Pages

Wednesday, December 19, 2012

Lorena Bobbitt

/Skrevs den 21/1 2009/

Minns ni Lorena Bobbitt? Det var hon som en dag inte stod ut och efter att ha misshandlats i åratal slutligen skar av sin mans penis. Hon ställdes inför rätta och den 21 januari 1994, idag för exakt 15 år sedan, friades hon.

Jag fick reda på det exakt klockan 12 på natten till den 22, när jag lyssnade på nyheterna på radion. Jag blev oerhört glad. Det var så mycket negativt som hände då, med förövare som friades och en massiv kampanj mot de som mindes att de utsatts för vad som då brukade kallas för "rituella övergrepp". Och så kom plötsligt denna glada nyhet, som ett tecken på att allt inte var helt mörkt, trots allt.

Jag gladdes med Lorena Bobbitt.

Dagen efter gick jag på en fest, och berättade hur jag gladdes över att hon hade friats. Till min förvåning höll ingen med mig. Det var lite dystert, men jag kunde ändå vara glad över att domstolen tagit ställning för den utsatta kvinnan, i motsats till de festdeltagare, som jag nu bara kunde se som medvetna eller omedvetna manschauvinister...

Monday, November 12, 2012

Barnets bästa har blivit det motsatta

"Många barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte vill träffa. Det är till oss de ringer, chattar och mejlar. De berättar om övergrepp, rädsla, våld och om en socialtjänst som inte lyssnar på dem, skriver My Vingren på Stockholms Tjejjour."

Detta är ingressen till en oerhört angelägen debattartikel i Svenska Dagbladet. Vingren beskriver hur barn tvingas umgås med förövare och hur de mammor som försöker förhindra detta riskerar att helt förlora vårdnaden. Hon tar också upp den pseudovetenkapliga "diagnosen" PAS och hur en av dess  främsta funktioner  är att legitimera att barn utlämnas till incestförövare.

Läs den!

Monday, November 5, 2012

Jimmy Savile - stjärna och pedofil

Ovanstående är titeln på en riktigt intressant artikel i Svenska Dagbladet.

Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet.  :-)

Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".

För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.

Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på  att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.

Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.

Sunday, October 28, 2012

När jag var sexliberal

/Något ändrad version av ett inlägg från min huvudblogg 25 aprik 2008. /

Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.

Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.

Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.

Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.

Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.

Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.

Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…

Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.

Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.

Men det fanns något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.

Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.

Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.

Redan mot slutet av 1970 började denna världsbild att vackla, Och den föll förvånansvärt snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.

Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.

Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.

Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt bidra till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt. 

Thursday, October 18, 2012

Sanningen kan inte trängas bort för alltid

I Aftonbladet idag kan vi läsa den skakande berättelsen om Jeanette.

Hon utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar under hela barndomen och tonåren. Trots att alla tecken fanns där fick hon aldrig någon hjälp.

Hon skickades hem från Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus trots att de ansvariga  där faktiskt verkade inse vad som hände.

Det är så skakande, så sorgligt.

Men det finns en annan sak med berättelsen som bör uppmärksammas.

I artikeln kan vi läsa detta:

"1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.

– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.

Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt."


Liknande saker kunde man läsa i svensk dagspress under åttiotal och tidigt nittiotal. Sedan startades en väl organiserad kampanj som talade om för oss att återkallade minnen (med eller utan hypnos, med eller utan terapi) var en myt, och att man aldrig borde tro på sådana.

I den pågående Quick-debatten har vi fått höra detta till leda.

Nu startades denna kampanj från början av en liten klick förövarförsvarare - men den fick ett enormt gemomslag. Media hakade på direkt - det var så bekvämt att kunna avfärda bortträngda minnen. Så skönt för alla som slapp oroa sig - och så bra för många förövare.

Men sanningen kan inte trängas bort för alltid - inte ens från media. Inte i den epok vi lever i.

Så nu kan man på nytt läsa om bekräftade och dokumenterade fall av återkallade minnen av övergrepp.

Till och med i Jan Guillous husorgan.

Saturday, October 13, 2012

Seppo Penttinen, Hannes Råstam och sakfelen

Den i Quick-fallet så hårt angripne polisen Seppo Penttinen har i nättidningen Paragraf lagt fram en lista över sakfel i Hannes Råstams bok om fallet.

Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.

I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....

Thursday, October 4, 2012

Har Jan Guillou falska minnen?

/Från Spegeln 4/2003. I dagens läge skulle jag nog gå lite längre. Även om jag även nu är helt övertygad om att Guillou blev misshandlad och hade en traumatisk bardom, verkar det mycket troligt att den version har gjort känd är tillrättalagd för att passa bättre in i det idealiserade självporträttet i "Ondskan"./

I Expressen 2 november /2003// uttalar sig Jan Guillous mamma och säger att Guillou ljuger och fantiserar, att han inte alls blev misshandlad av sin styvfar osv.

I det här fallet tror jag nog i grunden på Guillou. Det finns ingen anledning att någon som inte haft en traumatisk barndom skulle börja hitta på att han hade det, men det är svårt att tycka synd om Guillou.

Han har under åratal avfärdat andras traumatiska barndomsminnen på det mest hånfulla sätt, nu får han själv veta hur det känns.

På engelska finns ett uttryck, "What goes around comes around", som betyder ungefär att det man gör kommer tillbaka på en själv.

Det stämmer mycket bra in på Jan Guillou.

Erik Rodenborg

Wednesday, September 5, 2012

"Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist"

/Idag är det exakt tio år sedan denna artikel av Mats Klockljung och mig kom in på Expressen/Debatt. Ingen var nog mer förvånad än jag.

Det var Mats K som hade föreslagit att vi skulle skriva en kommentar till Jan Guillous nyutkomna "Häxornas försvarare" och försöka få den publicerad i någon större tidning. Jag var skeptisk, utgick från att ingen sådan skulle ta in den. Men tänkte att det vore värt att försöka, och kom fram till att Expressen nog var den bästa chansen. Eftersom dom tyckte illa om Guillou av andra skäl, och kanske skulle ta den därför.

Jag fick rätt i detta. Den 3 september mailade jag artikeln till Expressen, en halvtimme senare fick jag ett svar. Svaret blev att de ABSOLUT ville ha den... Två dagar senare publicerades den.

Guillou svarade aldrig, mer än en småsur kommentar på Aftonbladets webbradio där han sa att vi var sådana där som alltid trodde på barn, och att han nog inte trodde att Richard Gardner sagt det vi skrev, men om han hade gjort det hade det ändå ingen betydelse, det viktiga var att han avslöjat falska anklagelser.

Nu är saken den att Gardner har sagt mycket värre saker än det vi citerade. Det finns hur mycket som helst  att citera från den mannen. Bland annat missade vi att ta med ett uttalande från honom där han säger att många barn som säger  att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i själva verket har förfört den vuxne! Det bör också påpekas att vi refererade Underwager för snällt. Han sa inte att pedofilerna borde hävda att de fått sin läggning av Gud, utan att de borde hävda att de utförde Guds vilja!

Återkommer kanske till Gardner och Underwager i något sammanhang. /
------------------------------------------------------
Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist

o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.

o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och Erik Rodenborg.


I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.

Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.

Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.

I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.

I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.

Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".

Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".

Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.

Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.

Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.

Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.

Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.

Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)

Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.

Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva.
I stället borde pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella
läggning från Gud!

Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på www.nostatusquo.com/
ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html.

I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.

För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:

I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.

Mats Klockljung, Erik Rodenborg

Friday, August 31, 2012

Dolda agendor i Quickdebatten

Jag har ingen som helst välgrundad åsikt om Thomas Quick begått alla, eller inga, eller några, av de mord han dömts för. Jag vet för lite, och jag har ingen avsikt att mer djupgående sätta mig in i saken.

Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.

Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.

En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.

Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."

Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.

Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet -  detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.

Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..

Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.

Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.

Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…

Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.

Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.

Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen.  Det var så att säga ingen tillfällighet.

Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.

Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.

Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...

Claes Borgström i DN

/Skrivet 22/8 2012/

Det finns en person som jag tycker har blivit extra orättvist anklagad i Quick-fallet. Det är Claes Borgström.

Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.

En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.

Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.

I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.

Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.

Det gör mig spyfärdig.

Göran Lambertz igen

/Skrivet 21/8 2012/

Se gärna "debatten" mellan Leif GW Persson och Göran Lambertz i SVT .

Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.

Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".

När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.

Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.

Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.

Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.

Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.

Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.

Göran Lambertz om Thomas Quick

/Skrivet 20/8 2012/

Jag har inga välgrundade åsikter om Quickfallet, mer än att jag anser att det har blivit en förevändning för många att komma med osakliga angrepp mot något som inte ens är en teori utan ett bevisat faktum - att traumatiska minnen som varit "glömda" (jag skulle vilja säga bortträngda) kan återkallas.

Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.

Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...

Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.

Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.

Friday, August 24, 2012

Bortträngda och återkallade minnen

En av följderna av kampanjen runt Hannes Råstams bok om Thomas Quick är förstärkandet av den felaktiga föreställningen att det saknas belägg för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och senare återkallas. Denna mycket spridda föreställning kan faktiskt ses som en modern folksägen, med ungefär lika stort verklighetsunderlag som den om "silverpilen". Men som betydligt fler tror på.

Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.

Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.

Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.

Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.

Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.

Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.

Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?

Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.

Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.

Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Han började forska, hittade efter ett tag andra som utsatts och fick till sist Farmer fälld.

Många akademiska skeptiker vägrade att acceptera detta.  De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.

Men man kom istället med många egendomliga utläggningar  för att detta ändå inte var bortträngning, trots allt. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer denne knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...

Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.

Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....

Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press

Wednesday, August 22, 2012

"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"

/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd.//

Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.

Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.

I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.

Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.

Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.

Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.

Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.

Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.

Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade

I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.

Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.

Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.

Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.

Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?

Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.

Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.

Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.

Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.

I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?

Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.

I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?

Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare

Saturday, August 18, 2012

2000-talet – förövarnas århundrade?

/Tidigare publicerad i min huvudblogg den 31 december 2009./

Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.

Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.

Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.

Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.

Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.

Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.

Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.

Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.

Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.

Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.

Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.

På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.

Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.

Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.

Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.

Erik Rodenborg

Monday, August 6, 2012

Råstams bok och bortträngda minnen

Jag har ingen välgrundad åsikt om Thomas Quick-fallet, men däremot anser jag mig ha en mycket välgrundad åsikt om de som, nu senast i anknytning till Hannes Råstams nyutkomna bok, försöker utnyttja detta till en veritabel kampanj mot människor som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.

Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.

Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.

Friday, July 13, 2012

Ingrid Carlqvist vid vägs ände

Man tror inte sina ögon när man ser detta tal av Ingrid Carlqvist. Hon höll det tydligen vid någon form av invandrarfientligt forum vid Europaparlamentet.

Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.

Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."

Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.

Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".

Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?

Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.

Då var den inte vatten värd. IC  noterar att även den svenske professorn Christian  Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."

Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige.   Och det är invandrarnas fel!

IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.

Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.

Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.

Tuesday, July 10, 2012

Trasdockor berättar om sexuella överrgepp

/Från Socialisten nr 65, oktober 2003. Inlagd med författarens tillstånd.//
Sverige har länge presenterats som ett land där kvinnor och barn har det bra. Och visst har här antagits vettiga lagar och den offentliga sektorn har byggts ut. Men det finns ett svart hål mitt i den ljusa bilden. Också i Sverige pågår dagligen våld och övergrepp. Det sker i allmänhet inom hemmets fyra väggar och det döljs och förnekas.
Att göra den verkligheten synlig var syftet med den Trasdocke-turné som inleddes med en stor manifestation i Kungsträdgården, Stockholm, den 31 augusti. Arrangörer var bland annat Riksorganisationen Kvinnojourer i Sverige, Astub (anhöriga till sexuellt utsatta barn), och RSCI (Riksorganisationen Stödcentrum mot incest).
Medan kända artister som Sven Wollter och Nanne Grönwall underhöll från stora scenen pågick seminarer i tälten intill. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, talade om barns rättslöshet vid sexuella övergrepp. Statistiken är skrämmande. Av 20 utredningar som startas efter att en anmälan om sexuella övergrepp kommit in till polisen läggs 19 ner. Ofta förhörs inte ens den misstänkte förövaren! Polisen gör bedömningen att bevismaterialet inte kommer att hålla i domstolen och fallen går aldrig till åtal. Barn har mycket svårt att berätta om det som hänt. Men om de faktiskt berättar så väger deras vittnesmål allt för lätt i den juridiska processen.
Gudrun Nordborg från Brottsoffermyndigheten i Umeå talade om kvinnomisshandel. 16 000 anmälningar om kvinnomisshandel kommer in per år i Sverige. Elva procent av alla kvinnor som lever i förhållanden har erfarenhet av våld i relationen. Kvinnovåld förekommer i alla samhällsskikt, men faktiskt är det enligt Gudrun Nordborg vanligare i miljöer där man har högre utbildning.
Barnen drabbas förstås också av detta våld, även om de inte själva skulle bli slagna. Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet och fem procent gör det ofta. En dansk undersökning visar att om mamman blir misshandlad har barnen varit i samma rum i 85 procent av fallen. I 13 procent av fallen hör och ser barnen det från ett angränsande rum. Detta är fruktansvärda upplevelser, och barnen känner sig ansvariga och skyldiga. Men i svensk lagstiftning innebär det inget brott mot barnen att utsätta deras mor för grovt våld (det är det på Nya Zealand). Tvärtom, om kvinnan dör så kan vårdnaden för barnen tillfalla mannen. Om paret separerar så kan mannen få förbud att besöka den kvinna han misshandlat, men barnen däremot åläggs i allmänhet umgängesplikt. Mödrar som vill skydda sina barn från en far som är våldsam eller misstänks utnyttja barnen sexuellt kan idag helt mista vårdnaden. Mödrarna anklagas då för "umgängessabotage".
Även om misshandel och sexuella övergrepp sker i det fördolda så är det idag få som tvivlar på att det existerar. När man kommer in på rituella övergrepp däremot kan man vara säker på att bli misstrodd. Om det talade Erik Rodenborg.
Rituella övergrepp jämställs med Loch Ness-odjuret och liknande fantasifoster, menade Erik. Ändå finns många fall beskrivna sen lång tid tillbaka. Den bästa boken att börja med om man vill läsa något är Torey Haydens "Spökflickan". Vad är då rituella övergrepp? Övergreppen genomförs av en organiserad grupp som en symbolhandling som ingår i en religion eller ideologi, ofta satanism. Riterna har sadistisk karaktär. Det finns beskrivningar av tortyr, djuroffer och till och med människooffer och kannibalism. Barnen ges droger och utsätts för hypnos för att inte minnas.
Men när människor faktiskt kommit ihåg och berättat om sina upplevelser har de mötts av skepsis och förnekelse. Mot deras berättelser har en organiserad grupp av förnekare lanserat teorin om "inplanterade minnen". De menar att det är psykologer som genom intensiv indoktrinering fått sina klienter att fantisera fram dessa minnesbilder. Vad som skulle driva psykologer att konspirera ihop något sådant kan man ju fråga sig.
Men det finns inte bara enskilda människors minnen att utgå från. Vid den privata förskolan McMartins i USA fanns starka misstankar om rituella övergrepp i stor skala. 180 barn hade skador och barnen talade om att de befunnit sig i tunnlar. Men detta undersöktes inte av polisen. Senare när förskolan gått i konkurs 1990 anlitade föräldrar den erkände arkeologen Gary Stickel för att göra utgrävningar under den utpekade byggnaden. Han hittade tunnlarna! Men då var rättegången över och tidningarna rapporterade ingenting om detta. (Se Erik Rodenborgs hemsida)
Hur kan man då som socialist förklara sådana omänskliga gärningar? På det individuella planet kan man säkert hitta en psykologisk bakgrund till de enskilda förövarnas handlingar. Men själva inramningen utgörs ändå av det klassamhälle vi lever i. Dess grundbult är att vissa människor lever på att utnyttja andra människor. Kvinnor är utsatta för ett särskilt förtryck. Våld är inbyggt i systemet.
Arbetarrörelsen är den enda kraft som kan avskaffa klassamhället, men vi måste agera redan innan vi kommit så långt. Det minsta man kan begära är att arbetarrörelsen tar strid för att barn som utnyttjats sexuellt ska bli trodda, att de genast erbjuds hjälp och att deras ord väger tungt vid vårdnadstvister.
Kerstin Alfredsson

Wednesday, July 4, 2012

Backlash mot överlevare

/Om Rsci:s 20-årsjubileum november 2001. Från Socialisten nr 57, mars 2002. Inlagt med författarens tillstånd./

- Jag önskar att vi orkade vara en kamporganisation också, och inte bara en stödorganisation. Men vi klarar bara av att hjälpa de kvinnor som kommer till oss. Det säger Åsa Alidasdotter som sitter i styrelsen för Riksorganisationen stödcentrum mot incest (Rsci). Rsci är en organisation för självhjälp där bara kvinnor som själva varit utsatta för sexuella övergrepp kan bli medlemmar. Skälet är att det inte ska uppstå en situation av "vi och dom" i organisationen, men det innebär också vissa problem:
- De flesta av oss är så trasiga att vi inte orkar tala i egen sak. Många går hem och skär sig i stället, säger Åsa.

800 Kr i timmen för terapi

Lite krasst kan man säga att eftersom våra medlemmar inte blir skjutna på öppen gata så uppmärksammas de inte heller. Självmord ses som något privat.
- Ett krav som vi försökt lyfta fram är åtminstone att all terapi ska in under högkostnadsskyddet. Det är absurt att man ska betala 800 kronor i timmen för att hela en skada från en våldtäkt i barndomen!

 

Inte en rad i tidningar

I november 2001 firade Rsci 20-årsjubileum och ordnade fyra dagars "öppet hus" i Stockholm med en lång serie föredrag, omskakande personliga skildringar och utställningar. Bland talarna fanns Kerstin Rathsman, sociolog och författare till boken "Incest - att bo i en stulen kropp" och Christian Diesen, professor i processrätt. Jag gick dit en eftermiddag och upptäckte att lokalen var så fullsatt att jag fick stanna i tamburen. Till och med i trappan ner till föreläsningsrummet satt det folk. Helt klart var det brännande ämnen som behandlades och här fanns ett starkt och hoppingivande engagemang. Ändå skrevs det inte en rad i någon större tidning om alla de erfarenheter och alla fakta som lades fram på seminarierna.

 

Minskade anslag

 - Det har varit en tillbakagång för våra frågor under slutet av 90-talet, säger Åsa. Det märks bland annat på att våra anslag minskat från 1,8 miljoner kronor till en miljon kronor idag. Det är Socialstyrelsen som skurit ner. De tycks inte se sammanhangen - att när vi träffar varandra så läker vi. Skam, skuld och isolering släpper när man inser att det inte är en själv det är fel på.
- Backlashen började med att "False Memory Syndrome Foundation" bildades i USA, säger Åsa. I Sverige fick den en uppföljare i "Familjer mot falska incestminnen" som bildades av bland annat två läkare. De i sin tur har kontakter i Socialstyrelsen.
- Inom psykiatrin skulle man kunna göra sexuella övergrepp till en gigantisk fråga. Eva Axelsson (norsk terapeut som skrivit boken "Resan tillbaka") har visat i en undersökning att varannan kvinna på psykiska institutioner varit utsatt. Men även de förtiger detta.

 

19 av 20 utredningar läggs ned

Bakslag var just det ord som Christian Diesen också använde när han pratade om barns rättstrygghet. En studie av polisdistrikt i Stockholm visar att 19 av 20 utredningar om sexuella övergrepp på barn idag läggs ner. Och det så snabbt som möjligt. 30% av barnen hörs aldrig. Den misstänkte hörs ofta inte heller. Inte ens ett erkännande leder alltid till lagförning. "Vissa åklagare tar aldrig upp åtal" konstaterade Diesen.
På frågan "varför" räknade Diesen upp en rad förklaringar: Barn kan inte hävda sig i juridiska sammanhang, polisen har för dålig kompetens att hantera barns vittnesmål, åklagarna är fega - de vill inte ta minsta risk att gå på ett bakslag, kraven på bevisning har ökat och psykologer anlitas knappt längre av domstolarna.
Diesen menade också att mycket skulle kunna göras för att förbättra läget om mer tid, utbildning och resurser satsas.

 

Svarta hål i jaget

Frågan om minnen av övergrepp verkligen kan trängas bort och sedan komma tillbaka till exempel under terapi togs upp av Kerstin Rathsman. Hon hade själv innan hon började forska i ämnet trott att man borde minnas en upplevd händelse hela tiden. Nu hade hon tänkt om.
Hon menade att under ett övergrepp delas jaget upp i ett aktivt "I" som "försvinner", "går därifrån" "svimmar" och ett passivt "me", alltså kroppen, där minnen kan lagras.
Händelserna skapar svarta hål i jaget, identiteten, enligt henne. Minnesluckor blir följden.
(Samma sak åskådliggörs för övrigt tydligt i boken "Barn som inte berättar" av Svedin och Back) 

 

Rituella övergrepp

De som har allra svårast att bli trodda - och alltså få hjälp - är de som utsatts för rituella, sadistiska övergrepp i ett gruppsammanhang. Om det talade Erik Rodenborg.
De som helt förnekar förekomsten av rituella övergrepp hävdar ofta att offren fått falska minnen inplanterade av terapeuter som bara vill tjäna pengar. Men Erik gjorde en historisk återblick från 1400-talet och framåt där olika sällskap både motiverat rituella offer och förklarat hur flickor ska styckas i nio delar.
I USA och England finns fällande domar för rituella övergrepp, men även i flera fall där de misstänkta gått fria talar mycket för deras skuld.
Alla som vill veta mer om dessa frågor kan gå in på Rsci:s hemsida www.rsci.nu. Där kan man också läsa artiklar ur tidskriften Spegeln.

Kerstin Alfredsson

Sunday, July 1, 2012

SBN - ett angivarnätverk

Aftonbladet och "Saknade Barns Nätverk" tävlas om att bedriva klappjakt på mammor som försöker skydda sina barn.

Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.

Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.

Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.

Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.

Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.

Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."

Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...

Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".

Friday, June 22, 2012

Till frågan om Aisha

Det finns en fråga där det uppstått en form av bisarr "enhetsfront" mellan hårdföra islamistiska fundamentalister och anti-muslimska agitatorer. Det är frågan om Aishas ålder vid ingåendet av äktenskapet med Muhammad.

Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.

De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.

Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.

Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.

Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.

Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.

Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .

Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.

Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.

Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.

Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.

Och det är väl ändå det viktigaste.

Wednesday, June 20, 2012

Sexuella övergrepp förnekas

/Denna text skrev jag alltså 2002. Om jag hade skrivit den idag skulle jag ha utvecklat kritiken mot de som förnekar existensen av bortträngda minnen. Som den står här är den aningen ofullständig. Att jag inledde med en kommentar om just "Döden är en man" berodde på att den boken var aktuell just när jag skrev denna artikel. Artikeln skrevs nämligen just efter att det andra av Lars Borgnäs program om da Costa-fallet hade sänts. Några av länkarna är nu obsoleta. Vid något tillfälle ska jag uppdatera dem./

Från Socialisten nr 57, mars 2002
När Per Lindebergs bok om mordet på Catrine da Costa,"Döden är en man", kom ut 1999 startade en intensiv debatt som varit till denna dag. Det kan te sig märkligt. Hur kommer det sig att en bok om ett styckmord får ta upp plats på kultur- och debattsidor i flera år?

Svaret är bland annat att det finns ett underliggande tema i Lindebergs bok. Det är att förneka och förlöjliga vad barn säger om sexuella och andra övergrepp. Lindeberg behandlar med förakt ett barns berättelse om hur det blivit sexuellt utnyttjat och vittne till styckningen. Genomgående kallas denna berättelse för "Barnets Berättelse" med stora bokstäver: Hur kan någon vara så dum att hon tror på ett litet barns berättelse? Det är Lindebergs outtalade men tydliga fråga.

Inte första boken
Nu var inte Lindebergs bok den första i Sverige som utvecklade detta tema. Redan 1996 kom Lilian Öhrström ut med sin bok "Sex, lögner och terapi", där hon mer utförligt lade ut texten om hur otillförlitliga barns (och vuxna överlevares) vittnesmål var.

I denna bok beskyllde Öhrström terapeuter, socialarbetare och förhörsledare för att inplantera falska minen av övergrepp. Hennes trumfkort blev några unga kvinnor och flickor som tagit tillbaka anklagelser mot sina fäder. Att barn oftast är i underläge och kan ta tillbaka även riktiga anklagelser föll henne aldrig in (jämför vittnen som tar tillbaka anklagelser mot Hells Angels!). "Sex lögner och terapi" talar om sexualbrottsanklagelser som "vår tids häxprocesser" och målar upp en bild av hur "incesthysterin" spred sig från USA. För Öhrström är barn mycket lättpåverkade: några ord från en psykolog eller förhörsledare är nog för att barn i harmoniska familjer ska börja tro sig vara utsatta för sexuella och sadistiska övergrepp och till och med satanistiska ritualer. Men även vuxna är lättpåverkade. Enligt Öhrström har vi många exempel på att vuxna fått falska minnen av fruktansvärda övergrepp efter några psykologsamtal.

Backlash
Förläggaren till Lindebergs "Döden är en man" Tomas Fisher har i ett debattinlägg för Lindeberg i Aftonbladet 9/2 1999 öppet hyllat Lilian Öhrströms bok och upprörs över hur elaka vissa recensenter varit mot Öhrströms bok. Denna artikel visar ganska bra hur båda dessa böcker måste ses som ett uttryck för samma backlash.

När Öhrströms bok kom, fick den, trots att den i realiteten var en sakligt sett svag anekdotisk samling av "fallbeskrivningar" ett stort utrymme i massmedia. Att hennes berättelser mest var någon sorts kortnoveller, baserade på intervjuer med de anklagade eller flickor som tagit tillbaka sina anklagelser, utan antydan till en seriös diskussion om trovärdigheten hos dessa källor, bekymrade inte de som skrev entusiastiska artiklar om boken.

Oidipusteori
Att avfärda barns berättelser om övergrepp har djupa rötter i vår kultur. Under årtusenden har barn avfärdats som fantasifulla, lögnaktiga och otillförlitliga. När barn berättat om övergrepp har de sällan blivit trodda, om inte de anklagade har varit helt socialt utslagna "fula gubbar".

Och inte heller vuxna som minns övergrepp i barndomen har tagits på allvar. När Sigmund Freud i slutet av 1800-talet stötte på många kvinnliga patienter som berättade om sexuella övergrepp i barndomen trodde han dem till en början. Men det sociala trycket från misstrogna kollegor blev snart för starkt - han slutade snart att tro dem och utvecklade istället den bisarra teorin att barn innerst inne vill ha sex med sina föräldrar och att minnen av övergrepp är önskefantasier, "oidipusteorin". Denna teori fick stort inflytande inom psykologin och bidrog till att barn ej blivit trodda. (Se Jeffrey Masson, "Sveket mot sanningen", 1984)

Under 1960-talet började läkare i USA alltmer uppmärksamma barnmisshandel. "Battered Child Syndrome" blev ett begrepp inom medicinen. Och under 70-talet började radikaliserade kvinnor ställa frågor om manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det nya klimatet ledde till att barn lättare blev trodda när de berättade om övergrepp och många vuxna började berätta om minnen från barndomen. Men backlashen mot denna utveckling lät inte vänta på sig.


I USA bildades bland annat en rad organisationer för anklagade förövare som VOCAL (Victims of Child Abuse Laws) och False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som hävdade att de utsatts för en "häxjakt". Till FMSF knöts också en grupp akademiker som stödde organisationen. Dessa organisationer fick stor uppmärksamhet och beskrevs i media som organisationer för oskyldigt anklagade. Och det är sant att alla som påstod sig vara oskyldiga var välkomna i dessa organisationer. En nära till hands liggande invändning är att även skyldiga har intresse av att gå med i en sådan organisation. FMSF:s grundare Pamela Freyd bemöter den invändningen med att hävda att FMSF:s medlemmar är "gråhåriga, väl klädda, hälsosamma och leende" och att det alltså inte finns någon risk att de skulle vara pedofiler…. (Se http://www.aic.gov.au/conferences/paedophilia/cossins.pdf)

Många i denna rörelse hävdade, med ett visst stöd från biologistiska och behavioristiska psykologer och forskare, att traumatiska minnen inte alls kan trängas bort. Om någon tror sig få upp ett minne som varit bortträngt är detta alltid falskt. Denna åsikt har fått ett stort genomslag i media och i det allmänna medvetandet. Många tror idag att bortträngning av traumatiska minnen är något som inte har bevisats.

Detta är inte sant.

Bortträngda minnen
I USA fick denna åsikt ett grundskott när barn som utsatts inom den barnpornografiska industrien började höras. Många av dem hade helt trängt bort minnena av övergrepp. En sådan dokumentation finns även i Sverige. Det gäller bland annat offren för den så kallade Örebropedofilen i Sverige 1999.

När Rädda Barnen 1996 gav ut Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", blev den i stort sett inte uppmärksammad alls. Detta trots att den i motsats till Öhrströms bok inte bestod av anekdotiska kortnoveller utan baserade sig på en vetenskaplig undersökning av barn som utnyttjats i barnpornografihärvorna i Norrköping och Huddinge.

Dessa barn hade bevisligen utsatts för övergrepp. Därför är det intressant att ta del av vad de hade berättat och vad de mindes. Den första frågan är lättast att svara på. Inget av barnen hade berättat något. Det var först när polisen hörde barnen och konfronterade dem med bilderna som de började säga något.

För det andra mindes bara en del av barnen vad som hade hänt. En del mindes delar av övergreppen och andra mindes praktiskt taget ingenting, inte ens när de fick se bilderna. Andra mindes övergreppen efter att de fått se bilderna. Några av barnen hade, när de sett artiklar i massmedia om övergrepp, fått upp flashbacks om det de utsatts för - som senare bekräftades när härvorna avslöjades.

Det finns alltså ingen tvekan. Minnen kan trängas bort, och bortträngda minnen kan återkallas. Den desinformation som pågått på många håll, även av högt uppsatta läkare, psykologer och forskare, är falsk.

Förespråkar övergrepp
Det avslöjades också ganska snart att flera ledande personer i rörelsen för förnekare i själva verket var aktiva förespråkare för de övergrepp de påstod inte fanns. En av akademikerna i FMSF:s ledning, Ralph Underwager, hade 1991 intervjuats av den holländska pedofiltidningen "Paidika" och menade där att pedofiler djärvt borde hävda att de utför Guds vilja! (intervjun återfinns på http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html) Två andra ledande backlashförfattare, Paul och Shirley Eberle, avslöjades som utgivare och medarbetare i den barnpornografiska tidningen "Finger". Där hade de bland annat bidragit med noveller som "I was a sexpot at five" och "Little Lolitas". (Se exempelvis http://www.nostatusquo.com/ACLU/NudistHallofShame/Eberle.html)

Ytterligare ett exempel är författarparet Debbie Nathan och Michael Snedeker, som 1995 väckte stor uppmärksamhet med sin bok "Satan´s Silence", som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn inte existerar. Den fick många entusiastiska recensioner, trots att det i boken framkom att författarna, precis som Underwager, kombinerade en argumentering för att övergrepp inte fanns med en argumentering för att sexuella övergrepp mot barn egentligen kunde vara något bra. På sidan 232 anklagar författarna vad de nedlåtande kallar för "barnbeskyddarna" för "den politiskt korrekta teorin att sex mellan generationerna aldrig kan vara en positiv upplevelse för den yngre parten, trots att vetenskapliga data säger något annat". Vilka vetenskapliga data detta skulle vara framgår dock aldrig.(Se i övrigt min artikel på http://www-hotel.uu.se/teol/hemsidor/finyar/nyhetsblad/1997-6/satanism.htm)

Även i Sverige
I Sverige kom debattörer som Lilian Öhrström, Lennart Hane, Max Scharnberg och Pelle Svensson i mitten av 90-talet att driva samma linje. Det bildades även en organisation "Familjer mot falska incestminnen" - med False Memory Syndrome Foundation som förebild. (En överblick på debatten finns i Jenny Westerstrands avhandling "Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1996, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod", framlagd vid Uppsala Universitet 1997).

Precis som i USA tyder mycket på att denna rörelse har en liknande dold dagordning. Både Öhrström och Scharnberg, liksom vittnespsykologen Astrid Holgersson, som ihärdigt försvarat obducenten och allmänläkaren, har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", även efter att Underwager avslöjades som öppen pedofilförsvarare. I synnerhet Scharnberg tillhör denna tidskrifts mer frekventa medarbetare.

Pelle Svensson
Ett annat exempel är Pelle Svensson som dels förklarat att anklagelser om övergrepp är kvinno- och barnlögner, dels hyllat Hans Scheike, som 1988 dömdes för grova sadistiska övergrepp på barn, och beskrivit hans pedofila sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar"! Han har också hävdat att om "det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare och antalet skilsmässor och självmord skulle minska (se hans förord till Britta Sylvans "Jordbävning" 1991). Lennart Hane för sin del har medverkat i tidningen Salt (nr.4-00) och där bland annat hävdat att det är fördummande att prata med barn och att barnpsykologer och förhörsledare som talar med barn "är otroligt dumma i huvudet".

Färre åtal
Backlashen mot utsatta barn och mot de vuxna överlevarna från sexuella övergrepp i barndomen har haft förödande effekter. Som Christian Diesen visat i en undersökning går allt färre sexualbrott mot barn till åtal. Mycket som tidigare skulle gå till åtal tas nu inte upp. Han visar på exempel där det finns medicinsk bevisning som inte går till åtal. Han visar på andra fall där åtalet läggs ned utan att barnet hörs eller utan att den misstänkte förhörs. Det finns också åklagare som rutinmässigt lagt ner alla anmälningar de fått om sexuella övergrepp mot barn (DN 11/7 2001). Diesen visar också att domstolarna nu i regel undviker att använda sig av psykologer som expertvittnen (DN 12/7 2001). Den hets mot psykologer som Öhrström med flera drev under flera år fick uppenbar effekt på domstolarnas praxis!

Klassperspektiv
Det finns ofta ett annat tema i backlashen. Många som godtar att sexuella och sadistiska övergrepp ibland förekommer i de lägre samhällsklasserna blir mycket mer tveksamma när det gäller högre samhällsskikt. Det märks också i Lindebergs bok, som ofta verkar ha ett rått överklassperspektiv på tillvaron. Han döper sin bok till "Döden är en man" och vill därmed säga att "feministerna" utpekar våld och mord som något specifikt manligt. Han lägger ner stor möda på att bevisa att de två läkarna är oskyldiga till styckmordet, men när han kommer mot slutet av boken tvekar han inte att utpeka en polsk (manlig) slaktare som skyldig till mordet. Uppenbarligen är även för Lindeberg döden en man.

Men det är skillnad på män och män. Lindeberg, Jan Guillou, Leif GW Persson och de andra som kommit till läkarnas förvar har haft anmärkningsvärt lätt att anklaga män som befinner sig lägre i den sociala hierarkin för styckmordet. Lindebergs anhängare inom Solnapolisen genomförde exempelvis, påhejade av Guillou och Persson, en klappjakt på några män i socialgrupp tre i Solna som hade oturen att stämma in på Perssons "gärningsmannaprofil". Utan skymten av belägg för att de skulle ha någon koppling till mordet togs de in på hårdhänta förhör. Den ene av dem fick sin lägenhet undersökt i flera månader.

Sista vittnet ej kontrollerat
Samtidigt vägrade polisen att ens titta på det faktum att det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet, en välbärgad arkitekt som också brukade gå till prostituerade, och anklagats för sadistiska böjelser, också hade en direkt koppling till "obducenten". Han var vän med en polis som i sin tur både kände och bodde granne med obducenten. Normalt sett är det polisrutin att kolla upp det sista vittnet till den mördade. Därför är det anmärkningsvärt att polisen här valde att blunda.

Vid två uppmärksammade fall i Umeå respektive Södertälje 1993 och 1994 togs två incesträttegångar om därför att de utsatta kvinnorna senare berättade att fadern inte var ensam om övergreppen utan att de också utsatts i för kollektiva rituella övergrepp av personer från högre samhällskikt. Detta räckte alltså för att de skulle anses ha förbrukat sin trovärdighet. Detta är ett mönster som går igenom internationellt. Det gäller i synnerhet i Dutrouxaffären i Belgien där de starka belägg som finns för att Dutroux skulle varit en del av pedofila nätverk, som förgrenade sig högt upp i överklassen, både ignorerats av polisen och i hög grad tystas ner av pressen (se artikel av Per-Erik Wentus i Internationalen 39/01).

Unttyttjande av socialt underlägsen
Övergrepp mot kvinnor och barn är ett ofta dolt förtryck, som är ett uttryck för både kvinnoförtryck och klassamhälle. I vårt samhälle ligger som en underliggande mer eller mindre dold agenda rätten att även sexuellt utnyttja dem som befinner sig i ett socialt underläge. Författare som Lindeberg och Öhrström utgör en del av den backlash mot de utsatta, som vill vrida klockan tillbaka och tysta ned denna obehagliga sanning. Men vi lever inte i slutet av 1800-talet när Freud tvingades ta tillbaka sina upptäckter. Vi lever i en period då hela det förtyckande samhälle som baseras på klass- och könsförtryck närmar sig sitt slut. Därför finns det gott hopp om att backlashen denna gång kommer att slås tillbaka.

Erik Rodenborg 

Monday, June 11, 2012

Klokt om "Mangafallet"

Monica Antonsson skriver mycket klokt om det så kallade Mangafallet.

Det handlar här som så ofta annars om att mammor som försöker skydda barn som berättar om övergrepp inte tas på allvar. Och dessutom hotas med straff om de just försöker skydda barnen.

Monica Antonsson jämför med ett annat fall, där en mamma straffades för att hon i en helt annan situation INTE skyddade sitt barn.

Var finns logiken? frågar Monica. Ja, det kan man verkligen fråga sig...

Saturday, June 2, 2012

Din nya barnvakt?

Vill gärna länka till ytterligare en bloggkommentar om Mangafallet.

Och noterar, återigen, att domstolen trots dessa fakta beviljade fadern obevakat umgänge.

Vilka styr över vårt rättsväsende - egentligen?

Friday, June 1, 2012

NoBoyToy gör research

Jag håller inte alltid med NoBoyToy, men hennes blogg är ofta oerhört värdefull.  Nu senast har hon tagit reda på lite fakta om Mangamannens advokat i vårdnadsfallet.

Det är sådana smått kusliga samband man brukar hitta om man tittar runt lite grann.

Förövarförsvararnätverken bör kartläggas. Så långt det går.

Det vi får se kommer endast att vara toppen på isberget. Dvs. så länge ingen avgörande förändring i vårt samhälle har skett.

Men även fysionomin på isbergets topp kan vara värdefull att känna till.

"Kamrater, motståndaren är välorganiserad" var titeln på en film som kom 1971. Det stämmer även i detta fall, och även idag.

Dessa nätverk är mycket mer välorganiserade än vad vi är. Och har i vårt samhälle oändligt mycket mer makt.

Men det kan ändras.  Och förr eller senare kommer det att ändras.

Wednesday, May 30, 2012

Tuesday, May 29, 2012

Vårdnadsdom den 30 maj

Den 30 maj kommer domen i det vårdnadsmål som är kopplat till det så kallade Mangafallet. Ska den man som dömts för innehav av tecknad barnpornografi få obevakat umgänge med sin dotter?

För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.

Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.

Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.

Sunday, May 27, 2012

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Är "juridiken" "opolitisk" och "objektiv"?

/Skrivet 23 oktober 2007, men lika aktuell idag.../

Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.

Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.

Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.

Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…

En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.

I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.

1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?

Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.

Thursday, May 24, 2012

Häktad för att hon försökte skydda sitt barn

/Skrivet den 10 juli 2011/

Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.

Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.

Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.

Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..

I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.

De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?
-------------------------------------------
TILLÄGG 24 MAJ 2012
Inlägget skrevs på min huvudblogg. Kommentarer till inlägget kan man läsa här.

Vår tids hjältar

/Skrivet den 26 maj 2010/

Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.

Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.

Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.

Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.

Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.

Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.

Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.

De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.

Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.

Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.

Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".

1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?

Wednesday, May 23, 2012

Förtydligande om Mangafallet

Jag vill förtydliga min åsikt om Mangafallet.

Jag anser alltså inte att Mangamannen borde ha dömts för innehav av tecknad barnpornografi, eftersom jag är emot den lagen. Jag anser däremot att detta innehav borde ha lett till att han omedelbart förlorade all umgängesrätt med barnet - och möjligheten att någonsin få vårdnaden!

Det betyder inte MED NÖDVÄNDIGHET att alla som någonsin innehaft barnporr alltid under alla omständigheter för all framtid ska förlora vårdnaden om sina barn, om de har några. Men om det har förekommit berättelser om övergrepp eller även mer allmänt om det finns välgrundade misstankar om att de inte är lämpliga föräldrar bör det normalt sett bli så. I synnerhet om det finns en vårdnadstvist och det alltså finns ett omedelbart tillgängligt alternativ....

På så sätt kan existensen av barnpornografi användas på det enda sätt det bör användas - för att skydda barn.

Media mörkar om Mangafallet

/18 maj 2012/

Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.

När SvD på ledarplats idag skriver:

"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."

.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.

Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.

Innehav av tecknad barnpornografi och vårdnad av barn

/17 maj 2012/

Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.

Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte  tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.

Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.

Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad  -   eller obevakad umgängesrätt.  I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".

Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan,  i sin dator borde faktiskt  frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?

/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/

Debatt om barnpornografi

/16 maj 2012/

Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD,  utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för  att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället  för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".

I den debatt som följde på nätet  kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio,  och Monica Antonsson.  Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.

I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade  barnporren beslagtogs.

Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.

Men jag kan ändå, trots allt,  inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig.  Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.

Det handlar om prioriteringar.  Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag  Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna  är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.

Det här är en tragedi. Speciellt med tanke  på  att barnpornografi idag, eftersom  barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning  brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda.  En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.

Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana  brott förblir mycket  små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan  numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon  laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.

Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.

Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna  gjorde man arbetet än mer ineffektivt.

Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket  nära noll.

För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.