotel.uu.se/teol/hemsidor/finyar/nyhetsblad/1997-6/satanism.htm)
Även i Sverige
I Sverige kom debattörer som Lilian Öhrström, Lennart Hane, Max Scharnberg och Pelle Svensson i mitten av 90-talet att driva samma linje. Det bildades även en organisation "Familjer mot falska incestminnen" - med False Memory Syndrome Foundation som förebild. (En överblick på debatten finns i Jenny Westerstrands avhandling "Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1996, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod", framlagd vid Uppsala Universitet 1997).
Precis som i USA tyder mycket på att denna rörelse har en liknande dold dagordning. Både Öhrström och Scharnberg, liksom vittnespsykologen Astrid Holgersson, som ihärdigt försvarat obducenten och allmänläkaren, har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", även efter att Underwager avslöjades som öppen pedofilförsvarare. I synnerhet Scharnberg tillhör denna tidskrifts mer frekventa medarbetare.
Pelle Svensson
Ett annat exempel är Pelle Svensson som dels förklarat att anklagelser om övergrepp är kvinno- och barnlögner, dels hyllat Hans Scheike, som 1988 dömdes för grova sadistiska övergrepp på barn, och beskrivit hans pedofila sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar"! Han har också hävdat att om "det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare och antalet skilsmässor och självmord skulle minska (se hans förord till Britta Sylvans "Jordbävning" 1991). Lennart Hane för sin del har medverkat i tidningen Salt (nr.4-00) och där bland annat hävdat att det är fördummande att prata med barn och att barnpsykologer och förhörsledare som talar med barn "är otroligt dumma i huvudet".
Färre åtal
Backlashen mot utsatta barn och mot de vuxna överlevarna från sexuella övergrepp i barndomen har haft förödande effekter. Som Christian Diesen visat i en undersökning går allt färre sexualbrott mot barn till åtal. Mycket som tidigare skulle gå till åtal tas nu inte upp. Han visar på exempel där det finns medicinsk bevisning som inte går till åtal. Han visar på andra fall där åtalet läggs ned utan att barnet hörs eller utan att den misstänkte förhörs. Det finns också åklagare som rutinmässigt lagt ner alla anmälningar de fått om sexuella övergrepp mot barn (DN 11/7 2001). Diesen visar också att domstolarna nu i regel undviker att använda sig av psykologer som expertvittnen (DN 12/7 2001). Den hets mot psykologer som Öhrström med flera drev under flera år fick uppenbar effekt på domstolarnas praxis!
Klassperspektiv
Det finns ofta ett annat tema i backlashen. Många som godtar att sexuella och sadistiska övergrepp ibland förekommer i de lägre samhällsklasserna blir mycket mer tveksamma när det gäller högre samhällsskikt. Det märks också i Lindebergs bok, som ofta verkar ha ett rått överklassperspektiv på tillvaron. Han döper sin bok till "Döden är en man" och vill därmed säga att "feministerna" utpekar våld och mord som något specifikt manligt. Han lägger ner stor möda på att bevisa att de två läkarna är oskyldiga till styckmordet, men när han kommer mot slutet av boken tvekar han inte att utpeka en polsk (manlig) slaktare som skyldig till mordet. Uppenbarligen är även för Lindeberg döden en man.
Men det är skillnad på män och män. Lindeberg, Jan Guillou, Leif GW Persson och de andra som kommit till läkarnas förvar har haft anmärkningsvärt lätt att anklaga män som befinner sig lägre i den sociala hierarkin för styckmordet. Lindebergs anhängare inom Solnapolisen genomförde exempelvis, påhejade av Guillou och Persson, en klappjakt på några män i socialgrupp tre i Solna som hade oturen att stämma in på Perssons "gärningsmannaprofil". Utan skymten av belägg för att de skulle ha någon koppling till mordet togs de in på hårdhänta förhör. Den ene av dem fick sin lägenhet undersökt i flera månader.
Sista vittnet ej kontrollerat
Samtidigt vägrade polisen att ens titta på det faktum att det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet, en välbärgad arkitekt som också brukade gå till prostituerade, och anklagats för sadistiska böjelser, också hade en direkt koppling till "obducenten". Han var vän med en polis som i sin tur både kände och bodde granne med obducenten. Normalt sett är det polisrutin att kolla upp det sista vittnet till den mördade. Därför är det anmärkningsvärt att polisen här valde att blunda.
Vid två uppmärksammade fall i Umeå respektive Södertälje 1993 och 1994 togs två incesträttegångar om därför att de utsatta kvinnorna senare berättade att fadern inte var ensam om övergreppen utan att de också utsatts i för kollektiva rituella övergrepp av personer från högre samhällskikt. Detta räckte alltså för att de skulle anses ha förbrukat sin trovärdighet. Detta är ett mönster som går igenom internationellt. Det gäller i synnerhet i Dutrouxaffären i Belgien där de starka belägg som finns för att Dutroux skulle varit en del av pedofila nätverk, som förgrenade sig högt upp i överklassen, både ignorerats av polisen och i hög grad tystas ner av pressen (se artikel av Per-Erik Wentus i Internationalen 39/01).
Unttyttjande av socialt underlägsen
Övergrepp mot kvinnor och barn är ett ofta dolt förtryck, som är ett uttryck för både kvinnoförtryck och klassamhälle. I vårt samhälle ligger som en underliggande mer eller mindre dold agenda rätten att även sexuellt utnyttja dem som befinner sig i ett socialt underläge. Författare som Lindeberg och Öhrström utgör en del av den backlash mot de utsatta, som vill vrida klockan tillbaka och tysta ned denna obehagliga sanning. Men vi lever inte i slutet av 1800-talet när Freud tvingades ta tillbaka sina upptäckter. Vi lever i en period då hela det förtyckande samhälle som baseras på klass- och könsförtryck närmar sig sitt slut. Därför finns det gott hopp om att backlashen denna gång kommer att slås tillbaka.
Erik Rodenborg
